Med regnet grått och kylan som omfamnar grönskans ängar...

...så vilade jag under bokryggars värld i timmar.

En blick på mig själv i spegeln fick mig att känna att jag hade samma färg som regnet innan jag klev ut i junisöndagen. Men i andras ögon hade jag en annan färg, komplimanger tre föll likt stjärnströssel över mig. Två främlingar som valde att ge av snälla tankar. En barndomsvän som jag inte sett på länge gav också på ett sätt han inte brukar utöver den tid vi spenderade tillsammans.

Ibland ser man det andra inte ser och ibland ser andra det man själv inte ser. Inte kunde de veta att jag kände att min färg var grå och hur mycket det betydde att de målade mig i färg så mina konturer blev tydligare. Jag tror vi alla har de där dagarna, då vi ser våra rynkor, det spretiga håret eller de där extrakilona som vi fått för oss inte hör hemma där. Istället för att se att vårt skratt skapat spår, att vårt hår leker i vinden och att vår kropp är härligare än vad vi inser. Vi kommer att sakna den om den går sönder som Richard Wollf sjunger i favoritlåten solkräm (eller knäna sjunger han men jag gör min egen tolkning).

Vi är alla unika härliga personer med gåvor att dela med oss själva och varandra.  Jag tror vi glömmer det ibland. Men då är det tur att vi påminner varandra. Jag tror nämligen på medmänsklighet och inte motmänsklighet. Idag påmindes jag om mina färger genom några enkla komplimanger, imorgon är det kanske jag som påminner dig om dina när du inte ser dem.

En grå junisöndag där regnet fortfarande slår mot rutan så tänker jag på att vi alla är en del av något större och att jag ibland glömmer det och skänker vissa saker för stort utrymme. Tack livet för oväntade stunder och valda ögonblick. Tack för att jag får vara en droppe i livets älv. Idag blev jag buren, imorgon kanske jag är den som bär.

En droppe droppad i livets älv, 
har ingen kraft att flyta själv. 
Det ställs ett krav på varenda droppe, 
hjälp till att hålla de andra oppe.

(Tage Danielsson)

Tror vi alla skulle behöva lite awesome-sauce att krydda livet med ibland. Både åt oss själv och andra.

Du är som en solros..

.. säger en vän till mig och den komplimangen stannar i hjärtat och där är den kvar. Det är bland det finaste någon sagt till mig.

Idag möter jag den här solrosen i Tallkrogen där den står i solen och skiner upp på min väg hem. Nattfrost eller inte, den anpassar sig inte efter begränsande uppfattningar utan sprider sin skönhet och livsglädje omkring sig.

Nyss har jag funderat över döden då jag passerat Skogskyrkogården, nu påminns jag om livet i form av en solros i solen. Till Skogskyrkogården strömmar människor för att tända ljus och hedra de som inte finns bland oss. Jag väljer att hedra dem i hjärtat och i tanken med en solros.

Solrosen är till alla de fäder som lämnat jordelivet de gågna året. Jag tänker på andra föräldrar som inte finns kvar här hos oss men fortfarande betyder något för oss. Mina vänner och familjemedlemmar saknar er men i minnet lever ni.

Jag tänker på min gammelfarfar som med två händer byggde upp en affärsverksamhet och valde att se möjligheterna istället för omöjligheterna. Jag tänker på min gammelfarmor som bakade drömmar som smälte i munnen, än idag älskar jag småkakor och när jag tar en kopp the i hennes 50-tals servis så finns hon där. Jag tänker på min gammelmormor och minns hur hon bjöd på GB nougatglass och skapade med sina händer. Jag minns min bonusfarmor och hennes fantastiska apelsinsaft och underfundiga humor som hon spred till oss alla. Minns min morbror som lät mig peka på vad jag önskade mig i julklapp och det blev den stora fina leoparden som jag ännu har kvar. Jag minns den levnadsglada mamman som Alma fått sitt namn efter. Jag minns den humoristiska I-B som fick mig att upptäcka hello kitty som jag fortfarande är barnsligt förtjust i. Jag tänker på en vän jag lärde känna under min jorden runt resa och som älskade livet men som förlorade det. Det finns fler som finns i mina tankar men idag var det ni. Ni finns med mig och vissa av er kanske till och med vakar över mig. Min kärlek till er lever kvar i mitt hjärta och ni finns med mig i tanken då och då.

När jag besökte Turkiet och bodde hos en turkisk familj i 10 dagar 1995 så tog de med mig till deras gamla huvudstad Edirne. På väg dit så passerade vi en solrosodling, jag kommer aldrig att glömma den synen, solrosor hela vägen till horisonten oavsett vilken riktning man vände sig. Så oerhört vackert. Att jag inte bad dem stanna så att jag fick ta ett kort kan jag än idag inte förstå men minnet har jag kvar.

Så denna stolta, vackra, glada solros som blommade denna kalla "Alla helgons dag" är till de som inte finns hos oss men som fortfarande är med oss.

Tack för att jag fått lära känna er!