Liven..

.. är det nya smeknamnet som guddotter Fia gett mig.

Det är nåt kärleksfullt med att få ett utvalt smeknamn som bara några personer använder och som blir ett nytt namn utöver de andra som jag kallas. Hon har vaknat tidigt och redan bestämt vilken gunga i lekparken som jag ska gunga på då jag kommer på besök idag. Däremellan sitter jag och min  bästa vän med finaste sambon ute i solen och njuter samvaro, samtal och lekar med Fia.

En påsk tillbringad i min by utanför Leksand där stjärnorna lyser upp himlen om natten och tystnaden vaggar mig till sömns. Med knastrande grusvägar under mina fötter och skogens omfamnande med dofter jag känt i hela mitt liv och med stigar som leder hem gör att jag känner stillsam lycka. Det är skönt att ha en plats att alltid landa på, där man kan vara sig själv i sig själv ett tag. Pausa vardagslivet samtidigt som man är i det vardagliga.

Jag möter min familj under skön påskhelg. Vi går emot traditionerna och äter palt till påsk, jag minns hur min mormor lärde mig knepen och hur jag hjälpt till med palt så länge jag kan minnas. Nu är jag mammas assistent istället. Vi spelar det fantastiska spelet Dixit och skrattar högt tillsammans i det hemtama köket.

När solen kommer på besök dan därpå fikar jag med pedagogiska mamman på konditori Siljans uteservering innan jag sitter i timmar och läser ute på gammelstugetrappen och sen halvliggandes i en baden-baden-stol. Att äta sill i solsken efter en sån dag är godare än de flesta måltider. Energin växer i vilan och samvaron.

Men idag så åkte jag till Falun för att möta min bästa vän. Vi följer varandra genom livet hand i hand oavsett om det bjuder på regn, storm, sol eller luftballongfärder. Under övervakande domherrar och lekfulla vårfjärilar så minns vi det som är viktigt för oss. Hon är bland de klokaste personer jag känner och hennes dotter kommer att gå i sin mammas fotspår. Jag är glad att jag får följa dem båda på färden.

I gryningsdimma över Stortjärn stiger solen upp för dagen,
det är så vackert att jag andlöst försöker fånga det. 

Konsten att hoppa från ett träd...

Först klättrar man upp..
Tar sats...
Hoppaaaar...
För att slutligen landa i mjukt gräs.

Jag är fyra år på bilderna som pedagogiska mamman tagit.Texten är också hennes. Precis som i livet när man möter förändringar eller utmaningar, man måste klättra upp för att få överblick och samla mod, ta sats, våga hoppa trots pirr och ovissheter om gräset verkligen är mjukt när man landar. Vissa blir stående i trädet länge i tvekan, andra kanske kastar sig ut innan de hunnit fundera över vart det är bäst att landa.

Kanske föddes min kärlek till att vila på trädstammar där i mitt första klätterträd. Min mammas tillit till mig och uppmuntran av min lekfullhet, äventyrlighet och att jag kan göra allt jag önskar har följt mig genom livet. Det finner jag bevis på i mitt fotoalbum om inte annat.

Att lära sig klättra i träd är viktigt i livet. Om du kan konsten att finna trädgrenars trygghet och lita på att kroppen finner grenar som bär så tror jag både kropp och själ mår bra. Idag besöker jag ett av mina barnbarn, vi plockar smultron och vinbär tillsammans och hon får sitt livs första trädklättrarpremiär. Hennes tillit till mig när vi sitter där och dinglar med benen gör mig varm. Vi skrattar tillsammans.

Jag har inga egna barn men barns kärlek och vänskap finns i mitt liv. Mina barnbarn, min guddotter och min systerdotter gör mitt liv rikare. De är mitt hjärtas stjärnor. Jag ska lära dem allt jag kan. Klättra i träd står på den listan och när tiden är kommen även hur man hoppar från det. I luftens flygtur så kan vad som helst hända men det kräver att du vågar falla och lita på att gräset fångar dig. Men börja med att lita på trädet, det är en plats att njuta stunden på.

Sådan mor och sådan dotter..

... klart den lilla dalasessan ska ha en alldeles egen Milou. Precis som sin mamma.

Hennes mamma och tillika min bästa vän har nämligen en alldeles Mr Milou  inköpt på en seriebutik i Barcelona långt innan Tintin hade hamnat i ropet igen. En av mina favoritbilder av henne är den när hon just köpt honom och hans huvud sticker upp ur hennes handväska och hon strålar av lycka. På en gata, i vårt älskade Barcelona.

Så en liten Milou, en alldeles egen gästbok med råd inför livet och en skyddsängel från pedagogiska mamman får följa med när jag för första gången får möta en alldeles speciell person. Hon är bestämd, har bus i blicken och verkar tillfreds med att vara just där hon är.. vilket nog skulle kunna vara beskrivningen på min vän också.

Det är vardagsmagi att möta någon som är så ny i världen, som med ett litet mjukt finger utforskar mitt finger när det möter hennes. Som letar blickar och lyssnar på röster men finner tillit i sin mammas och pappas famnar. Som har glömt mig innan jag gått men som för mig är oförglömlig.

01.36 tror jag nästan att klockorna stannar om så bara för en millisekund..

.. för då förändras bästa vännens liv då hennes dotter föds.

Jag har ställt om min mobilsignal och när den klingar till klockan 02.27 mitt i natten så ändras även mitt liv. Jag är nu även gudmor. Till den allra finaste lilla tös och mina ögon tåras. Ännu mer tåras de när jag pratar med min vän i eftermiddag och jag hör prinsessan gråta. Livets mirakel är svårt att slå.

20:e Mars 2012 kommer jag alltid att minnas. Då föddes den sista av de tre efterlängtade små mirakel som mina vänner burit under sina hjärtan. Universum blir aldrig mer detsamma och det känns helt fantastiskt.