En vän som kommer på spontanbesök från fjärran land. Han lagar quesadillas till frukost åt oss och vi pratar om livet. Enighet i många frågor men i andra ger han mig insikter och vissa saker ifrågasätter jag. Vår vänskap som växte fram i barndomen då vi skrev korta brev på knagglig engelska men det dröjde många år innan vi sågs i verkliga livet. Vi hade båda hunnit bli 29 år.
Han har besökt mig många gånger men jag drömmer fortfarande om att besöka hans hemland Mexico vilket han just återvänt till efter att ha levt i Oxford i flera år. Vi är mer lika än olika trots att vi är uppväxta i olika länder, han är uppväxt i en storstad som har fler invånare än hela Sverige och jag är uppvuxen på landsbygden. Jag gläds med hans framgångar i livet och han gläds med mina. Vi delade med oss av våra drömmar och kulturer som barn och nu gör vi det som vuxna. Vänskap är sannerligen bland det jag värderar högst i livet. Över en kopp thé så ger han mig ett manligt perspektiv som jag tacksamt tar emot just nu.
Snöflingorna fortsätter dala, lika på ytan men nån har berättat för mig att alla är unika. Precis som oss människor, lika och olika på en gång. Vintern bäddar in mig i mörker och ljus på samma gång. Snart så tänds stjärnorna även om jag inte ser dem och jag tänker på det som står på den fina tavlan jag fick i julswappen.
Sikta på månen, även om du missar så landar du bland stjärnorna.
Nån som hakar på mot månen? Jag dansar vidare i livet med snöstjärnor virvlande kring hela mig och med vännerna vid min sida som lyser upp min väg. Så egentligen har jag redan landat bland stjärnorna.
