tisdag 27 juli 2010

Är du alltid glad?

Är en fråga jag fått lite då och då genom livet.

Ganska dum fråga egentligen, klart jag inte är. Jag tror att jag har en grundläggande livsglädje som märks men det är klart att jag inte alltid är glad. Det är ju ingen. Den som säger att den är det tror jag det är något lurt med. Livet är ju en blandning av sött och salt och jag tror inte jag skulle kunna uppskatta topparna om jag inte varit nere i dalarna med jämna mellanrum.

Min optimism vet jag inte vad den kommer ifrån, ibland känns den som om den alltid funnits där och ibland tror jag att jag arbetat mig till den genom att hitta min syn på livet och min tacksamhet över de allra minsta saker. Men optimist eller inte, jag är också en grubblare och analytiker. Idag är en sån där dag när tankarna och känslorna snurrat. Det är ok, jag tänker att det finns ett syfte och att jag behöver det även om jag inte kan säga att det är den roligaste av dagar. Jag behöver antagligen tänka över vissa saker, känna vissa känslor och landa i mig själv.

Det här året har visat mig nya drömmar som jag förkastat för några år sedan och det vände lite upp och ned på mig ett tag. Jag har valt att öppna dörrar som jag stängt och känt mig trygg bakom men det var nödvändigt men inte alltid så bekvämt. Ibland har jag funderat över om min blogg ger en för ensidig bild av mig. De som känner mig har ju sett fler av facetterna men om man läser den och inte gör det så är jag ibland rädd för att man tror att jag alltid är "go' och glad kexchoklad". Det är jag såklart inte, jag är en oerhörd känslomänniska som ibland inte hinner med i mina egna svängningar.

Jag tror ju hela livet är en resa, man kan välja om man försöker lära sig nåt av sina felkörningar och/eller uppskatta resultatet av dem. Jag tror att alla mina erfarenheter är rikedomar som gör mig till den jag är oavsett om det känts motigt på vägen. En dag som idag är jag glad att jag har ressällskap i form av vänner som jag kan luta mig mot. Jag önskar dock att vissa av dem och min familj bodde närmare mig men mina val har lett mig hit och jag vet att det är rätt för mig.

Min vän i Falun blir den som per telefon lotsar mig genom drömmar, besvikelser, rädslor, glädjeämnen, sorger och livstankar. Vi har delat livets med och motgångar och ibland behövs inte så många ord för att vi ska förstå varandra. Vi har gråtit ihop, skrattat ihop, svurit ihop och stöttat varandra när det behövs. Med henne bär jag ingen mask och det gör jag alltmer sällan i vanliga livet också, bara när det behövs och då är jag ofta medveten om varför.

Dagen är snart till ända och många tankar, känslor och insikter har kantat den. Himlen färgas vackert rosa och jag tänker krypa till kojs med tröstsamma ord från en mycket klok liten björn.
Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre (Nalle Puh)

(Vida både med och utan mask beroende på hur man ser det)

9 kommentarer:

  1. Låter som vi är rätt lika...

    SvaraRadera
  2. "Ingen ser det på mig min mask är glad"

    SvaraRadera
  3. Känner igen...

    Men sedan är det ju det här med hur jag själv uppfattar vad jag förmedlar på min blogg och hur andra uppfattar det, egentligen.

    Vi har som du kanske minns, pratat om detta tidigare.

    Jag uppfattar dig inte som "go å glad, kexchoklad". Utan mer som balanserad, reflekterande, stark och vis.
    Kanske är det speglingar - av mig i dig.
    (så som jag vill se mig själv alltså)

    Det är så lätt att hamna i egots rollspelande, våra masker. Så lätt att hamna i gamla mönster när man träffar andra.

    I stillhet är jag mig själv, mer neutral och tystlåten. Meditation och medveten närvaro-träning hjälper mig att behålla lugnet då.
    Med min livspartner funkar det också bra.
    Han har ingen önskan om att förändra mig.

    När jag skriver/visar bilder i min egen blogg, så kan jag känna att då är jag mer i en gammal roll - ute och rör mig i egovärlden, förutom när jag skriver om medveten närvaro.
    Det är där jag landar som bäst - enligt mitt nya jag.

    Har valt att inte skriva om min sjukdom längre (det gjorde jag på en annan blogg tidigare) tills jag insåg att jag inte ville att det skulle vara min identitet. Det var en fas av bearbetning som jag har passerat nu.

    Jag vill bara vara...det jag är i stillhet.
    Ingen livshistoria som skymmer Kärnan.

    Det du beskriver i detta inlägg uppfattar jag (utifrån) som en reaktion på danskollot.
    En slags kroppens balansering, livets berg o dalbana. Efter starka känslor av något slag följer andra av det motsatta slaget.
    En process startar...Reflektion.

    Varma hälsningar!

    SvaraRadera
  4. Hm, hur uppfattar jag dig? Ibland känns det som om ditt liv är en vandring på guldströssel och att allt går din väg. Som om allt kring dig är lite magiskt. Det lockar och förför och vissa dagar blir jag så in i vassen avundsjuk. Allt beror på vilka galsögon jag har den dagen och hur motig min egen dag har varit.
    Keep going! Locka och förför, skapa magiken.

    SvaraRadera
  5. Det känns som att jag har lättare för att vara negativ....har du något råd hur man kan dra sig upp och bli gladare?

    kram

    SvaraRadera
  6. Han är bra klok, den där björnen. Trots sin lilla hjärna.

    SvaraRadera
  7. fina ord från både dig och lilla Puh.
    kramelikramar till dig

    SvaraRadera
  8. Fighter: Det glädjer mig om så skulle vara fallet.

    Oroshjärta: Citat av dig? Du borde twittra om du inte redan gör det, vet få som kan fånga så mycket i så få ord. Det är en konst.

    SoF: Kanske en reaktion på danskollot och livets ytterligheter eller året som gått. Det har hänt så mycket. Tack för ditt fantastiskt långa svar, det glädjer mig att du hittat din balans och ditt sätt att bara vara i dig själv. Personligen så vill jag inte helt avvisa egot/självet eller vad man ska benämna det som men det kommer nog att få ett alldeles eget inlägg en dag för att förklara närmare vad jag menar. Jag tycker snarare att dina bilder andas medveten närvaro och lyfter fram detaljer som många missar så jag tror faktiskt att du sprider just det du vill även via dom.. förstår du hur jag menar?

    Maria: Magiskt? Kanske för att jag ser det så.. men visst handlar det om glasögon och kanske också min beskrivning av hur jag ser det.. för om man vänder på steken så är jag en 36-årig singel utan barn och med en projektanställning och ett uttunnat sparkonto (tack vare uppsägning, coachkurs, hawaiiresor etc) vilket kanske inte är så magiskt, förståndigt och förnuftigt i mångas ögon. Jag skulle säga att om du träffat mig tidigare i livet och sett de förändringar jag gjort så förstår du varför jag numera ofta ser guldströssel där jag förut såg smågrus om jag ens tog mig tiden att stanna upp..

    Sovereign: Stor fråga som det inte finns nåt enkelt svar på.. och jag tror egentligen man måste hitta sina egna svar och lösningar. För mig handlar det om att aktivt fokusera på det jag har, vad jag är tacksam över, vad jag kan glädjas åt (som kan vara det allra minsta) men jag har också arbetat med affirmationer. En del människor har fnyst åt det men nu visar faktiskt hjärnforskningen på stöd för att om vi ofta tänker negativt har vi lättare att göra just det och svårare att tänka positivt vilket gör att jag tror att man måste träna upp positiva tänkandet.. Men jag tror också att man ska göra saker man mår bra av som man själv kan införa, fysisk träning har bevisad effekt på att man mår bättre om man utför den minst 35-40 minuter så händer saker i hjärnan (och det behöver inte vara nåt komplicerat utan det räcker med en promenad). Att acceptera saker som de är och inte kämpa emot är också en metod.. hitta det som funkar för dig.. men för mig är en av mina sanningar att det jag fäster fokus på växer och får mer utrymme.. så om jag väljer att se det dåliga så får det större plats i mitt liv.

    Andrej: Han är fantastisk. Min chef citerar ofta honom och hans vänner och det har tydligen smittat av sig på mig.

    Lady Thirty: THÄNK JU!!!!!

    SvaraRadera
  9. Visst är det ok. Glad att jag kunde inspirera dig. Jag brukar ofta tänka på att saker och ting beror på vilka glasögon jag har på mig. Glasögonen avgör till viss del hur jag uppfattar min omvärld.

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen