Det där med att ofrivilligt stå i centrum..

.. är inte något jag trivs med.

Generellt sett så tycker jag inte om att stå i centrum utan tycker om att vara en iakttagare i kulisserna. Det är många som tror motsatsen om mig.  Så idag när en vikarie (vars pass jag brukar gå på) hoppat in som vikarie på ett pass så frågar han plötsligt om jag inte kan komma fram och leda passet idag med honom för att underlätta för de som är där. Jag blir lite ställd och mumlar nåt om att jag är för blyg för det. Jag tackar honom för komplimangen efter ett tag.

Ibland ser människor något man själv inte ser och ibland tänker jag att jag borde utmana komfortzonen lite mer men som person så behöver jag ställtid för att kliva fram och stå i rampljuset  (om så bara på ett danspass med snälla personer). Det ingår inte i min önskan att vara där utan jag är nöjd i min kuliss. Men en vacker dag kanske jag bara förvånar mig själv och säger ja utan att tänka för mycket. Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag dansar fel och det händer mig varje pass och även ledarna stundtals.. men just då sa jag nej. En annan modigare dag så säger jag ja.

Utmanande...

..är coachkursen på många vis.

Igår hade vi för min egen del den mest utmanande övningen hittills. Vi har nog alla olika situationer som ligger långt utanför vår comfortzone och för min del så adderades flera saker ihop igår. Jag tycker inte om att stå i centrum, har uttalad scenskräck (och i det här fallet behövs inte en scen utan det räcker med att stå framför en grupp och ha allas blickar på sig) och jag tycker att det är svårt att ta emot personliga komplimanger eller positiva omdömen av personer som inte är mina närmaste eller känner mig på ett privat plan.

Allt detta samlades i en enda övning och jag kan inte säga att jag kände mig bekväm över huvudtaget. Det var jättetufft. Om någon bett mig att välja mellan denna övning och att stå på isen vid seriepremiär i Ejendals arena när Leksand spelar för att sjunga Köppäbävisan (Kopparbergsvisan tror jag den kallas på rikssvenska)och steppa samtidigt så vet i sjutton om jag inte gjort det sistnämnda. Men jag gjorde det. Jag utmanade alla mina rädslor på en gång.

Men om jag hade fått bestämma ur min egen egoistiska synvinkel så hade inte just denna övning fått avsluta dagen även om tanken nog var att den skulle lämna oss med en bra känsla men för mig så var det svårt att vända efter den känslostorm som åkt bergodalbana genom min kropp. Som tur är så hade jag en coachning inplanerad efter kursen så jag fick bara släppa det och kliva rakt in i den sessionen vilket var superspännande. Annars hade jag nog ältat det.. fast jag ältar ju lite nu som ni hör.

I övrigt så anser jag att den här kursen är det mest utvecklande jag gjort på så oerhört länge. Jag är så himla nöjd och deltagarna och ledarna är så underbara. Jag känner mig tryggare och tryggare i coachrollen och det coachande samtalet och känner att jag utvecklas i rätt riktning. Så nu är det spännande att se vad den här dagen innehåller... men den fega delen av mig håller tummarna för att den inte innehåller något av samma kaliber.