Luften är varm och regnet faller...

.. den bekanta orangea the-koppen vilar i min hand och jag blickar ut över en stilla Luleälv och tänker på året som gått.

Idag är det nämligen årsdagen av en av de värsta dagarna i mitt liv. Ett år har passerat sedan min dåvarande pojkvän var med i en skärmflygarolycka. Tiden som följde därefter var fylld av operationer, oro, rehabilitering, fokus på det som är viktigt i livet och slutligen ett uppbrott från varandra. Om jag tänker på den tiden kan jag känna var spänningen satt i kroppen, hur ytlig min andning var stundtals och ändå denna oerhörda tacksamhet över att han klarade sig och allt livet innehåller. Mina vänner, familj och kollegor som fanns där och stöttade. Min egentid då jag promenerade på kvällarna genom staden blev ett av mina livsnödvändiga andningshål.

Det är tur att man inte vet innan vad som väntar innan det sker, när man väl står mitt i det så är det bara att följa med och ta ett steg i taget. Jag lärde mig mycket på resan, många känslor finns från de där månaderna och först nu börjar jag få perspektiv på året som gått.

På skärmflygarens profilbild på facebook så hoppar han studsmatta och jag grät en glädjetår när jag såg det första gången för jag vet att resan dit har varit lång. Vi har nästan ingen kontakt idag men jag skrev några rader till honom då jag såg den.

Det första året är passerat och jag hoppas verkligen att han blir fullt återställd och får ett bra liv. Ett uppbrott är aldrig lätt men jag hoppas och tror att vi båda finner kärleken igen, men det var tydligen inte meningen att vi skulle dela livet med varandra helt enkelt. Det känns ok nu. Olyckan förändrade oss båda och båda våra liv, sånt kan man aldrig förutse.

Efter ett tag tystnar regnet och som en påminnelse om sin existens efterlämnar det härlig luft, blöta gräsmattor och dofter från naturen. Ett år har passerat, fyra årstider lika så och det känns skönt att den här årsdagen blev en vacker vilsam dag. De senaste veckorna har jag reflekterat en del och på något vis väntat in den, nu går den mot sitt slut. Det känns skönt att vända blad , vi får se vad som väntar runt hörnet.

Fågelsången tystnade och solens varma strålar..

... gav ingen värme längre när jag förstod var personen i telefonen försökte förklara för mig.

Spridda ord som ... olycka...skärmflygaren... stabilt.. start.. skärm.. fall..något gick fel.. 6-7 meter... akademiska sjukhuset.. var allt jag hörde men jag kunde någonstans inte förstå.

Stabilt, vaddå stabilt? Allvarligt men stabilt eller vad menade personen?

En overklighetskänsla och ett järngrepp om mitt hjärta spred sig inom mig under en av sommarens vackraste dagar. Till sist förstod jag att det som de visste nu var att skärmflygaren brutit arm och bäckenben men att han skulle skiktröntgas för att se om han hade ytterligare skador. Jag återkommer sa personen och vi la på och trots strandens skönhet så kändes det bara tomt. De 90 minuter jag fick vänta på besked var långa och jag försökte hela tiden intala mig själv att det är bara benbrott men inom mig snurrade tankarna.. inre skador? hjärnskada? Men det vara "bara" benbrott och lättnade spred sig men rädslan satt fast i kroppen.

När han ringde mig på kvällen så var lyckan över att höra hans röst enorm. Älskade, älskade skärmflygare var det enda som snurrade. Sedan dess har det varit väntan (och mer lär det bli). Väntan på att få besked om jag kunde hälsa på eller om han skulle förflyttas till Stockholm, väntan på tåg till Uppsala, väntan på besked om NÄR han skulle få ambulanstransport till KS Solna, väntan på tåg hem. Det följdes av väntan på vilken dag han skulle opereras, väntan på att få besked från operationen (som pågick i 10 timmar) och väntan på besked om hur det gått.

Nu är operationen avklarad, den gick bra enligt det vi vet och idag kan vi börja blicka framåt steg för steg. Nu väntar jag på att han ska få komma hem även om jag vet att han är i de bästa av händer och de som verkligen kan hjälpa honom och att han behöver vara där.

Under dessa tuffa dagar hade jag inte klarat mig utan alla mina FANTASTISKA vänner och deras stöd, skärmflygarens vänner och deras stöd, min familj och mina fanastiska kollegor. Stort tack till er alla, universum vore inte detsamma utan er! Stort tack även till den änglavakt som vakade över honom i fallet. Jag sänder även en tacksamhetens tanke till ambulanspersonal, vårdpersonal och läkare som tagit och tar hand om honom på bästa sätt.

En av sommarens vackra dagar vände plötsligt till den värsta. Men likt den lilla vita blomman så hade jag vänner att luta mig mot i den stunden det hände. Det är jag oerhört tacksam för.

Känslor i en enda röra..

... är det som rört sig i mitt inre de senaste dagarna sen i måndags kväll.

Jag har varit rädd, ledsen, arg, lättad, frustrerad, besviken, irriterad, orolig och oerhört rastlös.

I måndags blev nämligen min snälla katt Niquita attackerad av en lösspringande hund. Jag såg det inte men grannarna som gjorde det berättade att det såg otäckt ut eftersom han höll henne i käkarna och slängde med henne. De ringde mig för jag var inte hemma. När jag kommer hem ligger hon fortfarande på bordet på balkongen som hon flytt till. Vi åker in till bagarmossens djursjukhus och efter mycket väntan och oro och en katt som inte alls är sig lik kommer beskedet. Hon har brutet bröstben och det har skadat lungan och skapat en blödning och hon har luft i bukhålan (vilket tyder på att den är punkterad någonstans). Dessutom andades hon stötigt.

Så det var bara att lämna en älskad katt i någon annans händer och åka hem med oron som sällskap. Jag har haft mina katter i 13 år så de är mina kompanjoner i livet och verkligen en del av familjen. Efter chocken följde väntan, väntan och återigen väntan. Först har det varit väntan på att de ska ringa och meddela och igår var det oerhört jobbigt att efter 3 timmars sömn bara vänta på besked om något ytterligare tillstött eller om hon skulle klara sig.. Det blev positivt men hon behövde opereras och hon var inte i tillräckligt bra skick igår. Men idag var hon det och det gick bra men hon har ont och det är ännu inte säkert när hon får komma hem. Så nu väntar jag på det beskedet...

De som gjort att det går att härda ut trots allt är skärmflygaren som varit det största stödet av alla. Sen mina underbara grannar som trots att vi inte känner varandra letat reda på mitt mobilnummer och ringer mig. Jag fick låna en större kattkorg av dem (Niquita kunde bara ligga på sidan) och killen körde oss till djursjukhuset och erbjöd att hämta oss men det blev för sent. De räddade hennes liv genom att schasa iväg hunden och ringa mig. Såna grannar önskar jag alla.

Den där hundägaren däremot... den personen brydde sig inte ens om att kolla vad som hänt och har inte kontaktat mig. Hunden var lös och han var en ganska bra bit bort. Så nu blir nästa steg att ta reda på vem han är och se hur vi löser det här. Men min fokus har inte legat där utan bara handlat om att jag vill att min kisse ska överleva och komma hem. Men det har kostat mycket pengar, oro och eventuellt måste jag skjuta på min resa upp till norr.. så känslorna fortsätter att åka berg och dalbana.