I väntan på ett mötande malmtåg..

.. står tåget still i några minuter.

Över snötäckta granar som dignar av gnistrande snö som glimmar likt kristaller så har den rosa himlen väckt dagen. Små snöflingor bildar sina stjärnor på fönsterblecket och jag undrar om det stämmer att alla snöflingor är unika. Att ingen är den andra lik. De vilar framför mina ögon som små konstverk och jag kan inte låta bli att förundras. När tåget börjar rulla så virvlar de vidare. Jag bär med dem i minnet precis som bilden av den svarta korpen i en av granarnas topp, som en tavla målad i minnet.

Jag tycker om att resa med tåg. I landskapet som flyr förbi finner jag klokskap i omläsning av favoritboken Alkemisten, jag lyssnar på nerladdade seminarium och insuper skönheten utanför fönstret. På tåget finns tre andra familjemedlemmar och bara det gör färden gemytligare.

Det är en resa från stora staden till platsen där jag föddes som jag gjort så många gånger förr. Att kliva av tåget och komma hem samtidigt som man reser bort. I Gällivare bor alltid en del av mig, min historia och mina morföräldrar som jag bär nära hjärtat.

I tågtidningen Kupé hittar jag ett citat av Carl-Einar Häckner som jag tycker om. Snöflingor, fjärilar och lyckans nyckelpigor flyger i mitt inre och bygger rosa fluff och tillit till att livet bär. Jag öppnar snart mitt fönster mot 2013 men först ska jag njuta 2012 och dess sista dagar på samma plats där jag började livsäventyret och med stora delar av min familj vid min sida. Jag omfamnar snön, julglittret och vilsamma stunder inför nästa års äventyr som snart tar sin början. Men kom ihåg att slutet på något alltid är början på något nytt.