Jag vandrar höst..

... och njuter sommarvarma vindar blandade med höstens dofter.

September. Denna älskade månad med sina kontraster och sin sinnlighet. Där löv faller från träd ännu beklädda och där vi förundras över att värmen stannar. Själv är jag beredd på krispigare dagar med sjalar att svepas in i och odruckna koppar varm choklad som väntar. Regn kanske faller men då fäller jag upp mitt solrosparaply och vandrar ut i mina höstkängor och njuter det som är.

Kan man bli för gammal för att älska enhörningar frågar expediten mig när jag tvekar på att handla cupcakesformar där det medföljer färgglada dekorationspinnar med regnbågar, enhörningar samt texten att jag tror på enhörningar. Antagligen inte, jag tänker inte bli det, jag tänker fortsätta ta hoppsasteg och ha såpbubblor i handväskan bara för att jag vill.  Lekfullhet, kreativitet och att våga njuta dagens mirakler om så bara genom att skapa dem själv är sådant som skapar energi i mig.

Ska vi leka var den klassiska frågan när man var barn, jag minns inte i vilken ålder man slutade fråga det och bytte ut det mot något mognare men jag tänker att kanske är det dags att återerövra den frågan. För det är nog det jag gör med mina vänner, leker i tanken eller på annat vis. Att fråga om man ska leka inbjuder till äventyr, upptäcktsfärder, kärlekar, ordlekar, danslekar och att den man frågar får något lekfullt och busigt i blicken.

Det finns nog dem som skulle kalla mig naiv och omogen, jag ser det precis tvärtom.. att behålla lekfullhet är ett tecken på mognad och att våga älska, dansa, utforska och utmana sig själv även om man inte vet vart det kommer att leda är inte naivitet.. det är mod.

Lyckan i att pröva nåt nytt..

... och älska det fångar den här bilden. Ett solklart NFI (nytt för idag) i onsdagsskrud ♥.

Jag har de senaste åren velat pröva skateboard och i onsdags var det första gången jag klev upp på brädan. Det var så roligt, jag bara älskade det även om det var svårt.  Det är aldrig för sent att testa något nytt, vi blir inte för gamla för att fortsätta utforska det som väcker vår nyfikenhet. Tänk inte så mycket på vad andra tänker, om de ens tänker något utan gör det du önskar.

Jag vill inte blicka tillbaka på livet och känna att det fanns saker jag inte vågade men ville pröva, det är en av orsakerna till varför jag så snabbt tackar ja till att följa med på en ridhelg utan att ha någon tidigare erfarenhet.

När man ska pröva nya saker i livet är det dock bra att ha någon vid sin sida som kan visa hur man finner balansen, tar ut svängarna och hur man vågar öka farten när det är dags att våga lite mer. Det hade jag och jag hade nog inte vågat den här drömmen annars, men numera står en longboard och hjälm på planerade inköp för att ha roligare i livet.

När jag åkt klart finner jag ett träd att klättra i, där sitter jag några ögonblick lutad mot stammen och njuter av något välkänt och nytt på samma gång. Livets kontraster och livets lycka på samma gång. Men hade jag inte prövat så hade jag inte vetat.

Mina lyckliga och glada stunder..

.

... har jag bestämt mig att fånga i minst 100 dagar via utmaningen www.100happydays.com vilket gör att jag varje dag letar reda på nåt som skapar just det i mig oavsett hur dagen är i övrigt. 

När jag läser Emmas blogg och finner hennes inlägg över inspiratörer där min blogg nämns så blir jag så himla glad så jag klipper ur citatet och sparar det som en bild för det var sannerligen dagens happy moment. När jag började utmaningen tänkte jag lägga upp bilderna här med lite jämna mellanrum men jag insåg att det är ofta vänner på dem och de kanske inte vill att jag ska publicera bilder på dem men det är en rolig utmaning tycker jag. Det är de små stunderna och inte de stora som utgör livet ofta för mig, en stund med en vän, en kopp the när man kommer hem eller snällord från någon jag respekterar. Det finns något fint i varje dag om så bara att krypa ner i sin egen säng efter en omtumlande dag. 

Tre städer inom loppet av tre dagar..

... med massa olika möten och händelser.

I fredags vaknade jag i Malmö, i lördags i Halmstad hos min storebror och i söndags anlände jag Göteborg där jag stannar till fredag och möter hemtama miljöer och fina människor. Tid vid datorn har varit obefintlig men tid i vackra miljöer och med människor jag tycker om har varit desto mer. Men det har inte varit stressigt alls utan med mycket härvaro och hänförelse. 

Frukostseminariumet i Malmö är nu avklarat vilket känns skönt att kunna släppa. Jag klarade det och även om jag bär på lite sårbarhetsbaksmälla så är det skönt att ha det i backspegeln och kunna känna mig ledig och mindre att tänka på. Då är det skönt med semester som bjuder sovmorgnar, reflektionstid och förändrade perspektiv för ibland behöver man kliva ur sin vardag för att få bättre syn på den.

Slottskogen väntar morgonpromenad och till lunchen väntar vänner jag känt nästan ett halvt liv. Det känns gott, tänk att komma hem när man reser bort.

Mod att vara sårbar...

 

... heter en alldeles fantastiskt bok av Brené Brown som jag sträckläste när jag fick den.

Jag har tidigare tittat på hennes fantastiska TED-talks och inspirerats så när jag såg att hennes bok kommit ut på svenska så kändes det som en självklarhet att köpa den. Brene pratar om vikten av att vara sårbar. Hon har uttryck som jag gillar och som är lätta att förstå när hon beskriver dem, som otillräcklighetsfällan, sårbarhetsbaksmällan och skamtålighet. 

Sårbarhet är en styrka visar hennes forskning vilket nog många av oss inte trott. Att vara sårbar och våga stå i det är inte det lättaste och att man efteråt kan känna sig ännu skörare, bortgjord eller få en inre kritiker på högljutt besök känner åtminstone jag igen. Det är därför jag är så förtjust i ordet sårbarhetsbaksmälla, för det är ofta så det känns efter en utmaning för mig. Det är inte alltid man står där jublande med knutna nävar i skyn och bara njuter att man åstadkommit något som utmanar en, ibland står man där och känner sig ganska liten, skör och skakig i knäna efteråt. Det kan ta några dagar och ibland längre innan det känns bra för mig och innan självkritiken lagt sig.

Jag får sårbarhetsbaksmälla när jag hållt en presentation eller talat inför folk. Inte så himla härligt ärligt talat. Andra brukar ofta trösta med att efteråt kommer det att kännas bra men för mig funkar det inte så. Jag mår ofta sämre efteråt och blir ganska slutkörd och skör. Jag känner inte den där lättnaden och stoltheten som andra beskriver och därmed tror även att jag ska känna igen mig i. Men nu har jag ett ord på det och jag vet att Brené Brown känner igen sig i samma sak.

Så imorgon vid 10 kommer jag säkert ha en begynnande sårbarhetsbaksmälla efter att ha hållit ett frukostseminarium i konsten att coacha personer med psykisk ohälsa i Malmö.  Men jag gör det eftersom jag vill att kunskapen ska komma ut och att härliga coacher ska kunna använda mina erfarenheter i deras möten med de jag möter dagligen eller med andra personer som har svårt att sätta mål. Jag gör det helt enkelt för mina hjältars skull som möter mig i mod och sårbarhet när jag coachar dem.

Jag tycker om människor som vågar visa sin sårbarhet och därmed måste jag ju även våga visa min. Jag tränar på det så att de jag möter i min privata sfär inte enbart förnimmer min styrka utan även de sidorna som inte alltid är lika lätta att visa. Det är att vara modig på riktigt och stark på ett sätt som bär mig genom livet, att våga visa vem jag är även i min osäkerhet. Som Leonard Cohen sjunger:

There is a crack in everything.

Thats how the light gets in



Detta vackra citat finns även med boken.
Bilden är lånad av Vaviva.

En latte i tystnad..

... efter frukostseminariumet. Skönt att landa i en soffa efter att man pratat i över en timme. Men ibland så bryts tystnad av härliga möten, bloggvännen Di är i Stockholm över dagen och vi spontanmöts i 45 minuter. Det var en skön kontrast, efter att ha varit nervös och gjort en utmaning till att sitta med nån som sprider trygghet och lugn.

Det är skönt när utmaningar är över, när man inte behöver känna nervositeten i magen. Åtminstone över för den här gången eftersom jag om några veckor ska göra samma sak i Malmö men just nu njuter jag bara av att luta mig tillbaka och se vad livet bjuder på härnäst.

Det där med att ofrivilligt stå i centrum..

.. är inte något jag trivs med.

Generellt sett så tycker jag inte om att stå i centrum utan tycker om att vara en iakttagare i kulisserna. Det är många som tror motsatsen om mig.  Så idag när en vikarie (vars pass jag brukar gå på) hoppat in som vikarie på ett pass så frågar han plötsligt om jag inte kan komma fram och leda passet idag med honom för att underlätta för de som är där. Jag blir lite ställd och mumlar nåt om att jag är för blyg för det. Jag tackar honom för komplimangen efter ett tag.

Ibland ser människor något man själv inte ser och ibland tänker jag att jag borde utmana komfortzonen lite mer men som person så behöver jag ställtid för att kliva fram och stå i rampljuset  (om så bara på ett danspass med snälla personer). Det ingår inte i min önskan att vara där utan jag är nöjd i min kuliss. Men en vacker dag kanske jag bara förvånar mig själv och säger ja utan att tänka för mycket. Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag dansar fel och det händer mig varje pass och även ledarna stundtals.. men just då sa jag nej. En annan modigare dag så säger jag ja.

Det är i motvind..

.. och inte medvind en drake lyfter lyder ett ordspråk.

Jag tolkar det som att det ibland är i prövningar eller utmanande situationer vi utvecklas. Det innebär inte att medvinden inte för oss framåt på ett liknande sätt men idag tar jag en titt på motvind som kommit i min väg. De senaste veckorna har jag upprepade gånger ofrivilligt hamnat i centrum på ett sätt som jag inte trivs med, jag tillhör dem som gärna står och iakttar i kulisserna istället för att kliva ut i strålkastarljuset.

Igår ställdes utmaningen på sin spets då jag blev uppdragen  att dansa en VÄLDIGT snabb Lindy hop inför säkert 100 personer på Nalens dansgolv. Vi var helt ensamma på dansgolvet. Jag är inte ens säker på att jag var i takt för jag tänkte att det här är så overkligt så det händer inte. Men det gjorde det. Att jag inte svimmade på köpet med tanke på min scenskräck förvånar mig.

Ärligt talat så tycker jag att det är jobbigt att ens skriva ner det men med tanke på att jag undrar vad universum försöker säga mig så hamnar det här som några rader som inte är klargörande. Är det månne dags att kliva ut från kulisserna och göra.. vad? Nån som har en idé? Nån annan som har motvindar i sitt liv som försöker säga dem något?

Jag älskar inte motvind, men jag försöker se om jag kan fälla ut vingarna när den kommer istället för att streta emot. 

"Erfarenheter är inte det man gått igenom..

.. utan det är vad man gör av det man går igenom" säger Masoud i programmet Mot alla odds.

Det är klokt sagt tycker jag. Programmet har gått till mitt hjärta och jag har sett alla avsnitten(finns att se på svt-play). Jag har inspirerats, berörts och imponerats. Människors kraft och mod (med eller utan funktionshinder) kommer aldrig att sluta inspirera mig.

Mot alla odds är ingen tävling, det handlar om utmaningar, samarbete och livet. Ledare för expeditionen är Natasha Illum Berg som är den enda kvinnliga professionella jägaren i Tanzania. Hennes sommarprogram från 2010 är ett av mina absoluta favoritprogram. Om du vill lyssna så hittar du det HÄR. Hon är också en inspiratör som går sina egna vägar. I det sista programmet säger hon:

Det mesta av vår styrka för att uppnå våra drömmar finns i huvudet. 

Hade inte kunnat sagt det bättre själv.

Vida tar klivet ur bloggarderoben

.. och visar med fullständigt namn och bild vem jag är i det HÄR inlägget.

För första gången så är jag med fullt ut på det viset, men vad gör man inte när en så härlig person som Emma med Livskrafter bloggen frågar om man vill intervjuas som inspiratör?

Jag blev jätteglad men samtidigt generad och lite nervös. Jag ser mig ju inte som en inspiratör, utan som en helt vanlig person som letar sig fram i livet ibland på stadiga ben och ibland vilse. För er som följt mig från början så inledde jag med att vara väldigt anonym för att senare släppa bitar av vem jag var och den som bygger pussel har redan listat ut vem jag är utan att jag sagt det (och sen är det ju en del av er läsare som känner mig och vet vem jag är).

Emma är själv en oerhört inspirerande människa och konstnär (såvål i livet som med penna och pensel i handen) som jag lär mig mycket av och många av våra tankar går i samklang, STORT tack Emma för att jag fick chansen men också för att du gav mig en knuff ut i vanliga världen. Tack också till er alla fina som skriver hos mig och stöttar mig i livet, världen och vardagen.

Learning by fear..

.. hörde jag som uttryck när Carina Berg flyttade in hos Linda Bengtzing.

Det där att bara kasta sig ut i det okända som skrämmer utan hängslen och livrem och se vart det leder. Man kanske inte alltid är redo, förberedd och tillräckligt säker för att våga en förändring.. ibland får man bara lära sig genom utmaningen. Jag tror inte man ska styras av rädslor utan utmana dem eller acceptera dem känns som en bättre tanke.

Jag har funderat en del på det där uttrycket och tycker att det ligger mycket i det. Utveckling och lärdom sker inte genom att hålla sig i trygga mönster eller försöka kontrollera och planera allt. Att lära sig handlar ju om ny kunskap och då är det inte de gamla hjulspåren som leder dit. Sen hur den utmaningen ser ut kan vara olika. För någon kan den vara att stanna upp, ta det lugnt och se vad som händer. Att lära sig acceptera något. För en annan så kan det handla om att göra något annorlunda.

Själv så kan jag fastna i planerandet och kontrollerandet ibland eller i målsättningen. Ibland får man bara köra, man har inte koll på allt hur mycket man än försöker. Det intressanta är att när jag reser så är inte alls de sidorna lika framträdande, då gillar jag att ta dagen som den kommer och njuta av äventyret.

 Jag tror att jag ska tänka vidare på om jag inte ska köra på  det lite oftare. Jag gör det ibland men jag tror att jag nog ska fokusera på att göra det inom andra områden. Hur mycket man än planerar så kan man alltid hamna nån annanstans ändå.. och tänk vad mycket spännande som då kan tillåtas hända!

I Hans Rosenfeldts vinterprogram så lyfter han fram att han alltid säger ja och att det gett honom många spännande och även ospännande erfarenheter. Så kanske lite mer obetänkta ja och genomtänkta nej så det blir fritt fram för lite oväntat "trubbel" (som i att inte ha den kontroll jag brukar eftersträva) ?

En hand läggs på min axel..

.. och hon frågar: Du har inte funderat på att utbilda dig och börja leda pass själv?

Den som frågar är ledaren för danspasset  på Friskis och Svettis, det passet är det roligaste jag vet. Ingen hade kunnat bli mer förvånad än jag för jag har aldrig ens tänkt tanken. Den bilden av mig själv har jag aldrig sett.

Jag säger precis det, att jag aldrig tänkt tanken och att jag själv inte har tränat pass så länge. Jag säger också att jag blir så oerhört förvånad men självklart väldigt glad och smickrad. Hon såg nåt hos mig som jag själv inte sett, en potential och en roll som inte funnits i min värld. Om hon inte hade sagt nåt så hade jag inte vetat.

Jag har funderat en del, är inte säker att det är rätt sak för mig och att jag vill lägga den tiden men jag ska ta reda på lite mer och sen eventuellt ansöka om jag känner att det vore roligt, sen får man ju se om jag blir antagen. Men oavsett vad det leder till så gjorde det mig oerhört glad och breddade min världsbild.

Hur tränar man på att säga nej...

.. är en fråga som Lolla ställer efter att ha läst mitt inlägg om varför jag låter hjärtat styra min livsväg.

När frågan kom så började jag spontant tänka på ett tre år gammalt inlägg som handlar om ifall man stulit någon annans ansvar men framför allt kanske i hur man tränar upp något. Det är inte så att jag alltid lyckas säga nej, men jag är bra mycket bättre på det än för ett antal år sedan.

Jag tror att om man börjar träna i liten skala att säga NEJ (eller JA) när det gäller mindre viktiga saker så är det lättare att göra det när det gäller de stora. Detsamma gäller för beslut om man har svårt att fatta dem. Våga fatta beslut i små "obetydliga" saker så blir du bättre på att göra det. Som att träna på gymmet, börja med en låg vikt och öka efterhand så kommer du att bli starkare än du någonsin anar.

Sen kan man ju fundera på varför man säger ja (om man egentligen vill säga nej eller kanske inte vet vad man vill svara). Är det för att inte göra någon besviken? Är det för att vara omtyckt? För att leva upp till en bild som man själv eller andra har skapat? Vad händer om man istället säger att jag ska fundera på det och återkomma? Kanske kan man då säga nej eller ha hunnit reflektera om det är något man verkligen vill och svara ja (vilket man kanske upptäcker om man får tänka efter).

Nångång så hörde jag att ett JA känns i hela kroppen (ibland ett NEJ likaså). Det innebär ju inte att det i mina ögon är eftersträvansvärt att alltid tänka på sig själv men jag tror att om vi lyssnar inåt så vet vi ganska väl i vilka lägen vi tackar ja när vi egentligen inte vill, orkar, har tid och så vidare.

Jag tror  verkligen på en hjälpsam värld men jag tror inte att lösningen är att aldrig säga nej. Kanske den personen som frågar också behöver växa genom att hitta en annan lösning. Om man väljer sina JA med lite mer omsorg så blir de mer förankrade och man har energi att lägga den där man verkligen vill.

Det krävs mod att våga förändra gamla mönster och man får växtvärk även av att växa som människa. Men det är värt det i mina ögon om det är något som du innerst inne vet att du behöver. Allt handlar inte om förändring utan ibland handlar det mer om acceptans av situationen, egenskapen eller livet i sig. Men just att säga nej eller ja lite oftare är ju att ta ansvar för sitt liv och sina val. Att inte välja eller låta någon annan välja är (som jag nog skrivit förut) också ett val och då är det bättre att själv fatta besluten och känna att man står för dem. Ibland ger livet dig de utmaningar du behöver men det är upp till dig vad du gör med dem.

Du darrade bara invärtes sa Puh och det är det modigaste sättet som finns att inte darra för ett mycket litet djur (Nalle Puh).

Det är roligt, utmanande, lärorikt

...och jag kliver långt utanför min komfortzon flera gånger.

Jag har nämligen varit på en tvådagarskurs i övertygande presentationsteknik och retorik som Modåmöda arrangerar.

Tvärtom mot vad många tror så är det verkligen en utmaning att stå framför en publik och prata. Jag håller mig egentligen gärna i bakgrunden. När jag står där så känns  det som om jag har ett seriefigurshjärta som slår så hårt så det kliver ur bröstet. Jag får svårt att stå still och känner mig väldigt osäker.

Därför blev jag väldigt glad när jag blev anmäld till denna kurs för att träna på just det. Det är en utmaning jag behöver ta mig an och hitta ett sätt att hantera. Kursen överträffade alla mina förväntningar och kursledaren Agneta Loge André pushar, peppar, utmanar och stöttar på en och samma gång. När hon första gången säger att ni kommer att stå här framme och hålla alla era tal så känner jag hur pulsen går upp, jag hade nog trott att vi skulle mjukstarta lite.

Men det går och vi gör alla framsteg, det är härligt att få praktiska verktyg men framför allt att hon poängterar att man ska vara sig själv och vikten av hur man inleder och avslutar sitt anförande. Jag känner mig säkrare, modigare och mer medveten när jag kliver ut från konferenslokalen på fredag eftermiddag. Det ska bli kul att använda min nyvunna kunskap och mina nya verktyg i framtiden. I utmaningen växer människan många gånger så nu har jag lite välförtjänt växtvärk. Det känns bra

Don't let the fear of striking..

.. keep you from playing the game.

De här raderna fick jag av en klok person häromdagen. Det tror jag verkligen på. Många av de rädslor vi bär på hindrar oss från att leva det liv vi verkligen vill och begränsar oss anser jag. Vissa rädslor kan ha fyllt en funktion en gång i tiden men idag finns de kvar och gör att vi inte vågar ge oss in i livets spel.

Jag är väldigt omodig i vissa situationer och i vissa fall till och med feg så därför är mitt tema det här året att utmana just den sidan hos mig själv för att bli modigare.

Att utmana sig själv kan vara obehagligt och svårt men för mig är det viktigt just nu eftersom jag upptäckt områden där det hindrar mig och jag vill leva i frihet och inte styrd av rädslor. Ibland snurrar tankarna iväg i fel riktning och fokus hamnar på det jag är rädd för ska hända istället för det som jag vill ska hända.. men min morfar har gett mig ett kognitivt knep för att lura hjärnan att släppa tankarna. Han fick det av sin tandläkare (för att låta bli att känna med tungan på en tand som det gått en flisa ur) och jag fick det av honom.

Det kognitiva knepet är att börja räkna från 299 baklänges ner till 0 och lägga sin fokus och koncentration på det. Det är lagom lätt för att genomföra varsomhelst och närsomhelst men det kräver tillräckligt mycket av hjärnan för att den ska behöva arbeta med det. När man kommer till 0 så har man bytt fokus. Det kanske inte fungerar för alla men jag använder det.

I livets labyrint så leder inte alla vägar ut men ibland tror jag man måste våga gå in i den och utmana sig själv att gå lite vilse för att sedan kunna hitta rätt och om man aldrig tar det första steget in i labyrinten så får man aldrig veta känslan av att hitta ut igen.

sju spännande saker - sannolikt sanna..

.. som Malve utmanat mig att berätta.....

Jag har arbetat med röjsågsröjning en sommar och har intyg att jag har gått en kurs och kan hantera en röjsåg. Det är nåt att hotta upp CV:et med nu när jag letar nya tjänster.

Jag älskar att bada i badkaret, där tänker jag som bäst. Jag badar när jag är ledsen, glad, trött, kall, varm... helt plötsligt när jag är hos skärmflygaren kan jag bara försvinna. Då ligger jag i badet och funderar eller läser. Tror att en av de första presenterna jag fick av honom var badskum som stod på badkarskanten. Kan bada flera gånger om dagen och är smått besatt av det.

Jag har besökt det turkiska fotbollslaget Galatasaray konstgjorda privata ö som ligger i floden Bosporen (i Istanbul) och som inte är öppen för turister eller externa besökare.

Hade haft en lillebror vid namn Hugo om jag fått bestämma, han skulle i så fall varit döpt efter min kåldocka (minns ni dom?) med rosa hår. Var vid tidpunkten MYCKET besviken över att ingen lyssnade på mig och att han inte hette det ens i andranamn. Idag kan jag vara ganska glad över det och framförallt är väl han glad över det.

Jag har sjungit tillsammans med Olof Palme

Jag har stått i klacken på ett svenskt ishockeylag (Leksand så klart) och kan stämma upp i många käcka ramsor med hög röst om det skulle behövas.

Har haft en känd regissör från Holland boende hos mig eftersom han är tillsammans med min holländska vän som jag lärde känna i Thailand. Hon tittar inte ens på TV och har i stort sett inte sett något han gjort, inte jag heller men han är en snäll prick.

Annars tycker jag Lady Thirty har fångat mig i min vardag med bilden nedan.

Utmaningen bollas vidare som en glad ballong till vardagspussel, kvistashuset, livskrafter, chissra , lenjangel, stort och smått.. och sen till den som vill. Å mina vänner ni vet väl hur det är med en ballong, ibland fångar man den och ibland låter man den segla vidare så ni väljer själva om ni vill göra utmaningen.

Om ni gör det så har den följande instruktioner:

Uppgiften är följande:* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa* Utmana 7 andra i slutet av inlägget och länka till dem* Lämna en kommentar i deras blogg om att de har blivit utmanade.