Generellt sett så tycker jag inte om att stå i centrum utan tycker om att vara en iakttagare i kulisserna. Det är många som tror motsatsen om mig. Så idag när en vikarie (vars pass jag brukar gå på) hoppat in som vikarie på ett pass så frågar han plötsligt om jag inte kan komma fram och leda passet idag med honom för att underlätta för de som är där. Jag blir lite ställd och mumlar nåt om att jag är för blyg för det. Jag tackar honom för komplimangen efter ett tag.
Ibland ser människor något man själv inte ser och ibland tänker jag att jag borde utmana komfortzonen lite mer men som person så behöver jag ställtid för att kliva fram och stå i rampljuset (om så bara på ett danspass med snälla personer). Det ingår inte i min önskan att vara där utan jag är nöjd i min kuliss. Men en vacker dag kanske jag bara förvånar mig själv och säger ja utan att tänka för mycket. Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag dansar fel och det händer mig varje pass och även ledarna stundtals.. men just då sa jag nej. En annan modigare dag så säger jag ja.
