Tack Niquita..

.. för alla de 14 år du tillbringat vid min sida.

Igår lämnade du denna värld och du fattas verkligen mig. Jag visste inte att du var sjuk och när vi väl träffade veterinären så fanns inget att göra. Det var mitt beslut att fatta att du inte skulle få plågas längre och det var det svåraste och samtidigt lättaste beslutet att fatta. Jag ville ju ha dig kvar och jag ville så innerligt att ditt liv skulle gå att rädda ännu en gång. Jag hoppas att du kände min kärlek och värmen av min famn när du somnade in. Stunden innan när du spann, fick mina kärleksord och jag klappade dig var fin men så oerhört smärtsam. Det var bland det svåraste jag gjort att vara hos dig i den stunden men du har varit där för mig i så många år. Du kommer att leva kvar i mitt minne och där sover du sked på min arm i soffan, njuter av god mat och pratar högljutt med mig. Marilyn och jag saknar dig men är tacksamma för att du delat vårt liv. Jag älskar dig. Igår. Idag. För alltid. Tack älskade du.

Hur mår din katt?

Är den vanligaste frågan just nu.

Det värmer att det finns så mycket omtanke. Svaret är att hon mår (efter omständigheterna) bra. Om ni frågade henne själv så skulle hon nog säga att hon är fullt frisk och att det är störtlöjligt att hon inte får gå ut men att hon tycker att hon alltid ska få äta den där smaskiga specialmaten som veterinären rekommenderat för läkningsprocessen.

Hon är sig lik som katt igen och väcker mig gärna vid fem för att tala om att nu skulle det vara gott med lite annan mat än den som finns framme (läs: SMASKIG specialmat). Men hon har kvar skenan och jag agerar fortfarande djurvårdare som tvättar och lägger om bandage dagligen och oroar mig.

Har du fått tag på hundägaren?

Det är den vanligaste följdfrågan. Ja och nej svarar jag på det. Efter lite oklarheter så är det troligen den familj som jag först trodde. De var inte hemma när jag var där så jag lämnade en lapp där jag beskrev vad som hänt och att jag kommer att återkomma längre fram (när veterinärräkningen är komplett) och diskutera hur vi löser det här. Mitt mobilnummer lämnades, de har inte hört av sig än så länge (om så för att bara beklaga det som hänt).

Christel ställer samma fråga när jag kommer till henne för att fixa bryn och fransar inför min lillasysters bröllop som stundar i helgen. Stressen har satt sig i mitt ansikte också (räcker det inte med ryggmusklerna?) och jag har fått finnar och oren hy på hakpartiet men Christel vet bot. Hon plockar fram masker och boosters och nu är det intensivbehandling som gäller. Nu ska stress motas bort ur ansiktet.

För på lördag ska jag dansa i min nya orkanlia-klänning och glömma allt vad sjuka katter och trista hundägare heter. Då hoppas jag stressen varken känns i kropp eller själ och framförallt inte syns i mitt ansikte. Då vill jag stråla av glädje ikapp med brudparet och tänka att livet är fyllt av KÄRLEK. Det är bara att fylla livet med lite mer lek igen och finns det en bättre plats att göra det på än i Leksand?

The pirate of..

... the blog is back. Johnny Depp släng dig i väggen!

Jajemen, nu är jag tillbaka. Läste att Vida frågade om något skulle ändras innehållsmässigt och jag tycker att jag borde få mer utrymme och uppskattning. En schysst lön vore ju inte fel heller, vem tackar nej till en kappsäck med guldpengar liksom och ett par coola rayban-glajjor.

Nåväl, här uppe i Norrland har vi idag 11 grader vilket tydligen ska vara en himla skillnad från de 27 grader som fläktade kring stugan för några dagar sen. Inte för att det spelar nån roll för mig men för människorna är det tydligen det viktigaste . De huttrar och Vida muttrar för att hon inte får använda en sommarklänning. Intresseklubben antecknar liksom. Eller som Vidas mellanstadielärare brukade säga: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!

Katten Niquita däremot har piggnat till avsevärt och har nu ingen förståelse till varför inte hon får springa fritt ute som alla andra sköna katter. Hon får inte hoppa i möbler heller så här byggs trappor upp till liggplatser och sen har hon ju sin egen lilla bur som morfar byggt. Men utbrytarkungen Niquita rev så klart sönder taknätet och smet ut och spatserade runt på gräsmattan så nu har de fått säkra nätet. Så nog är hon på bättringsvägen.

Hon kunde ju inte ens stå när hon kom hem och när hon väl gjorde det så vinglade hon omkring så man fick hålla sig ur vägen. Så nu kan vi alla pusta ut för även en liten bloggpirat som jag blev orolig. Men nu så har hon den här trendriktiga västen som egentligen skyddar hennes bandage (som skyddar en skena). Hon protesterar inte ens när Vida byter den varannan dag utan sitter lydigt still, hon kanske rent av tycker att vitt klär henne.

Annars händer verkligen inte så mycket (som vanligt när Vida är på semester), hon läser, sitter och filosoferar på stenpiren i älven, sen fikar hon och äter gott. Idag slog de på stort och betalade hela 30 kr för tre personers fika när de var på café i kyrkans regi, men som tur var så hittade Vida lite fina smycken på samma ställe och så var de uppe i Stockholmspriser totalt. Men Vida får ju bara för sig att hon fick dem på köpet nästan (vad hittar man inte på för att försvara ett köp?).

Sen har jag upptäckt en av Vidas nya laster, hon kollar på bloopers (tabbar/bortklippta scener) och så skrattar hon HÖGT så rutorna skallrar(som vanligt). Undrar om någon snart anmäler henne för störande av allmän ordning, om jag hade haft öron så hade jag försökt att stämma henne för då hade de trillat av så högt som hon skrattar. Youtube verkar vara ett helt träsk för nån med den lasten i alla fall, undra om man kan spärra sidan. Vänner och Seinfeld bloopers är de hon skrattar högst åt... vet inte om ni gör detsamma men som den omtänksamma bloggpirat jag ändå är så bjuder jag på dessa.

Tiddelipom!

/Bloggpiraten- på allas läppar

Vännäs stationhus kl 3,18 på morgonen...

... reser sig i soldiset med sina praktfulla drakar på taket. I Vännäs är min morfar född.

Jag blickar ut genom tågfönstret och det är 3 timmar kvar innan vi anländer till Boden där morfar väntar för vidare bilfärd till mitt paradis vid Luleälvens strand.

Hur mår Niquita har fler av er frågat. Tack för den omtanken. Jag gjorde bedömningen att hon kunde åka (dock en dag försenad) och det gick bra. Hon sov mest under resan men fick lov att matas vilket jag inte brukar göra under resor men nu behöver hon det mer regelbundet för sitt tillfrisknande.

Niquita är fortfarande medtagen, hon är väldigt vinglig men går runt lite ibland och helt plötsligt så lägger hon sig ner. Hon kan bara ligga på sidan och ryggen eftersom bröstskenan sitter på det reparerade bröstbenet. Varje dag måste jag kolla temperatur, att hon kissar, att bandaget ser ok ut (annars ska det bytas) och hon får inte springa omkring, gå ut eller hoppa upp på möbler de närmsta två veckorna. Hon vilar mest och har fortfarande smärtlindring i form av plåster i ryggslutet.

Hon vill gärna vingla omkring och jag hittade henne i garderoben bland mina skor när jag kom hem så vi fick lov att bygga ett litet fort så hon inte hade för stor rörlighet och gör illa sig själv. Mitt fort var av kuddar, bakbord, kattburar och det jag hittade.

Men nu är vi på semester så nu är det ju att bli bortskämd som gäller för både mig och katterna så morfar har byggt lyxhage till Niquita med nät så att hon inte kan rymma. Han är händig morfar så på ett kick så har hon en egen liten hage på verandan med allt hon behöver.

Men ynklig är hon och klumpig på ett sätt som är väldigt olikt en katt. Den där lössläppta hunden gjorde verkligen stor skada på några få sekunder och om han inte haft nossele så hade jag nog inte haft en liten ynklig katt som kunde komma på semester och bli bortskämd.

Hunden och hundägaren är ett kapitel för sig, tror att jag vet var de hör hemma och hunden är tydligen känd i området och flera är rädda för den. De flesta hundägare tar ju ansvar för sina hundar och skulle ta ett helt annat ansvar om det skulle inträffa något liknande. Fortsättning följer för lagen om katt och hund är oerhört tydlig på hundägarens ansvar för om den har sönder något eller skadar ett annat djur.

Tills dess tar jag hand om min katt som med vinglig gång tar en tur i buren och sen lägger sig på sidan och vilar lite. Jag är så lycklig över att hon gör små framsteg varje dag oavsett hur lång tid det tar.