Det enda jag hör är mina egna andetag...

.. och delfinernas egna skorrande och sång.

Jag simmar mitt ibland en delfingrupp på 30-40 delfiner. Minuterna går och jag är helt ensam i säkert 20 minuter. Det är bara vi, havet, min andning och solen som ritar sina gula glittriga streck ända från vattenytan och ner till botten.

Delfinerna simmar på rad, de cirklar runt som i dans och leker med varandra. De samlar löv på sina fenor och släpper dem. De vill att jag ska ta dem men jag kan inte dyka så långt ner. Det är ju knappt en vecka sedan jag tog mina första vattenfyllda och panikfyllda andetag och kände att kommer jag att fixa det här? Hur ska jag klara av att snorkla? Nu känner jag mig som ett med naturen.

Jag ler inombords och känner mig så lyckligt lottad, världen är blå och rosa för min nya mask har rosa kanter. Jag är här och nu, stor och liten på samma gång. Plötsligt kommer en delfin underifrån och överraskar mig med att simma kanske 30 cm ifrån mitt ansikte. Det är som den ler när jag rycker till. Jag är rädd att simma in i den (vilda delfiner ska man inte klappa, de ska inte ha våra bakterier) men den vänder sig om och nästan ler åt mig. Lite bus fixar du väl?

Jag simmar vidare och tänker att vad mycket jag har att lära av dessa vackra, underbara djur. Lek lite, sov lite, ät, andas och busa med personer som behöver det.

Mahalo!



(Obs, bilden är inte min utan en medresenärs som gett mig tillstånd att publicera den).