Elva års drömmar raserat på ett ögonblick..

… och nu drömmer jag inte längre utan försöker bara ta en dag i taget och göra det bästa av den.

Han talar om jordbävningen i Nepal. Hur hans vackra by raserades på några ögonblick och även om hans närmsta familj överlevde så förlorade han vänner, grannar, sitt företag, sitt hus och sina drömmar. Han hade byggt upp det liv han drömt om av de pengar han tjänat och de försvann i samma stund som byn raserades. Jordbävningen skedde i April i år och jag möter flera som varit med i den och många har förlorat familjer, ändå är de tillbaka och arbetar och försöker leva vidare.

Varje dag när jag vaknar försöker jag att komma på vad jag vill göra som är bra under den här dagen och ta tillvara på den. Men jag drömmer inte mer, inte ens små drömmar. Men jag lever fortsätter han berätta. Ja, han lever och inte bara existerar. Vi skrattar mycket tillsammans och jag hjälper honom med hans dator. Han har ett varmt hjärta och ger tiggarna mat från sin restaurang när de kommer förbi. Han är en god människa med många vänner kring världen.

Jag får se bilder från hans by före och efter olyckan. Av hans raserade hus där övervåningen rasade ner över grannfamiljen där ingen klarade sig. Där hans mamma blev liggande bland bråten tills en av hans vänner kunde komma fram och rädda henne. Själv befann han sig på en avskuren väg där han kanade med sin motorcykel över hela vägen i jordbävningsögonblicket då hans värld stannade och förändrades för alltid. Han förändrades men levde vidare men på ett nytt vis.

Min resa i Indien handlade mycket om möten, om möten med människor och med mig själv. Vissa av de mötena förändrade mig. Det här mötet gjorde det på ett sätt jag inte kan förklara. Han lärde mig väldigt mycket om livet, det hade han säkert gjort även om han inte varit med i olyckan eftersom hans syn på livet inspirerar mig.

Det smärtar mig när jag hör hans berättelse, men samtidigt är det hans styrka, visdom och acceptans jag ser. Han lever vidare utan att väva några drömmar men han gör det bästa av sina dagar.  Det är mer än många gör så på sätt och vis är han rikare än många andra.

Hon är ung och vacker..

... men ser ledsen och rädd ut. Det är hennes bröllopsdag och våra blickar möts när jag passerar, jag ler mot henne och får ett svagt leende tillbaka. Bredvid henne står hennes nyblivna man, avsevärt äldre.

Arrangerat äktenskap frågar jag min guide. Definitivt arrangerat äktenskap svarar han. Kommer du få välja den dag du gifter dig frågar jag honom. Ja, det får jag. Mina föräldrar har en annorlunda syn och det är bra. Jag tror Indien kommer förändras men det går långsamt fortsätter han.

Jag möter unga människor, vissa som lever i arrangerade äktenskap och andra som vet att de kommer få vara mer delaktiga kring vem de får dela livet med. Vissa av de i arrangerade äktenskap verkar ha det bra och andra har det bedrövligt och ser ingen väg ut ur ett äktenskap med någon de inte vill dela livet med.

När jag pratar med dem hör jag en förändringsvilja, många av kvinnorna säger att mina barn ska inte bli bortgifta, de ska inte behöva stå på sin bröllopsdag bredvid nån de knappt träffat och som de sedan ska dela livet med, jag vill något annat för mina barn och att de slipper uppleva det.

Jag möter en ung kvinna som planerar att fly med sin pojkvän som familjen inte känner till men där arrangerat äktenskap är det enda som gäller i hennes by. Men jag förlorar min familj om jag gör det och det vill jag egentligen inte säger hon sorgset. Två skilda världar möter varandra i våra kulturer men många unga och även äldre generationer vill förändra det traditionella. I mina ögon det enda rätta men så är jag ju svensk, här håller inte alla med mig.

När solen sänker sig över havet och natten  varsamt iklär sig sina stjärnprydda smycken ser jag den unga brudens ögon och jag ber en stilla bön att hon har fått en snäll make som kommer behandla henne väl och att saker förändras i framtiden.