Ni är deras ställföreträdande hopp..

.. säger vår handledare till mig och mina kollegor.

Ställföreträdande hopp. Ett sånt vackert uttryck. Att tro på den du möter de dagar personen själv inte har den förmågan. Att veta att de vi möter kan luta sig mot det eller hämta tillit hos oss de dagar det inte finner det i sig själva. Men bara tills dess att de finner sitt eget hopp och vågar tro på sin egen förmåga och att finna det liv de vill ha.

De personer jag möter dagligen i mitt arbete är mina sanna hjältar och förebilder när det gäller förändringar. Det är de som inspirerar mig och gör att jag numera tror att inget är omöjligt. Till er som inte vet vad jag arbetar med kanske jag ska berätta att jag är utbildad coach (och även beteendevetare). I mitt arbete ingår professionell coaching i en målgrupp där samtliga lider av psykisk ohälsa och komplex problematik.

De är inte coachingen som enda förändringsverktyg som står för vårt projekts fina resultat. Vi är ett team med olika kompetenser och det är helheten som skapar resultateten. Det är samverkan mellan olika insatser och tilltron till att förändringsprocesser kan vara parallella.

Mina fina hjältar är i mina ögon de sanna superhjältarna trots bristen på ovanliga superkrafter. En grupp unga människor där alla har eller har haft kontakt med psykiatrin och har tillbringa flera år utan sysselsättning av lika många orsaker som det är personer. De riskerar ett liv i utanförskap och har många gånger tappat tilltron till sig själva och sin egen förmåga.

Jag kan känna stolhet, förundran och ödmjukhet inför deras mod och styrka. Det är den sociala fobikern som kliver in på en gruppaktivitet trots ångestpåslaget, det är personen som helt plötsligt sträcker på sig och talar om att det finns en tilltro till framtiden eller att de faktiskt har nått sitt mål när det gäller sin självbild (som var en utopi när de skapade den med stort tvivel till att det skulle vara möjligt).

Det är hjälten som vissa inte ser utan de kanske ser en ung person som kanske gömmer sig under en stilig fasad, en stor mössa eller som inte möter din blick. I mina ögon har de vunnit en av livets viktigaste segrar genom att hitta styrkan i sig själva och då vågar gå en väg som de själv valt att vandra. De kanske fortfarande behöver stöd men de ser en möjlig väg framåt och att det kan klara det.

Jag och mina kollegor är kanske deras ställföreträdande hopp när de börjar hos oss men jag tror att egentligen att de är de som är mitt ställföreträdande hopp när det gäller att tro på förändringsmöjligheter och att inget är omöjligt. De gör de omöjliga möjligt och visar mig vägen. Vi kan alla vara varandras ställföreträdande hopp och vi kan alla behöva det de dagar vi inte själv kan finna det. Det är vackert tycker jag. Vi är ju alla en del av något större och behöver varandra. Som kloka Tage Danielsson uttryckte det:

En droppe droppad i livets älv, 

har ingen kraft att flyta själv. 

Det ställs ett krav på varenda droppe, 

hjälp till att hålla de andra oppe.

"It always seems impossible until it's done"

Möjligt och omöjligt....

.. enligt vem är något omöjligt brukar jag tänka när jag hör det i vissa sammanhang.

Är det ett sätt att inte ens pröva stigar som kanske leder oss in på nya äventyr eller våga göra saker som utvecklar oss? Eller åtminstone bromsa oss? För det finns många saker som bedömts som omöjliga i en annan tid. Exempel på saker som nog framstått som omöjliga är att...
... bröderna Wright (som konstruerade det motordrivna flygplanet) var utskrattade för att de inte gav upp sin idé om att kunna flyga. Det var nämligen vetenskapligt bevisat att det inte gick.
... en svart man uppvuxen under fattiga förhållanden som var på glid under ungdomen en dag skulle väljas till Amerikas president.
... som att du ____________.

För åtminstone har jag under livets färd bevisat för mig själv att små och stora saker jag trott varit omöjliga eller ouppnåeliga numera är en del av mina erfarenheter. Jag är övertygad om att om jag inte benämnt dem som det så hade det varit lättare att våga tro att det gick. En gång i tiden hade jag inte den ödmjukhet jag har idag då jag tror att det finns så mycket mer som är möjligt än det vi tror. Tänk efter själva, finns det inte saker ni prövat, åstadkommit, klarat av eller upptäckt som ni trodde var omöjliga.

Tänk om vi valde att tänka, det kanske kan gå istället för att det går aldrig. Mina ord väljer jag numera med omsorg och mycket noggrannare än för tio år sedan. För jag tror att det finns så många möjliga stigar i mitt liv om jag bara vågar välja dem när de dyker upp. Instämmer till fullo av det klassiska citatet från Henry Ford:

Vare sig du tror att du kan eller inte kan så har du rätt.

Inlärd hjälplöshet

.. är ett begrepp från psykologin som jag känt till länge men blivit påmind om de senaste dagarna.

Det handlar om att om vi lär oss att vi inte kan/klarar av saker så fortsätter vi att tro det även om detta inte är sanningen. Det finns mängder av studier (framförallt gjorda på djur) som visar på detta fenomen. Det gör dock en enorm skillnad i vardagsliv, tillfrisknande från sjukdom och när det gäller att förverkliga sina drömmar om man har gett upp, inte tror att man kan eller inte ens försöker.

För att förklara lite mer vad inlärd hjälplöshet så är följande studier exempel på inlärd hjälplöshet:

* En gädda släptes in i ett akvarium med småfiskar som den åt upp. Man släppte ner nya fiskar men satte samtidigt in en glasskiva mellan gäddan och fiskarna så att den inte kunde komma åt dem. Efter ett tag så tog man bort glasskivan men gäddan rörde inte småfiskarna utan den dog istället av svält.

* Loppor kan hoppa oerhört högt. I ett experiment satte man in en glasskiva 30 cm upp så att de inte kunde hoppa högre. När glasskivan senare togs bort hoppade ingen av lopporna någonsin högre än 30 cm.

Man lär sig att något inte är möjligt och sedan är sannolikheten stor att man inte ens försöker. Ta en minut och fundera vilka saker som du inte tror att du kan. Du kan ju fundera över om du har några glasskivor i ditt liv? Vem har satt upp dem och är det inte dags att ta ner dem?