Det är min egen reflektion jag ser tydligast...

... när hon tar bilden på mig genom den smutsiga tågrutan. På bilden är det hennes och hunden Esthers reflektion man ser.

Ett avsked med en önskan om att ses snart igen. Att vinka av någon vid tåget med kärlek, vemod, och längtan till att åter mötas är så vackert på något vis. Samtidigt har jag nästan träningsvärk i magen av alla skratt, mina tankar virvlar lite friare efter intressanta diskussioner och jag är energifylld efter att ha tankat kraft med en av mina bästa vänner. Någon som jag inte mött om inte livet tagit mig ut på olika vägar, i Göteborg möttes våra livsresor när vi bodde grannar. En vänskap som föddes över en äppelpaj vid återlämnandet av en lånad nyckel.

Jag har alltid hävdat att man kan möta vänner överallt och mina bekantskapskrets är beviset på det. Numera bor min vän i Skåne och jag i Stockholm sedan 16 år tillbaka men vänskapen består och lever vidare även om vi inte ses så ofta som vi önskar. Nu har min vän återvänt till en av sina platser på jorden. Men hennes fina energi vilar fortfarande hos mig och i min lägenhet. När jag kom hem efter julhelgen hade hon dessutom skickat en av de finare gåvor jag fått, hemsydda hjärtan med lappar med saker hon uppskattar hos mig. Det är en så vacker gåva att jag inte finner ord, något ovärderligt, personligt och väldigt kärleksfullt i en unik form. Precis som vänskaper, oersättliga av någon annan eftersom varje vänskap har sin egna unika prägel.