Reseminne (Don Det, Laos, 2002)

De varma vindarna smeker min hud. Hängmattan gungar stilla och jag blickar ut över Mekongflodens orangea vatten som färgats av jordbädden den vilar i. En liten grön ö sticker upp mitt i floden och efter att ha tillbringat minst en stund varje dag i min hängmatta så känner jag igen varje träd. De vajar vilsamt i vinden och jag vaggar vilsamt i hängmattan och tar ytterligare en klunk ur flaskan med läsk. Den kostar lika mycket som jag betalar per natt för min bungalow, det vill säga 1 dollar.

En fjäril i storlek med en sparv svävar förbi och jag följer den med blicken och minns hur jag såg den ovanliga floddelfinen leka i vattnet. Den var synlig bara några sekunder men för mig var det en hel evighet eftersom en dröm gick i uppfyllelse. Drömmen väcktes när jag började planera resan i Sverige och läst om denna ovanliga delfin. Nu var jag där. I min dröm. I södra Laos på gränsen till Kambodia fann jag lugnet och hittade hem genom att åka bort. Jag kände mig lycklig och återvänder ofta i tanken. Till en liten ö där det varken fanns rinnande vatten, el eller telefon men där månen och stjärnorna lyser upp himlen om natten.

En ö där jag väcktes i gryningen av glad Lao-pop på hög musik, galande tuppar och motorerna som förde fiskarna mot nya fångster. Där flodbufflar spärrade gångvägen så att man fick gå runt dem. Där alla har en hängmatta på sin veranda för det är viktigt. God mat som tillagas av mödrar och döttrar i de familjer som byggt och hyrt ut bungalowerna. En dag köper jag hemmagjord rökelse som de själva gjort och använder i sina tempel. De är förvånade över att jag vill ha den. De tycker de gör en bra affär på de få kronor de får, jag tycker att jag gör en bra affär som kan ta med mig Don Det hem till Sverige och mitt hem. Det är flera år sedan jag var där men i tanken är jag där ofta. Jag blir lycklig av det.