Hur mår din katt?

Är den vanligaste frågan just nu.

Det värmer att det finns så mycket omtanke. Svaret är att hon mår (efter omständigheterna) bra. Om ni frågade henne själv så skulle hon nog säga att hon är fullt frisk och att det är störtlöjligt att hon inte får gå ut men att hon tycker att hon alltid ska få äta den där smaskiga specialmaten som veterinären rekommenderat för läkningsprocessen.

Hon är sig lik som katt igen och väcker mig gärna vid fem för att tala om att nu skulle det vara gott med lite annan mat än den som finns framme (läs: SMASKIG specialmat). Men hon har kvar skenan och jag agerar fortfarande djurvårdare som tvättar och lägger om bandage dagligen och oroar mig.

Har du fått tag på hundägaren?

Det är den vanligaste följdfrågan. Ja och nej svarar jag på det. Efter lite oklarheter så är det troligen den familj som jag först trodde. De var inte hemma när jag var där så jag lämnade en lapp där jag beskrev vad som hänt och att jag kommer att återkomma längre fram (när veterinärräkningen är komplett) och diskutera hur vi löser det här. Mitt mobilnummer lämnades, de har inte hört av sig än så länge (om så för att bara beklaga det som hänt).

Christel ställer samma fråga när jag kommer till henne för att fixa bryn och fransar inför min lillasysters bröllop som stundar i helgen. Stressen har satt sig i mitt ansikte också (räcker det inte med ryggmusklerna?) och jag har fått finnar och oren hy på hakpartiet men Christel vet bot. Hon plockar fram masker och boosters och nu är det intensivbehandling som gäller. Nu ska stress motas bort ur ansiktet.

För på lördag ska jag dansa i min nya orkanlia-klänning och glömma allt vad sjuka katter och trista hundägare heter. Då hoppas jag stressen varken känns i kropp eller själ och framförallt inte syns i mitt ansikte. Då vill jag stråla av glädje ikapp med brudparet och tänka att livet är fyllt av KÄRLEK. Det är bara att fylla livet med lite mer lek igen och finns det en bättre plats att göra det på än i Leksand?

Djurvårdare...

... är min nya titel.

Nu har jag äntligen fått hem Niquita dock i litet risigt skick med bröstskena, bandage och ett smärtstillande plåster på ryggen som inte vill sitta fast. Hon vill bara ligga och inte stå så vi måste ståträna henne så hon inte glömmer bort att hon kan och så musklerna forsätter fungera. Det är framförallt bröstskenan (som nog kommer att sitta en månad) som stör henne.

Ibland gör hon rullningar i snabb fart som protest och hon verkar bra mycket piggare än när jag hämtade henne. Vilket är bra men ger mig mer jobb.

Vi skulle ha åkt till Norrland imorgon men den resan får vi skjuta framför oss. Hon måste vara stabilare. Det viktigaste är att hon överlevde och nu blir bra.

Känslor i en enda röra..

... är det som rört sig i mitt inre de senaste dagarna sen i måndags kväll.

Jag har varit rädd, ledsen, arg, lättad, frustrerad, besviken, irriterad, orolig och oerhört rastlös.

I måndags blev nämligen min snälla katt Niquita attackerad av en lösspringande hund. Jag såg det inte men grannarna som gjorde det berättade att det såg otäckt ut eftersom han höll henne i käkarna och slängde med henne. De ringde mig för jag var inte hemma. När jag kommer hem ligger hon fortfarande på bordet på balkongen som hon flytt till. Vi åker in till bagarmossens djursjukhus och efter mycket väntan och oro och en katt som inte alls är sig lik kommer beskedet. Hon har brutet bröstben och det har skadat lungan och skapat en blödning och hon har luft i bukhålan (vilket tyder på att den är punkterad någonstans). Dessutom andades hon stötigt.

Så det var bara att lämna en älskad katt i någon annans händer och åka hem med oron som sällskap. Jag har haft mina katter i 13 år så de är mina kompanjoner i livet och verkligen en del av familjen. Efter chocken följde väntan, väntan och återigen väntan. Först har det varit väntan på att de ska ringa och meddela och igår var det oerhört jobbigt att efter 3 timmars sömn bara vänta på besked om något ytterligare tillstött eller om hon skulle klara sig.. Det blev positivt men hon behövde opereras och hon var inte i tillräckligt bra skick igår. Men idag var hon det och det gick bra men hon har ont och det är ännu inte säkert när hon får komma hem. Så nu väntar jag på det beskedet...

De som gjort att det går att härda ut trots allt är skärmflygaren som varit det största stödet av alla. Sen mina underbara grannar som trots att vi inte känner varandra letat reda på mitt mobilnummer och ringer mig. Jag fick låna en större kattkorg av dem (Niquita kunde bara ligga på sidan) och killen körde oss till djursjukhuset och erbjöd att hämta oss men det blev för sent. De räddade hennes liv genom att schasa iväg hunden och ringa mig. Såna grannar önskar jag alla.

Den där hundägaren däremot... den personen brydde sig inte ens om att kolla vad som hänt och har inte kontaktat mig. Hunden var lös och han var en ganska bra bit bort. Så nu blir nästa steg att ta reda på vem han är och se hur vi löser det här. Men min fokus har inte legat där utan bara handlat om att jag vill att min kisse ska överleva och komma hem. Men det har kostat mycket pengar, oro och eventuellt måste jag skjuta på min resa upp till norr.. så känslorna fortsätter att åka berg och dalbana.

Nikitas hus..

.. har något av barnen skrivit under grannens balkong vid vår port.

Jag tror (eller så kanske det är önsketänkande) att de syftar på min katt Niquita. Konstigt att mina katter har mer kontakt med grannarna än vad jag har, populärare verkar de också.

De blir bjudna på mat (i och för sig gillar jag inte färsk strömming) och får beundrarpost. Jo, det är sant, igår när jag kom hem låg två jättefina foton på Marilyn på hallgolvet men utan någon avsändare. Men jag har luskat lite och det är tydligen en av de boende som är duktig på att fota och gör så ibland. Jag vet vem det är men har aldrig pratat med honom.

Katterna har också fått ett klistermärke från en av grannarnas barnbarn där det står att det finns 2 katter i lägenheten om det skulle brinna. Undra om brandmännen kommer ihåg mig ifall det skulle vara nödvändigt?

Man får ju hoppas det, kanske ska sätta upp en liten bild på mig brevid klistermärket.. då kanske jag får beundrarbrev, gratismat och mitt namn skrivet på huset.. nu ser jag hur katterna skrattar inombords åt mig. Drömma går ju...

Du är en söt liten gumma...

.... säger grannnen mittemot till mig när vi möts i regnet. Komplimangen kliver in i hjärtat och lägger sig till skönt till ro.

Han är över 70 och går med sina stavar på väg till bussen för att åka och äta lunch med sina vänner. Han har just avslöjat att han har testat att ge en av mina katter färsk strömming och att hon ÄLSKAR det (kunde tro det) så att han fortsatt köpa det och mata henne ibland. Han älskar mina katter avslöjar han och jag vet att de tycker om honom för de kommer alltid fram till honom och kommer när han kallar på dem. Men att han gett dem strömming är en nyhet och kan förklara att jag tycker att de är tyngre (förlåt skärmflygarn för att jag skyllde på dig när det hände).

Dagen inleddes med en resa till en annan del av Stockholm för en anställningsintervju på en tjänst som verkar intressant på många vis även om det inte är drömjobbet jag har pratat om. Så jag fortsätter drömma om det och att ha tillit till att det bästa väntar mig. Jag var dock mer avslappnad än på andra intervjuer och kunde själv göra tydligt vad som känns viktigt för mig. Vi får se vad som händer men nu tycker jag att de ska börja titta på ansökningarna för drömjobbet vilket de inte gör förrän ansökningstiden är passerad. Jag vill veta om de finner mig intressant.

När posten trillar ner i min hall så blir jag återigen varm i hjärtat. Ett fantastiskt kort med solrosor, kärlek och snälla ord från pedagogiska mamman. Du är underbar! Men även ett litet brev från söta Chissra som påminner mig om att inte överge mina drömmar utan fortsätta drömma och tro och hoppas. Jag blev så rörd och glad över den postlycka och att jag har såna människor omkring mig. Det är att vara rik på riktigt.

Ikväll väntar julbord med skärmflygaren på Fåfängans restaurang. Det är decemberlyx i regnet.

Ett litet rött paket med vita snören...

.. väntar innanför dörren när jag kommer hem från skärmflygaren. Jag blir glad bara av synen av det fina paketet, prickigt gör att mitt hjärta tar ett extra skutt. Jag ÄLSKAR prickigt och jag älskar överraskningar.

Paketet innehåller min vinst i tävlingen hos Lady Thirty om ni minns? När jag öppnar så blir jag alldeles förstummad, lycklig och rörd på en gång. Det här överträffar mina vildaste förväntningar om min vinst. Jag valde att bli avporträtterad och jag känner verkligen att hon lyckats med sin bild (fotot är inte rättvisande för det speglar sig i glaset men om ni klickar på det så kanske ni ser lite bättre).

Hon har fångat mig omgiven av mina underbara katter, mitt adopterade monster Sahara (från Best friend monster). Men hon har även detaljer som klätterträd, löv att sparka i och att jag skulle dyka upp med en latte i ena handen och en bok i den andra är ganska väntat tror jag mina vänner skulle tycka.

Den är helt enkelt underbar och på pricken lik. Förstår ni vilka underbara och personliga bilder som hon kan skapa? Ett julklappstips från mig helt enkelt, för hon tar beställningar och vem vill inte ha personliga klappar?

Tack underbara, underbara Lady Thirty!

Bloggpiraten rapporterar från Sommarsverige..

Här kommer en liten sommarrapport från er alldeles egna bloggpirat i Sommarsverige (för er som inte minns/vet vem jag är, klicka här).

Eftersom det tar på krafterna att ligga i ett träd och titta på molnen samtidigt som löven susar så tänkte jag försöka fatta mig kort. Sommarsvenskarna har väl annat för sig än att läsa bloggar eller?!

Jag tänkte helt enkelt att jag säger det i bilder (Vida får representera de långa inläggen just nu för jag har annat för mig). För det första så finns det två medlemmar av vårt hushåll som jag tycker att hon inte presenterat på det sätt som de förtjänar och det är hennes livskompanjoner Marilyn och Niquita. De är anledningen till att en av hennes grannar benämnde henne som "kattmamman" inför sin dotter när Vida kom hem en dag (det där har Vida funderat på, om hon ska bli den märkliga tanten i kvarteret som bor ensam med alla sina katter, ni vet nog alla precis vem hon menar).

Den första av dem två är Niquita, en tolvårig madam som har ett hjärta av guld med en minst sagt mjuk personlighet (och lite mesig, men det får jag inte säga för Vida men nu är det ju inte hon som skriver). I vanliga fall mycket långhårigare men nu är det för varmt för det så hon passade på att håra ner lägenheten innan hon blev nöjd. Blir gråare i pälsen för varje dag (svart/röd var hon in yngre dagar) och Vida oroar sig för att hon sover mycket och att åldern börjar ta ut sin rätt.


Sist men inte minst (utan faktiskt äldst med hela 4 månader) är miss Marilyn (Monster kallar Vida henne i efternamn när hon varit busig). Hon är skärpt, bestämd och oerhört stolt. Hon är dessutom jägare av klass och bra på att gömma sig när det är dags att krypa i buren för färd någon annanstans. På bilden kan ni se hur hon korrekturläser bloggen för att kolla att Vida inte skrivit några oegentligheter. Trots att hon är äldre än Niquita kan hon fortfarande stundtals bete sig som en kattunge och de stora gröna ögonen använder hon för att få som hon vill. Funkar i och för sig bättre på skärmflygaren än på Vida som vet precis vad hon pysslar med. Vida brukar säga att Marilyn är som katten Gustaf medan Niquita är som kattungen Nermal (vilket nog bara blir begripligt för er som läst Garfield).

Nu har katterna fått upprättelse och som jag sagt förut så tycker jag att Vida drömmer för mycket ibland för att minnas att beskriva verkligheten i vardagen. Det är därför ni kära läsare har MIG! Vem skulle annars styra upp bloggen och göra den begriplig..

En sista bild för er som tröttnat på vinprovningar, champagneprovningar, chokladprovningar och thécermonier. Här kommer lite hederligt tips på vad ni kan pröva om ni har vägarna förbi Leksand och jag säger endast i Dalarna mina vänner, endast i Dalarna..

/Bloggpiraten som knaprar för fullt i sitt alldeles egna klätterträd... toodiloo!