Det handlar om att om vi lär oss att vi inte kan/klarar av saker så fortsätter vi att tro det även om detta inte är sanningen. Det finns mängder av studier (framförallt gjorda på djur) som visar på detta fenomen. Det gör dock en enorm skillnad i vardagsliv, tillfrisknande från sjukdom och när det gäller att förverkliga sina drömmar om man har gett upp, inte tror att man kan eller inte ens försöker.
För att förklara lite mer vad inlärd hjälplöshet så är följande studier exempel på inlärd hjälplöshet:
* En gädda släptes in i ett akvarium med småfiskar som den åt upp. Man släppte ner nya fiskar men satte samtidigt in en glasskiva mellan gäddan och fiskarna så att den inte kunde komma åt dem. Efter ett tag så tog man bort glasskivan men gäddan rörde inte småfiskarna utan den dog istället av svält.
* Loppor kan hoppa oerhört högt. I ett experiment satte man in en glasskiva 30 cm upp så att de inte kunde hoppa högre. När glasskivan senare togs bort hoppade ingen av lopporna någonsin högre än 30 cm.
Man lär sig att något inte är möjligt och sedan är sannolikheten stor att man inte ens försöker. Ta en minut och fundera vilka saker som du inte tror att du kan. Du kan ju fundera över om du har några glasskivor i ditt liv? Vem har satt upp dem och är det inte dags att ta ner dem?
Ja jäklar... alldeles för många glasskivor har satts upp. Det startar så fort man börjar gå tror jag. Himla synd och vad dumt när man tänker efter!
SvaraRaderaHmm... det tål att fundera på, just nu kommer jag dock inte på någon "glasskiva".
SvaraRaderaHar en tung dag och efter att ha hoppat över de senaste två av dina inlägg kändes det ikväll helrätt att läsa det här, trots att jag var så trött och modstulen. Och tänk så rätt känslan var! Ett så fint och bra och klokt inlägg. Nu ska jag läsa det högt för min käraste så vi kan grubbla på det tillsammans innan vi somnar. Tack och kram!
SvaraRaderaVilket bra inlägg. Inser att det finns en del glasskivor i mitt liv; det värsta är väl att jag trots att jag är medveten om dem, begränsar mig själv numera...
SvaraRaderaAlla har vi skärvor alla lappa, frågan är hur å på vilket sätt vi limmar ihop bitarna!
SvaraRaderaKloka tankar att fundera över...dessa inlärda inre begränsningar kan vara nästintill förödande ...
SvaraRaderaTack för att du delar med dig
kramar
Emma
Detta får jag nog fundera över ett tag. Glasskivor finns det däkert många frågan är mest vilken jag ska utmana först.
SvaraRaderaJodå, det där känner jag allt igen. Jag kan nämligen inte byta glödlampor ser du så jag lever i mörker tills Sambo undsätter mig i nöden. Sedan kan jag inte heller städa under badkaret. Det är för svårt för mig ju.
SvaraRaderaSkämt åsido. Lite kan man ju utnyttja det också...
Men vilket bra tänk... just det pepp jag behövde just nu! Här finns det en STOR GLASSKIVA just nu... att jag inte skulle fixa det här utan hjälp av psykofarmaka. Va? Jag har ju fixat det hittills...???
SvaraRaderaVisst förstår jag att psykofarmaka har sin viktiga uppgift, och behövs för vissa människor.. och det är absolut inget fel i det... men varför sätter man en sådan tilltro till att mediciner alltid är den hjälp som alla människor behöver?
Tack för din klokhet.. den behövs verkligen! Alltid!
Varm kram..
Många glasskivor sätts upp i barndomen. Sedan är de kvar resten av livet - verkliga eller inte.
SvaraRaderaBra inlägg, coachen.
Visst är det faschinerande! Och än mer spännande är att det enligt Seligman fungerar likadant åt andra hållet också. Därför ska man inte beröma barnen för deras prestationer i tid och otid. Boktips: Verklig lycka av Martin Seligman.
SvaraRaderaDär skriver han även att det var studierna i inlärd hjälplöshet som fick honom inspirerad av positiv psykologi. För det är inte alla individer som teorin stämmer för, och då började han forska i vad de hade för egenskaper. Jättespännande!
Kramkram!
Tack. STORT tack. Det här gjorde min dag lite lättare...
SvaraRaderaVilket fantastiskt inlägg! Jag levde under flera yngre år med sån inlärd hjälplöshet. Nuförtiden försöker jag mer vara som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta när något känns "läskigt": "Jag törs inte, men jag gör det ändå..." Det är ju när jag utmanar mig själv som jag utvecklas. Tack för allt klot du delar med dig av! Kramar...
SvaraRaderaLiv, nu satt du ord på en känsla jag har igen och du fick mig att tänka till. Jag har en hel del glasskivor att krossa...
SvaraRaderaKRAM från Eva
Min ruta fanns och är nästan borta idag, jag säger inte att den är helt borta, den glimmar fram i kanten av mitt liv emellanåt, men för 10 år sen trodde jag inte att jag skulle klara mig alls, jag hade lärt mig att jag var så ekonomiskt beroende av någon annan så att jag inte kunde själv, men idag vet jag att det är inte sant, det fungerar, om än inte fullt ut som jag önskar. Men jag är på god väg att få mitt liv som jag vill ha det just nu. Ibland får jag ge avkall på saker jag gärna vill ha i mitt liv, men då försöker jag se att det kanske inte är menat just nu. Tack för ett bra inlägg. Kram och tack för dina varma fina ord hos mig. Jag är glad att du vill läsa dem.
SvaraRadera