En höstpromenad med en latte macciato i ena handen och skärmflygaren i den andra.
Löv som prasslar och vatten som skimrar. Hus på vatten i Pampas Marina och träd som lutar sig över vattnet för att dricka. I ett av träden hittade jag en plats bara för mig där en trädklättrare som jag hade kunnat suttit i timmar. Men fika på Kungsholmen med skärmflygarens vän lockade mig ner. Vem kan motstå en fika? Cafét var inklätt i brunt och blått precis som jag och samtalet löpte in på resor vi gjort och vill göra.
Snart ska jag resa in i fantasins värld genom att se den fantastiska "Sagan om de två tornen". Sagor och äventyr trollbinder mig och gör livet ännu mera magiskt än det redan är.
.. jag tror att många av oss skulle må bättre då. Det är nyttigt att klättra i träd ibland. Jag gör det alldeles för sällan känns det som men häromdagen klättrade jag upp i det här trädet på Djurgården. Det är mycket klättervänligt så alla trädsugna Stockholmare kan bege sig dit. Bonusen att blicka ut över vattnet får man på köpet.
Förresten är träden på Djurgården klättervana. När jag och en god vän vandrade där för några år pågick en mycket seriös trädklättrartävling. Jag tror att det var SM eller något liknande. Så att klättra i träd är till och med en sport. För mig handlar det dock om något annat.
Jag minns faktiskt mitt första klätterträd som fanns på tomten till den lilla lägenhet jag och min mamma hyrde. Det var ett litet äppelträd som jag flitigt klättrade upp i för att sedan hoppa ner i gröngräset. Finns till och med dokumenterat i en svartvit fotoserie och glädjen inifrån lyser upp bilderna.
Det andra trädet jag minns är en gigantisk gran (jodå, tycker fortfarande att den är stor även i vuxen ålder) som stod på skolgården till den byskola jag gick i mellan 1:an och 6:an. De nedersta grenarna släpade i marken och var en utmärkt väg upp. Vissa vågade klättra högt, högt i denna magiska gran.. jag som inte har samma höjd-ignorans hängde mest och dinglade ganska långt ner. Några år senare sågades de nedre grenarna av.. det är för farligt att klättra i träd för barn tydligen! I samma veva så asfalterades hela grusplanen, vad jag minns från att jag var liten så gör ett fall på asfalt oftast mer ont än ett på grus men, men..
Varför tycker jag då att alla behöver ett klätterträd? Jag tror att alla mår bra av att ibland byta perspektiv helt genom att lyfta blicken och göra annorlunda saker som bryter av i vardagen. Å för de som inte vill göra saker i onödan kan jag bara säga att det är nyttigt att göra saker där hjärnan och kroppen får arbeta på ett sätt de inte är vana vid. Det väcker kreativitet och nya ideér. Jag tror även att om alla klättrade upp i ett träd när de var arga så vore de mindre arga när de kom ner. En träd time-out helt enkelt. En kvart om dagen tror jag är en utmärkt ordination för att må bättre. Där kan man drömma, begrunda, vara fri från krav och väcka barnet till liv igen. Vet ni förresten att ett barn skrattar 3 timmar om dagen och vuxna 15 min? Det tål att tänkas på (sen kan jag inte låta bli att undra om samma person undersökt hur många timmar barn gråter eller är arga på).
Så nu till alla läsare men framförallt 70-talisterna som behöver bli nostalgiskt påminda om ett alldeles speciellt klätterträd så har jag lagt in denna fantastiska lilla video! Klättra i frid och glöm inte att andas!
