Mitt liv i bloggvärlden har lett till att mitt liv breddats, såväl i tanken som i vänskaper. Jag har bloggat i snart 7 år och även om mitt egna bloggande är mer sporadiskt just nu så läser jag andras tankar och inspireras. Bloggare har kommit och gått, en av dem jag verkligen saknar är Pär på den tidigare bloggen Si Otium Est.
En dag när jag kommer hem så ligger en överraskning och väntar på mitt hallgolv. Det är hans senaste bok "Under makrillhimlen" med kåserier som fyller mitt hjärta av stjärnglitter. Han har ett alldeles eget sätt att skriva och han njuter livet i samma giriga klunkar som jag men med en eftertänksamhet och ett sätt att klä in historier på ett vis bara han kan. Pär och jag har aldrig mötts men ändå har vi det, i våra tankar och ord. Men en dag hoppas jag vi gör det och delar en livsnjutarstund, tills dess njuter jag hans texter numera i tryckt form i hans tre böcker som finns i min bokhylla.
Bloggvärlden är som en stor skattkista där man kan lära sig, inspireras och finna tröst, svar och nya tankar. Det är magiska silvertrådar som vävs över hela världen och skriver om livshistorier. För i mitt eget liv så har jag idag flera personer som jag kallar mina vänner och där jag nästan glömt att det är tack vare bloggandet våra livsvägar mötts.
Det finns bloggare jag har jag mött någon enstaka gång över en fika när de befunnit sig i min stad eller jag i deras, det är spännande med den typen av möten. Där skrivandet och våra livstankar fört oss samman även om jag alltid inför ett sånt möte är lite nervös inför vem de tror de ska möta, tänkaren i mig är inte alltid lika tydlig i vardagsmöte utan det är utifrån mitt inre reflekterande mina texter växer fram. En oro som inte varit berättigad, det har lett till härliga möten och så många fantastiska människor jag aldrig nånsin mött annars. Det gäller att vara öppen för att man kan möta vänner på platser man minst anar vilket leder till spår i mitt inre som jag bär med mig där jag vandrar mitt i livet på sina snirkliga stigar.
.jpg)






