18.12 är tågets avgångstid. Klockan 9.12 imorgon är det beräknat att jag ska kliva av tåget på Gällivare station. Det är 15 timmar.
I ett av mina första inlägg berättade jag om min kärlek till tågresandet så just nu är jag lycklig. Det är 15 timmar som bildar vad jag kallar ett veck i tiden. Timmar där jag kan reflektera, vila, lyssna på sommarpratare och bara vara. Mina tankar vandrar fritt och när jag kommer fram så möts jag av min morfar och Gällivare i vinterskrud.
På senaste tiden har jag funderat en del över mina rötter. Var man kommer ifrån och vart man är på väg. För egen del känns det som om mina rötter grenar ut sig Lappland med dess fjäll och storslagna natur men även till Dalarna med sin skönhet och sina traditioner. Mina rötter präglar så klart vem jag är och vad jag har med mig i min ryggsäck men också min kärlek till dessa platser.
Jag känner mig hemma i Gällivare, trots att jag där inte har några vänner eller något annat socialt sammanhang utan bara min mormor och morfar. Men mina rötter är viktiga för mig känner jag och den kultur som finns där och som väcker ett igenkännande hos mig. Symboler som har en förankring i mig och traditioner som känns viktiga för min identitet.
Tåget vaggar mig och jag gläds åt min resa, både i stunden och i livet. Mitt veck i tiden känns oändligt och mina timmar med mig själv där tankarna virvlar likt fjärilar i Laos men samtidigt känner jag mig som nästan i ett meditativt tillstånd. Ett veck i tiden som när det vecklar ut sig och jag kliver ner på perrongen och ser min älskade morfar så blir det till ett ögonblick av kärlek. Kärlek till min morfar och kärleken till Gällivare.
