lördag 1 december 2012

När jag blickar ut över salen..

.. så får jag en välbekant känsla. Det känns lite som deja vu.

Det känns verkligen som om jag har varit här förut, men det känns som att den gången såg jag den från scenen och inte från åskådarplats. Den logiska sidan av mig slår först bort tanken (kan ju ha något med min scenskräck att göra) men känslan pockar på. Sen landar minnet i mig.

Det stämmer. Jag har varit här förut och då stod jag på scenen. Men det är nog närmare 30 år sedan och det är ett minne som jag inte plockat fram på många år. Den gången så stod jag och sjöng på scenen med vår ditresta kör från Leksand som tillsammans med andra unga örnar sjöng av hjärtats lust. Sista sången så hämtades stadsminister Olof Palme upp i sånghavet och stod där mitt ibland oss sjungande barn i röda tröjor. Efter sista sången sprang vi upp i gångarna och gav någon i publiken en fredsduva. Jag minns att jag gav den till en indisk dam som tackade på engelska. Jag blev blyg och sprang snabbt vidare.

Ibland så väcks ett minne ur sin sömn och man blir klarvaken. Jag blir förvånad när det händer, salen är inte speciellt olik andra föreläsningssalar som jag besökt men någonstans inom mig så väcktes det omgående. Helt plötsligt är jag 8-9 år och står där med fjärilar i magen och sjunger av hjärtats kraft utan tanke på hur det låter.

Inte trodde den flickan vid det tillfället att huvudstaden skulle vara hennes hemstad och att livet behandlat mig så väl och gett mig många gåvor men också många utmaningar. Då var nog min tanke att Leksand för alltid skulle vara min hemort och att jag och bästa kompisen Malin alltid skulle bo nära varandra. Jag bär den där 8-åringen i mig, jag bär också min 15-åring , 33-åring och alla andra åldrar jag hittills levt.

Ibland glömmer jag att jag kan rådfråga de delarna av mig själv och minnas saker de lärt mig. Inte var den flickan rädd för att stå på scen på samma vis, hon spelade till och med huvudroller i teaterpjäser på den tiden. Jag bär henne och hennes upplevelser inom mig.

I en föreläsningssal så reste jag i tiden för ett ögonblick. Jag har tänkt på den stunden de senaste dagarna. Hur något från det förflutna väcks till liv när man minst anar det och den röda tråden som löper genom livets väv även de dagar man inte ser den.

Under mina resor har jag ibland lärt mig så mycket om mig själv,
genom livets resa så lär jag mig ännu mer om jag lyfter blicken
eller byter perspektiv ibland.

16 kommentarer:

  1. Så fint du berättar om dina minnen. Visst kan det vara härliga resor. Och yogite är så gott! Jag skrev för en tid sedan om barnet vi alltid bär med oss, hur vi har alla våra åldrar i oss liksom :)
    http://queenofkammebornia.se/2012/july/barnet-inom-dig.html
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket underbart inlägg och jag tänker också så. Livets resa är den mest magiska.
      Kramar från Liv

      Radera
  2. Ja det är konstigt hur platser, dofter, färger eller annat kan väcka minnen till liv. Sån't som man trodde var glömt sedan länge. Jag hoppas du har överkommit din scenskräck i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det spännande när det oväntat händer. Jag har nog fortfarande scenskräck även om det är bättre än vad det varit.. men jag utmanar den i alla fall.

      Kul att du tittade in och tog dig tid att kommentera.

      Radera
  3. Vad fint du beskriver denna upplevelse. Ibland är verkligen så att vissa minnen väcks till liv, till synes utan någon orsak eller anledning. De bara dyker upp, precis som du skrivit. Märkligt nog och vilket sammanträffande!?...fär några dagar fick samma tanke om att man rymmer alla åldrar som passerat...från en liten flicka till en kvinna...
    Och den lilla flickan, nej hon hade inte en enda tanke om ett annat land... Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såna sammanträffande tycker jag om.. när tankar möter varandra. Tycker ofta det är så i bloggvärlden.. jag funderar på något och så kommer svar, funderingar, nya insikter i någon annans inlägg.. jag är nyfiken på din lilla flicka och vem hon var och hur hon kunde bli en sån fantastisk person.

      Kramar

      Radera
  4. Tack Liv för allt glitter du sprider! Du gör skillnad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack.. blir lite generad över komplimangen men tack från hjärtat.

      Radera
  5. Underbara minnen och fin text! Grattis till Lottas bloggtriss där vi ju båda hade äran att få uppmärksamhet. Så kul! När ordet får stå i fokus, var det inte så hon uttryckte det? Jag känner mig otroligt hedrad över att få vara i samma gäng som du. Det faktum att jag figurerar i samma omnämnande som du gör mig bara mer stolt och ödmjuk. Riktigt fin advent till dig och de dina. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Å tack igen. Jag kan bara säga detsamma och det är faktiskt jag som är glad över att få spela i samma liga som dig. Tack detsamma fina du!

      Kramar från Liv

      Radera
  6. Jag kan riktigt se den lilla sprudlande Liv springa där med en fredsduva i handen. Och visst är det fantastiskt med denna minnesbank som finns där inom oss. En doft, en plats eller ett ord och på ett ögonblick färdas vi tilbaka i tiden. Alla de delr som bidragit till att vi är dem vi är idag. Bitar i pusslet.

    Ta hand om dig du fina.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är spännande när pusselbitar dyker upp och visar gamla och nya aspekter av oss.. jag studsade nog fram faktiskt, blyg och frimodig på samma gång.

      Kramar från Liv

      Radera
  7. Hej Liv!
    Tack för dina fina ord inne hos mig, jag blev så glad! Och jag är glad över att ha hittat hit. Jag tycker om ditt språk och dina tankar...det är lyckligt med en fin blogg att hämta skatter i = )
    Allt gott,
    Frida

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt för jag menade det verkligen. Tack också för fina ord.. det gör mig verkligen glad.
      Kramen

      Radera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen