Vida gästbloggar hos mamma Melissa...

... och här kan ni läsa mitt gästbloggsinlägg.

Mamma Melissa har tidigare skrivit ett fantastiskt gästbloggsinlägg i min blogg och nu var det min tur att blogga hos henne i hennes fina blogg. Vi skriver båda om livsryggsäckar. Vad har ni fyllt era med?

Andra eminenta gästbloggare hittar ni i spalten till höger där ni även hittar mina tidigare gästbloggsinlägg hos visa vägen och enbart.

Önskar er alla en fin söndag och många löv att hoppa i.

Mamma Melissa gästbloggar...

.. på the adventure of life.

Härligt! Hela bloggen glimmar till av alla härliga gästbloggare likt stjärnströssel på en mörk himmel. En av dessa bloggare vill jag nu presentera för er..

Mamma Melissa är en änglamamma (som bär ett nytt mirakel inom sig) och vars läsvärda blogg guidar sina läsare genom glädje och sorg. Varmt tack till härliga Melissa.

"Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", skrev Vida för en tid sedan. Jag läste hennes ord om och om igen och ju fler gånger jag läste dem desto mer sanning insåg jag att dessa få ord innehöll. Det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.

Inför varje livserfarenhet så ställs man inför olika vägskäl och inför varje sådant avgörande beslut om vilken väg som skall bli nästa stig i livet så får man se över sin utrustning. Vad har jag i min ryggsäck som kan hjälpa mig att fatta beslut kring detta? Jag sticker ned handen och känner efter vad jag har packat ned. En kompass. En karta. Och en ask med tändstickor.

Men vid vissa vägskäl i livets skog så kan man stå där och rota runt i sin ryggsäck utan att finna någonting. Förtvivlan över att ens utrustning inte bara är otillräcklig utan dessutom obefintlig kan bli överväldigande. Men nog finns det någonting i ryggsäcken. Den kan bara vara oerhört djup. Och då krävs det många försök innan man finner någonting användbart i den alls.

Jag har många gånger befunnit mig i livets skog och febrilt sökt efter användbar utrustning i min ryggsäck. Vissa gånger har jag även sett på kompassen, kartan och asken med tändstickor och genom gråten skrikit: "Och vad fan vill ni att jag skall ha detta till då?"

Men då tänker jag tillbaka på Vidas kloka ord. "Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det", och så ser jag på min utrustning. Jag tar upp kompassen. Jag tittar på kartan. Och jag tänder en tändsticka.

Det finns vägskäl i livet som innebär en möjlighet att besöka nya platser som man inte ens kunde ana fanns på kartan. Det finns vägskäl i livet som kräver en kompass som vägvisare för att du skall inse vad som är viktigt i livet. Och ibland krävs det eld av tändstickan för att se saker i ett nytt ljus.

För det handlar inte om hur man har det. Utan hur man tar det.

Vad har jag givit idag?

Var en av de kvällsfrågor som jag berättade om i ett inlägg om för några dagar sen.

Många gånger kanske man har gett någon ett leende, en hjälpande hand, en komplimang eller kanske man har gett sig själv en lugn stund, ett fint smycke eller blommor till köksbordet. Men idag svarar jag att pengar. Pengar till Spädbarnsfonden i Antonia och Gabrielles namn.

Jag känner inte Mamma Melissa personligen men hittade hennes blogg för ett tag sedan. Jag läste, grät, fnissade och blev förundrad över hennes förmåga att skriva så vackert, underfundigt och om den stora sorg som finns i hennes liv. Mamma Melissa är nämligen en änglamamma. Hon förlorade sina flickor i vecka 22. Såhär beskriver Melissa själv sin blogg:

Läs om livet som Melissa, änglamamma till Antonia och Gabrielle. Läs om två små tvillingflickor som föddes förtidigt, den 24/9 2008, och vars första andetag också blev de sista i deras mammas famn. Läs om det stora svarta monstret Sorgen, om mammor med guldsvärd och flickornas pappas eviga borrande.

Frågan om vad som egentligen hände kan inte läkarna svara på idag. Men i framtiden kanske de kan om vi ger pengar till forskning så att de kan ta reda på. Men pengarna går inte bara till forskning utan de går även till att förbättra kvalitén av andra änglafamiljer i sorg.

För mig var valet enkelt. Idag valde jag att ge lite av det jag har till den här insamlingen och jag vet hur stark och givmild bloggvärlden är så jag tror att många kommer att göra detsamma. För minns att om du sträcker ut en hand idag så kanske någon annan sträcker ut en hand till dig den dag du behöver det. Det tror i alla fall jag. Men det är inte därför jag skänker till insamlingen utan det är för att jag tror att vi alla kan göra en skillnad.