Känslor i en enda röra..

... är det som rört sig i mitt inre de senaste dagarna sen i måndags kväll.

Jag har varit rädd, ledsen, arg, lättad, frustrerad, besviken, irriterad, orolig och oerhört rastlös.

I måndags blev nämligen min snälla katt Niquita attackerad av en lösspringande hund. Jag såg det inte men grannarna som gjorde det berättade att det såg otäckt ut eftersom han höll henne i käkarna och slängde med henne. De ringde mig för jag var inte hemma. När jag kommer hem ligger hon fortfarande på bordet på balkongen som hon flytt till. Vi åker in till bagarmossens djursjukhus och efter mycket väntan och oro och en katt som inte alls är sig lik kommer beskedet. Hon har brutet bröstben och det har skadat lungan och skapat en blödning och hon har luft i bukhålan (vilket tyder på att den är punkterad någonstans). Dessutom andades hon stötigt.

Så det var bara att lämna en älskad katt i någon annans händer och åka hem med oron som sällskap. Jag har haft mina katter i 13 år så de är mina kompanjoner i livet och verkligen en del av familjen. Efter chocken följde väntan, väntan och återigen väntan. Först har det varit väntan på att de ska ringa och meddela och igår var det oerhört jobbigt att efter 3 timmars sömn bara vänta på besked om något ytterligare tillstött eller om hon skulle klara sig.. Det blev positivt men hon behövde opereras och hon var inte i tillräckligt bra skick igår. Men idag var hon det och det gick bra men hon har ont och det är ännu inte säkert när hon får komma hem. Så nu väntar jag på det beskedet...

De som gjort att det går att härda ut trots allt är skärmflygaren som varit det största stödet av alla. Sen mina underbara grannar som trots att vi inte känner varandra letat reda på mitt mobilnummer och ringer mig. Jag fick låna en större kattkorg av dem (Niquita kunde bara ligga på sidan) och killen körde oss till djursjukhuset och erbjöd att hämta oss men det blev för sent. De räddade hennes liv genom att schasa iväg hunden och ringa mig. Såna grannar önskar jag alla.

Den där hundägaren däremot... den personen brydde sig inte ens om att kolla vad som hänt och har inte kontaktat mig. Hunden var lös och han var en ganska bra bit bort. Så nu blir nästa steg att ta reda på vem han är och se hur vi löser det här. Men min fokus har inte legat där utan bara handlat om att jag vill att min kisse ska överleva och komma hem. Men det har kostat mycket pengar, oro och eventuellt måste jag skjuta på min resa upp till norr.. så känslorna fortsätter att åka berg och dalbana.