Septembersol och stilla lycka...

... förenas en eftermiddag i September.

När solkatterna leker över gatsten och lövprakt så samtalar jag och en vän om små och stora livsämnen. Hon bor inte i Sverige längre så det är lyxigt att sitta tillsammans i vattenglitter och äta lunch i Årstaviken. I mötet med vänner så växer man. Hon får mig att tänka nytt.

Intensiv men rolig vecka och träningsvärkande kropp gör att när jag kommer hem och kryper upp i soffhörnet är jag mer än nöjd över att bara vara hemma. Kvällen faller över Stockholmstaken, solen går ner och  Kramplatsen som någon märkt ut på Söder göms i mörkret. Men den finns där även om man inte ser den precis som så mycket annat i livet som finns där om vi bara tar oss tid att uppmärksamma det.

Två kloka vänner....

.. träffar jag denna mörka måndagskväll, dock var för sig.

Dessa båda kvinnor gör inget samtalsämne för stort eller för smått, inga känslor förbjudna och de bjuder både på sin storhet och sin litenhet (åtminstone i deras egna ögon ibland, för mig blir det ytterligare ett bevis på deras storhet). Stundtals skrattar vi så det ekar mellan storstadens husfasader och ibland blir samtalet lågmält och dämpat eller väldigt högljutt när tunnelbanan passerar nära.

I sin bok vägar till visdom skriver Stefan Einhorn om vikten av att välja bra mentorer och rådgivare. Man kanske väljer en mentor om råd i en situation och en annan mentor om råd i en annan. För ibland behöver man råd men man kanske ska vara noga med vem man väljer att fråga. Ibland kanske man behöver någon som tänker totalt annorlunda och ibland behöver man någon som förstår. Att diskutera mitt frihetsbehov och hur jag vill leva livet i kombination med någon som inte känner samma sak och inte har samma behov fungerar inte alltid för mig.

När jag skiljs åt från mina vänner så har tankar luftats, lyfts, funnits eller ändrats. En mental storstädning där saker ligger där de ska, några har rensats ut och nya inköp gjorts. Jag har tänkt mycket på hur Stefan Einhorn lyfte fram mentorstanken och att man ibland behöver råd, någon annans tankar eller byta perspektiv. Det ska jag fortsätta göra, bara på ett mer medvetet vis.

I bloggvärlden blir vissa av er mentorer i vissa frågor utan att ni ens kanske vet det, eller att jag insett att jag behövt just den tanken eller behöver utmana en tanke/föreställning. Stort tack för det. Det gör mitt liv rikare och jag tror på att vi alla har mycket att ge varandra. Inspiration, reflektion, insikt, utsikt och ibland bara en tanke som matchar min möter mig i era texter, bilder eller kommentarer. I livets bukett vill jag ha skimrande blommor som visar mig nya nyanser av färgprakt och mina mentorer/vänner eller en främling kan bidra till det. Delad kunskap gör oss visare om vi vågar lyssna oavsett om vi tycker lika eller inte.

Solsken, tulpanprakt och skira stunder till er alla kloka därute.