Minnesplatser..

eller kanske minnenas platser.

I min visuella och känslomässiga värld så smyckar jag staden med minnen och när jag vandrar genom den eller befinner mig på en plats så kan de komma på besök. Samma känsla, väder, årstid klär mig plötsligt när jag reser i tiden.

Jag minns på vilken plats i konditoriet jag satt när min vän berättade att hon bar livets mirakel inom sig, pojken med stjärnögonen som bott i mitt hjärta sedan den stunden. I ett annat gatuhörn minns jag vårt första möte och vilken klänning jag bar och hur ditt leende mötte mitt och hur lite jag visste att det skulle förändra mitt liv. Jag minns en plats där vi studsade upp och ner i våra trädskor när en vän berättade om ännu ett mirakel hon bar under sitt hjärta. Hon bar en röd klänning och var vackrare än någonsin. När jag passerar den platsen ler jag alltid och sänder henne en tanke eftersom hon inte längre bor i min stad.

När messet om att jag blivit moster till själens flicka så var det ett duggregn som träffade min kind samtidigt som glädjetåren. I samma stund så möter jag en vän i Gamla stans gathörn och vi kramar om varandra hårt och gläds i regnet. Varje gång jag passerar det gathörnet i den gamla staden minns jag den stunden i duggregnet utombords men solen inombords.

Jag vet inte hur andra minns men mina minnen laddas i platser och visuella minnen, jag minns vilken kopp mannen jag älskade drack ur när vi bestämde oss att vår tid var inte nu. I sjukhusets entre minns jag känslan som klädde mitt liv när det just slagits i bitar. I en gränd i gamla stan så kan jag fortfarande känna hur min mage krampar efter att jag och en av mina bästa vänner inte kunde sluta skratta och går helt framåtböjda till ljudet av skrattet som ekar mot fasaderna där solljuset strilas i sensommarkvällning.

När jag reser i minnen i tanken så är det sinnesförnimmelser, skarpa bilder och känslor som är ramen kring den tavla jag lever i idag. När jag betraktar ett foto kan jag vara där i mina sinnen och känna kylan, regnskogsfukten eller den vaknande våren. På livets resa så skapar jag mina egna minnesplatser som bor i mitt inre men i vars steg jag kan vandra ibland medvetet och ibland utan förvarning.

Ugglor som får mig att minna en härlig
sommarmorgon med frukost i solen

När jag blickar ut över salen..

.. så får jag en välbekant känsla. Det känns lite som deja vu.

Det känns verkligen som om jag har varit här förut, men det känns som att den gången såg jag den från scenen och inte från åskådarplats. Den logiska sidan av mig slår först bort tanken (kan ju ha något med min scenskräck att göra) men känslan pockar på. Sen landar minnet i mig.

Det stämmer. Jag har varit här förut och då stod jag på scenen. Men det är nog närmare 30 år sedan och det är ett minne som jag inte plockat fram på många år. Den gången så stod jag och sjöng på scenen med vår ditresta kör från Leksand som tillsammans med andra unga örnar sjöng av hjärtats lust. Sista sången så hämtades stadsminister Olof Palme upp i sånghavet och stod där mitt ibland oss sjungande barn i röda tröjor. Efter sista sången sprang vi upp i gångarna och gav någon i publiken en fredsduva. Jag minns att jag gav den till en indisk dam som tackade på engelska. Jag blev blyg och sprang snabbt vidare.

Ibland så väcks ett minne ur sin sömn och man blir klarvaken. Jag blir förvånad när det händer, salen är inte speciellt olik andra föreläsningssalar som jag besökt men någonstans inom mig så väcktes det omgående. Helt plötsligt är jag 8-9 år och står där med fjärilar i magen och sjunger av hjärtats kraft utan tanke på hur det låter.

Inte trodde den flickan vid det tillfället att huvudstaden skulle vara hennes hemstad och att livet behandlat mig så väl och gett mig många gåvor men också många utmaningar. Då var nog min tanke att Leksand för alltid skulle vara min hemort och att jag och bästa kompisen Malin alltid skulle bo nära varandra. Jag bär den där 8-åringen i mig, jag bär också min 15-åring , 33-åring och alla andra åldrar jag hittills levt.

Ibland glömmer jag att jag kan rådfråga de delarna av mig själv och minnas saker de lärt mig. Inte var den flickan rädd för att stå på scen på samma vis, hon spelade till och med huvudroller i teaterpjäser på den tiden. Jag bär henne och hennes upplevelser inom mig.

I en föreläsningssal så reste jag i tiden för ett ögonblick. Jag har tänkt på den stunden de senaste dagarna. Hur något från det förflutna väcks till liv när man minst anar det och den röda tråden som löper genom livets väv även de dagar man inte ser den.

Under mina resor har jag ibland lärt mig så mycket om mig själv,
genom livets resa så lär jag mig ännu mer om jag lyfter blicken
eller byter perspektiv ibland.

Sommar i Oktober..

.. kommer till mig i form av nedladdade sommarprogram som jag kan lyssna på igen (för jag har redan lyssnat på alla från sommaren och åren innan eftersom jag bara älskar det programmet). Alldeles gratis och lagligt laddar du ner programmen från 2005 och framåt från deras hemsida. Jag har hört alla och lyssnar gärna igen. Jag minns vissa stunder när jag lyssnat som på den varma midsommardagen då vi alla samlades utomhus i Roslagens famn för att lyssna på premiärprogrammet av Fredrik Lindström eller när jag och mormor förra året satt på verandan i Gammelstad och lyssnade på folkets sommarpratare eller i år då jag och mamma sitter på varsin sida av köksbordet och lyssnar på slutet av Pia Johanssons program. Listan kan göras lång.

Men nu är det oktober och jag sitter och lyssnar på Björn Ranelids program på väg hem från jobbet. Regnet slår mot rutan på tunnelbanan och jag är trött. Ungefär 17 minuter in i det nedladdade programmet kommer orden som får mig att sluta andas och som går rakt in i mitt hjärta. Här är delar av den texten:

Varje människa existerar endast i ett enda exemplar
och när hon är borta kan hon inte ersättas av någon annan.
Vi simmar från stranden JAG till stranden DU i havet VI.
Kärlek är den enda atombomb som kan utplåna kärlek och ondska i världen.
Vi går långt för att upptäcka ett mirakel och glömmer bort att det finns inom oss.

När ett barn föds darrar alla kompassnålar på jorden.
Då borde alla krig tystna,
hur långt ut i rymden når det nyfödda barnets skrik?
Nu slår ditt hjärta och nu porlar mitt blod.
Barnet har redan i sitt första andetag gjort sig förtjänt av sin plats i världen
och den kan inte bli större genom pengar, ära och berömmelse.
Ingen människas värde kan bestämmas av ekonomer, politiker eller furstar.
...
Ingen nobelpristagare i fysik, kemi eller medicin
kan förklara kärleken, sinnligheten, lusten, glädjen och skrattet.
Varje tår från en människas öga är ett löfte om framtiden.
När våra kroppar är för små så gråter och skrattar vi
ty vi kan inte härbärgera glädjen och sorgen.
Min mamma och pappa är döda
men närsomhelst slår dom ut som en blomma i mitt öga.
...
Kärleken väger ingenting och likväl är den mäktigare än allting annat i världen
Ingen kan förklara och mäta kärleken men alla kan känna igen den i ett ansikte.

(Ur Björn Ranelids sommarprogram 2008)

När livets äventyr till sist tar slut

Nyligen var jag på begravning.

Jag har tvekat på om jag ska skriva något om det men tänkte att man kan inte ha en blogg som handlar om livet med sina små och stora frågor om man inte kan skriva om det som är en oskiljatlig del av livet det vill säga döden. Man kan inte blunda för sådant som är svårt. Svårast för de närmast anhöriga vars hela liv förändras men även svårt för oss andra som uppskattade honom för den person han var. För min del var han en stor del av min barndom men även någon man alltid trott ska finnas där. Finnas där med sin trygghet och kärlek till sin familj och nu fattas han oss. Det är ju för att man uppskattar de man har mött i livet som det gör ont när de inte längre finns ibland oss. En människa som berör dem han möter blir också saknad och ingen person kan ta någon annans plats.

Begravningen var väldigt vacker, sorglig men framförallt personlig. Det var ett fint men samtidigt smärtsamt sätt att ta farväl. Framförallt för hans familj vars hela vardag och framtid förändras men även för oss i ytterkanten som uppskattat att lära känna honom som den fantastiska person han var när han levde. Hans familj hade valt att ha en borgerlig begravning och det kändes annorlunda och personligt. Det kändes också mer som det passade honom.

Den borgerlige begravningsförättaren valde att använda tre rosor för att symbolisera det han ville att vi skulle ta med oss från denna stund då vi valde att minnas:

• Den första rosen symboliserade Kärleken - så att vi minns den kärlek vi känner till alla dem vi har/hade omkring oss
• Den andra rosen skulle påminna oss om vår Tacksamhet - för att vi fått en chans att lära känna den personen och hur detta påverkat vårt liv.
  
• Den trede rosen värnade om våra Minnen - att minnas det roliga och fina. Att minnas personen som den var och så länge vi minns så lever en person vidare.

Denna symbolik tänker jag bära med mig när jag tänker på dem som lämnat oss men även de som jag har runt omkring mig som fortfarande lever. Att visa kärlek och tacksamhet och minnas det som är bra och som gör mina livsvänner och familj unika.

Talet och människorna som samlats plockade fram minnen från min barndom, minnen om hur det känns att sitta i en släde bakom en häst en kall vinterdag och sedan dricka varm saft.. minnen hur det känns när man hoppar i hö, den där hisnande känslan i magen innan man landar mjukt och hur det luktar när man ristar sitt namn med glödpenna på en trädbit. Men även minnen av hur han var som person och vilka som var hans personliga värderingar och som han verkligen levde efter. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att leva som man vill, med dem man vill och visa dem man har omkring sig sin kärlek. Men samtidigt hur oerhört tacksam jag är över vissa personer som korsat min livsstig.. och jag tänker fortsätta att minnas.