Det värmer att det finns så mycket omtanke. Svaret är att hon mår (efter omständigheterna) bra. Om ni frågade henne själv så skulle hon nog säga att hon är fullt frisk och att det är störtlöjligt att hon inte får gå ut men att hon tycker att hon alltid ska få äta den där smaskiga specialmaten som veterinären rekommenderat för läkningsprocessen.
Hon är sig lik som katt igen och väcker mig gärna vid fem för att tala om att nu skulle det vara gott med lite annan mat än den som finns framme (läs: SMASKIG specialmat). Men hon har kvar skenan och jag agerar fortfarande djurvårdare som tvättar och lägger om bandage dagligen och oroar mig.
Har du fått tag på hundägaren?
Det är den vanligaste följdfrågan. Ja och nej svarar jag på det. Efter lite oklarheter så är det troligen den familj som jag först trodde. De var inte hemma när jag var där så jag lämnade en lapp där jag beskrev vad som hänt och att jag kommer att återkomma längre fram (när veterinärräkningen är komplett) och diskutera hur vi löser det här. Mitt mobilnummer lämnades, de har inte hört av sig än så länge (om så för att bara beklaga det som hänt).
Christel ställer samma fråga när jag kommer till henne för att fixa bryn och fransar inför min lillasysters bröllop som stundar i helgen. Stressen har satt sig i mitt ansikte också (räcker det inte med ryggmusklerna?) och jag har fått finnar och oren hy på hakpartiet men Christel vet bot. Hon plockar fram masker och boosters och nu är det intensivbehandling som gäller. Nu ska stress motas bort ur ansiktet.
För på lördag ska jag dansa i min nya orkanlia-klänning och glömma allt vad sjuka katter och trista hundägare heter. Då hoppas jag stressen varken känns i kropp eller själ och framförallt inte syns i mitt ansikte. Då vill jag stråla av glädje ikapp med brudparet och tänka att livet är fyllt av KÄRLEK. Det är bara att fylla livet med lite mer lek igen och finns det en bättre plats att göra det på än i Leksand?
