Jag kör till kupolen....

... för att träffa människor jag tycker om.

Runt min hals vilar mitt fina hänge från Elisa Day med orden wish och dream på varsin sida. Jag påminns gärna om det jag tror på och föll direkt för hennes fina smycken och det här hänget är just nu en favorit.

Om inte jag klivit in i bloggvärlden för några år sedan kanske vi aldrig möts jag och härliga Di. Vi träffades första gången för drygt ett år sedan tillsammans med skimrande Emma som också skulle varit med men fick lov att stanna hemma tack vare en ilsken bacill. Tänk vilka fantastiska möten det finns därute som bara väntar

Di bjuder på livserfarenhet, värme, kreativitet och en idé som nog ska snurra några varv. Kanske är det så jag ska göra? Kanske är det en del av min livsstig? Kloktankar, insikter, mod att våga göra saker annorlunda och tankar kring hemmet och inspiration och ett lite lättare steg än det jag kom med är det jag tar med mig från mötet. Hon sådde några frön hos mig som ska få gro där så får vi se vad som händer. Själv skriver Di såhär om vårt möte på sin blogg(jag blev lite generad men vill ha texten sparad även på min blogg):

idag kramade jag om goa Vida. Hon är ursöt i sin spetsklänning och som alltid strålar hon av ljuvlig livslust och har så tänkvärda saker att säga. Saker som ger mig reflektioner. 3 timmar flyger iväg, ja....en riktigt lång fikastund som pockar på mer. Kommer på mej själv att jag glömde att höra om delfinresan....och vi skiljs åt med en varm kram, och jag känner det lite som om hon drunknar i mina armar ;0) denna ljuvliga kvinna....och hon lämnar en djup reflektion över att jag ska vara lite mer ego under 2011, och lite andra tankar om mitt framtida arbetsliv...."gräv där du står" klingar i mitt huvud när jag lämnar Kupolen...

Efter mötet med Di så möter jag vänner som känt mig under större delen av mitt liv. Vi skrattar, funderar, reflekterar och pratar om svåra saker och mindre svåra saker. Vi har burit varandra och även låtit oss bli burna under livets gång. De hjälper mig med min oro och får mig att skratta åt mig själv. De är bland de klokaste kvinnor jag vet och vi känner varandra väl. De har lika nära till skratt som de har till allvar och det är en rikedom.

Dagen lämnar mig med nya tankar, visheten om att vara rädd om möten med såväl gamla vänner som nyfunna. Att köra hem från Borlänge till Leksand blir en mindre rolig historia, snön yr och det är mörkt. Men man behöver ju inte se hela vägen för att komma ända fram, man tar några hundra meter i taget i lugn takt och tillslut anländer jag till det röda huset fyllt av människor jag tycker om. Så är det i livet också, man måste inte se hela vägen för att komma dit man vill... bara man fortsätter köra i rätt riktning och byter resmål om det blir nödvändigt.

Julönskan med vita drömmar..

Snön ligger över skog och mark som ett hav av stjärnstoft. Det gnistrar och glimmar i gatlyktans sken. Jag kliver ut på det knarrande snötäcket, går några steg in i taxin och sen far vi genom stora staden. Färden går till centralstationen och väskan är fylld med böcker, kläder, klappar och champagne till det nya året. Katterna i sina burar och undrande vart härnäst?

Tåget åker genom vintervackert Sverige och anländer på sena kvällen till Leksands lilla gula stationshus. Pedagogiska mamman som välkomnar med varm kram. Hunden Ronja som hoppar högt av glädje. Somnar gott med kattvärme vid min sida.

Vintervit morgon med familjen. Böcker som packas upp och nystan av garn inhandlas. Min musikaliske bror kommer med värme, nya insikter och skaparlusta. Min kreativa syster nålbinder mössa som nog själva gårdstomten önskar sig. Skinkan griljeras, tryfflarna rullas och köttbullar steks under prat, skratt och gitarrspel. Saknad efter dem som inte är med oss i julstöket men glädje över dem som är det.

Jag gläds åt all den stjärnglans som jag ser hos många av de jag mött under året. Nu knackar julen på dörren dan före dan och uppmanar: önska, dröm, lek och älska de som bor i era hjärtan. EN RIKTIGT GOD OCH FRIDEFULL JUL tillönskar jag er alla från vårt röda hus inbäddat i vintervit snö mitt i Dalarnas famn. Kom ihåg att universum vore inte detsamma utan er.

Att knyta ihop säcken..

..eller kanske en liten prickig påse snarare. I vilket fall som helst så känns det här som en vecka med avslut och början på något nytt på samma gång. Min projektanställning tar slut och det är sista kursomgången (den 19:e december är det dags för diplomering).

Jag tycker om att göra avslut, summera ihop vad som varit bra och vad jag lärt mig och vad jag vill förändra. Det blir som ett avsked och en början samtidigt. Jag är nog en sån person som ser livet i olika perioder, faser och gärna delar in det i olika tidsaspekter och ibland löper ju processer parallellt.

Just nu eftersom det har varit en bra upplevelse känns det som om jag stoppar ner godbitar i en vacker påse, andra gånger i livet så har det känns som om det är en illaluktande soppåse med skräp man måste göra sig av med innan man kan gå vidare. Men just nu är det en vacker påse som jag samlar mina erfarenheter och runt hörnet väntar något nytt och spännande hoppas jag, kanske en smällkaramell eller ett gnistrande tomtebloss. Jag vill ha något sprakande och färgglatt som fyller mig med glädje och hopp i alla fall. Det är bara att önska... och vet ni vad? Vissa önskningar går faktiskt i uppfyllelse.