Nalu..

... är namnet för våg på Hawaiianska.

Nalu handlar även om att vara i flödet. Go with the flow. Att vara närvarande i det som sker. Ibland tänker jag att många av oss ständigt försöker gå emot flödet istället för att vara i det eller byta hav, sjö, älv eller tjärn. Ibland när vi ber om saker så kommer de till oss istället för att vi behöver simma motströms för att jaga efter dem.

Ett sms från en vän bekräftar detta, när en av hennes drömmar kommer ett steg närmare då hon oväntat möter någon som delar samma dröm att förändra världen. Men det gäller ju inte att bara fånga vågen utan att ta chansen att göra det men vill av den om man så surfar i den, lyssnar på den eller leker i den.

I min livsvåg bland bloggtips finner jag en möjlighet ni andra kan dela, att i höst gratis studera vad lyckoforskningen säger. Mer information om det finner ni HÄR. Jag tänker bli en lyckostudent, nån annan som vill haka på?

I livets flöde så väljer jag att njuta vågors brus, deras smekning över mina fötter när jag står i strandkanten och deras kraft en stormig dag. Att följa flödet och låta sig varsamt se vart det leder och fånga det man möter på vägen.

Tänk om livet var lika tydligt som skylten på en strand på Kaui,
att man helt enkelt visste när det bara är att ta ett steg tillbaka
och invänta en annan våg eller byta till en annan strand.

Med ny mark under fötterna..

.. finner man inspiration. Då kan man gå nya vägar eller finna nya danssteg.

Men ibland är det med nya golv man finner inspiration. Äntligen! Nu vill jag kasta ut bokhyllor, måla om sovrummet, köpa in matta till vardagsrummet och frakta hit mina 50-talsmöbler till vardagsrummet. Ner med en tavla och upp med en annan. Min mammas man hjälpte mig att täcka över fulgolven i hall och kök med ett golv som lyfte rummen. Min brors flickvän som är dekoratör har lovat att hjälpa mig få resten att hänga ihop och se lösningar där jag muttrar över hinder. Jag har saknat inspiration men nu fann jag den. Hoppas det håller i sig. Inredning är inte min styrka men tur att jag har andra som har det som sin.

Ibland måste man ut på ny mark eller knuffas ut på okänd mark innan man lyfter blicken och finner lösningen. Oftast gör jag tvärtom, jag vill vara inspirerad först för att göra förändringen. Men ibland är det på omvägen man finner sin sanna väg. Det fick jag en påminnelse om när jag nu dansar fram förälskat över mina nya golv och strösslar komplimanger över dess skönhet. Ett golv kan vara så mycket mer än det ser ut att vara.

Även bland kullersten som vilat i hundratals år
blomstrar kärleken. 

Kära du!

.. idag skriver jag om dig skriver Frida Fortissima i en kommentar.

Jag går in och läser hos henne och blir glad, över att vi kan beröra varandras liv trots att vi aldrig mött och över snällord som hon stjärnströsslar över mig och andra bloggare. Det är den där beröringen genom ord, värme, diskussioner, vackra bilder och inspirerande tankar som gör bloggvärlden till den guldgruva den är. Där man finner frön som slår ut i vackra blommor i mitt hjärta eller i ordets skafferi. Där brevlådan fylls av konst för att varma Ann-Charlotte väljer att skicka ett konstverk med mitt favoritcitat utan förvarning. Bara sådär och bara helt fantastiskt. Livets lycka, livslycka och Livs lycka under ett blommigt önskeparaply.

Liven..

.. är det nya smeknamnet som guddotter Fia gett mig.

Det är nåt kärleksfullt med att få ett utvalt smeknamn som bara några personer använder och som blir ett nytt namn utöver de andra som jag kallas. Hon har vaknat tidigt och redan bestämt vilken gunga i lekparken som jag ska gunga på då jag kommer på besök idag. Däremellan sitter jag och min  bästa vän med finaste sambon ute i solen och njuter samvaro, samtal och lekar med Fia.

En påsk tillbringad i min by utanför Leksand där stjärnorna lyser upp himlen om natten och tystnaden vaggar mig till sömns. Med knastrande grusvägar under mina fötter och skogens omfamnande med dofter jag känt i hela mitt liv och med stigar som leder hem gör att jag känner stillsam lycka. Det är skönt att ha en plats att alltid landa på, där man kan vara sig själv i sig själv ett tag. Pausa vardagslivet samtidigt som man är i det vardagliga.

Jag möter min familj under skön påskhelg. Vi går emot traditionerna och äter palt till påsk, jag minns hur min mormor lärde mig knepen och hur jag hjälpt till med palt så länge jag kan minnas. Nu är jag mammas assistent istället. Vi spelar det fantastiska spelet Dixit och skrattar högt tillsammans i det hemtama köket.

När solen kommer på besök dan därpå fikar jag med pedagogiska mamman på konditori Siljans uteservering innan jag sitter i timmar och läser ute på gammelstugetrappen och sen halvliggandes i en baden-baden-stol. Att äta sill i solsken efter en sån dag är godare än de flesta måltider. Energin växer i vilan och samvaron.

Men idag så åkte jag till Falun för att möta min bästa vän. Vi följer varandra genom livet hand i hand oavsett om det bjuder på regn, storm, sol eller luftballongfärder. Under övervakande domherrar och lekfulla vårfjärilar så minns vi det som är viktigt för oss. Hon är bland de klokaste personer jag känner och hennes dotter kommer att gå i sin mammas fotspår. Jag är glad att jag får följa dem båda på färden.

I gryningsdimma över Stortjärn stiger solen upp för dagen,
det är så vackert att jag andlöst försöker fånga det. 

Kan ni vara mina livlinor?

..frågar ledaren mig och några andra dansnördar innan passet. Hon har problem med en fot och undrar om vi kan vara med och dansa de två sista låtarna som innehåller mycket hopp. Det är klart man säger ja till att vara någons livlina.

Det är en fin formulering tycker jag och vi behöver nog bli bättre på att fråga andra om de vill agera livlinor ibland. Mina egna livlinor är nog ofta i form av att ge pepp, hopp och stöd från vänner och jag tycker om att vara andras livlina när jag själv väljer. För ibland behöver man träna på att vara sin egen livlina och lita på att man själv har det som krävs. Men att räcka ut en hand och få stöd en stund, det behöver vi alla ibland. Så igår var jag någons livlina för några minuter och hon är min alla de kvällar jag dansat på hennes pass eftersom dans är en av livets livlinor för mig.

Vi samlas under rosa himlar..

.. i förundran och hänförelse så möts vi under blommande körsbärsblom i Kungsträdgårdens famn.

Det gäller att fånga dagarna då det rosa fyller parken i skir skönhet. Det förgängliga och sirliga väcker närvaro och härvaro. Att stå och blicka upp i alla de vackra blommorna som klänger längs med grenar och med skyn som kuliss gör att hela jag känner mig rosa. Det är så vackert, jag funderar på att åka dit en tidig morgon och möta dagen där under det rosa taket och med mer egentid bland allt det vackra.

Försvinnande vackert är det men de där rosa blommorna bor i mitt inre året om och kan närsomhelst vakna till liv och skapa vår.

Konsten att våga köra i diket ibland..

... och se det som en erfarenhet istället för en misslyckad dikeskörning.

Idag körde jag i diket under en coaching med min mentorcoach, dessutom en generalrepetition inför en uppcoaching för att certifieras på en högre nivå. Uttrycket lärde jag mig under min utbildning och det är helt enkelt en liknelse för att inte riktigt lyckas med det man föresatt sig och helt enkelt klanta till det på ren svenska. En så bra erfarenhet ibland och det bästa är när man kan göra det utan att bli för självkritisk. Just det sistnämnda lyckades jag med idag och jag sitter nu och ler och känner mig nöjd över det. Att bara acceptera och lära, inte klanka för att det blev så. Jag kan se så tydligt varför jag tappade greppet om vägen och hamnade på sidan om.

För vi kör ju alla i diket ibland och det är så mänskligt. Men det bästa är ju att ta en lärdom med sig, fundera över vad det stod för (vilket jag redan insett) och sen upp igen på vägen istället för att sitta och skälla på sig själv när man sitter där i diket. Att släppa det och gå vidare, kanske med en lite bättre körteknik och med nya körkunskaper. Jag tror att om vi försöker vara snälla mot oss själva när vi hamnar där så kan vi lättare ta oss upp, eller så ber vi om hjälp så finns det säkert en vän som gärna talar om för dig varför det inte är så farligt att hamna i diket.

(En bild från underbar inspirationslek av Pernilla Lindroos)

Om busshållplatserna..

(bild funnen på facebook)

.. hade gungor tror jag väntan på bussen skulle bli lite roligare. Jag tror att intressantare samtal skulle utspelas och jag tror fler skulle le.

Om det var dans på morgnarna i parkerna på sommaren tror jag att många skulle gå upp en timme tidigare för att inleda dagen med dans. Om fler tänkte mindre på vad andra tyckte så skulle de gärna sitta i klätterträd med sina vänner. Tänk om.. och jag tänker att kanske är det bara dags att tänka på hur man får in vardagsäventyr och vardagsglädje som gör grå himlar rosafärgade om så bara i tanken.