Den ena inte bland oss längre och den andra inte så länge till. Min vän som är rädd och ledsen över att hon snart troligen förlorar en förälder finns med mig i tanken hela tiden nu. Vi har känt varandra sedan vi båda var små och just nu så önskar jag att vi bodde nära så att jag kunde lyssna eller bara ge en kram. Men jag har sagt till henne att jag finns här och hon har sagt att hon vet det. Mer kan jag inte göra just nu.
Det här året så har jag redan två i min nära omgivning som förlorat en förälder alldeles för tidigt och oväntat. En av dessa sa att det är verkligen viktigt att inte ta livet för givet och verkligen leva som man vill och inte låta livet stå på vänt. Det ligger mycket i det.
En annan vän ska snart börja återrekonstruktionen av sitt bröst som hon tog bort när bröstcancern upptäcktes för några år sedan. Sedan dess har hon gjort en resa med operationer, en dödsdom (som visade sig vara fel) och en rädsla att det kanske kommer tillbaka. Vi har inte hörts på ett tag och nu när vi hörs och vi pratar om den kommande operationen så undrar jag om jag kan göra något för henne. Jag trodde hon skulle be om något praktiskt men hon svarar.. du får gärna peppa mig. Det gör jag gärna.
Det är ju det enda vi kan i vissa lägen. Finnas där. Det är värt så mycket och kostar oss så lite.
