Momo - eller kampen om tiden...

... är en berättelse som följt mig genom livet.

Det är en bok av Michael Ende (som även skrev "den oändliga historien") och i min hylla står ett tummat exemplar. Jag har även en inramad affisch från en föreställning som jag och pedagogiska mamman var på i Göteborg när jag var liten. Den hängde i mitt barndomshem som liten och har hängt i många av mina hem även om den inte gör det nu (men den kommer att följa mig genom hela livet). Momo- eller kampen om tiden är en barnbok men den har mycket att påminna även oss vuxna om anser jag och brukar läsa den lite då och då.

Momo har bildligt flyttat in i mitt hjärta och påminner mig om att inte räkna timmar, inte jaga efter något som jag redan har. För tid har vi alltid i nuet, eller hur?

En av mina vänner säger ofta "jag har all tid i världen" och då har hon ju det. Trots att hon arbetar, har barn, träffar vänner, skapar med sina händer och bor i hus. Det handlar ju om hur man ser det för tiden finns ju där. Ibland glömmer jag det här och tappar tiden, räknar tiden, försöker fånga tiden och glömmer bort det som mäster Hora berättar för Momo:

.. alla de här klockorna är bara som ett slags hobby för mig. De är bara högst ofullkomliga efterapningar av något som finns i varje människas bröst. För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta vara på tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv.

Det kan hända att jag skrivit detta citat förut men jag tycker att det är så fint. För livet är här och nu. Ta vara på den tid som är er och gör något idag som får hjärtat att sjunga.