Jag finner en stjärna i blommans mitt..

... så vacker där den vilar som en kronjuvel.

Jag tror det finns en stjärna inom oss alla, en som vilar där och glimmar till när vi minst anar. Vi är ju alla gjorda av stjärnstoft och därmed stjärnornas barnbarn. Det är inte att förglömma och därmed inte glömma att de vi möter är detsamma. Vi har alla vår unika lyskraft och det som är vår inre kärna som vi behöver våga visa och inta hamna i jämförandet med andra om hur vi borde vara eller agera.

Jag älskar de klara stjärnhimlarna man ser här om kvällen, de som man har en möjlighet att verkligen se stjärneglittret när det inte försvinner i stadens ljus som hemma i Stockholm. När fullmånen förra veckan lös upp vår väg hem och lade silverglitter på palmernas blad och över husens tak. Naturen som sprider sin skönhet som så ofta men det kan också vi människor göra. Sprida vårt ljust över andra oavsett om vi vet det eller inte. Jag brukar kalla det att stjärnströssla någon. På den här resan så möter jag många stjärnströsslare på min väg och jag märker att jag stjärnströsslar andra utan att veta det själv. Men vi behöver även stjärnströssla oss själva ibland och inte enbart andra. Att känna efter vad min inre stjärna behöver just här och just nu, kanske är det självmedkänsla, kanske vila, en långpromenad i naturen eller en dans som får dig att glittra. Du vet bäst själv eftersom du är stjärnan i ditt liv.

Det glittrar silverstjärnor...

... över asfaltens svarta skrud.

Som ett mönster av magi vecklar det ut sig under mina fötter. Jag blickar upp mot den stjärnklara himlen som glittrar ikapp med sina vänner på marken.  Det är vackert, magiskt och kräver att man går med varsamma steg i närvaro. Vi består alla av stjärnstoft och är stjärnornas barnbarn, mer magiskt än så kan det inte bli tänker jag.

Det måste vara det där stoftet som får oss att glimma till när vi hamnar i vårt rätta element, jag gör det nog oftast i dansen eller när jag är inspirerad, då bubblar jag över av stjärnströssel. Men om stjärnor ska glittra kan du inte placera in dem i samma form och med lika långt avstånd från varandra, det vill säga om vårt stjärnstoft ska få glänsa så måste vi få vara dem vi är så länge vi inte kränker andras gränser. Jag tror inte på raka rader, att vi alla ska vara lika, att vi ska stänga gränser och stänga in oss i vårt land.

Jag tror istället vi kan lära oss, inspireras och njuta andras lyster och magi men det kan vi inte göra med stängda hjärtan eller utifrån rädslans perspektiv eller en förväntan att alla ska tycka och vara som jag själv är. Om du vill bli bemött med medmänsklighet, respekt och acceptans så måste du spegla det i mötet med andra.  Vi har alla unika gåvor och styrkor. Vi har alla saker vi behöver bli bättre på, saker vi önskar  vi gjort annorlunda och dagar där magin och friden känns långt borta. Det är att vara människa men i det är du inte ensam. Likt stjärnorna som lyser upp natten men finns där även när vi inte ser dem bakom molnen eller under dagen så kan du finnas i många personers tankar och hjärtan utan att du kanske vet och känner det i stunden. Men om du påminner dig om det så kan det finnas kraft, kärlek och hopp att hämta. 

Min stjärnbeklädda promenad får mig att minnas att det är upp till dig att öppna ögonen och lägga märke till det magiska i oss själva, andra och livet. Som det stod på ett skyltfönster jag passerade nyligen: "Magic is something you make". Så vad väntar vi på? Låt oss skapa magi. Vi är ju ändå en del av stjärnorna och då måste allt vara möjligt.

På en av granens grenar vilar frågan: Vem vill du vara?
Den frågan har många facetter, det kan både handla
om mötet med andra, vem man vill vara inför
sig själv och för vems skull man är den man
är. Men den kan även handla om att man
kan ha fastnat i en roll som man vill
forma om 

En prickig låda...

... fylld med stjärnstoft och stjärnströssel får jag av en vän tillsammans med den fina texten att jag är en stjärna. En prickig magisk ask fylld av glädje bara genom att den kan öppnas och man kan känna på stjärnorna.

Jag blir andlös, rörd och berörd. Ännu mer över hennes tanke om mig och stjärnorna vilken jag behåller i hjärtat för mig själv.En ovärderlig gåva på så många vis och framförallt att hon vill ge den till mig. Nu kan jag stjärnströssla världen och mig själv lite mer när jag helst önskar. Lämna en stjärna på platser jag tycker om eller till personer som behöver lite stjärnor, klä mitt köksbord i stjärnströssel en grå tisdag och fylla på nya stjärnor när strösslet är slut. När ni har en grå dag och känner er grå, så påminn er själva om att ni är alla gjorda av stjärnstoft och är stjärnornas barnbarn.

Vi är alla ute på en rymdresa....

... och vårt rymdskepp är jorden.

Vilken fantastisk insikt astronomen Marie Rådbo bjuder mig på i sitt sommarprogram från 2005. Jag stannar mitt i steget och tittar upp på den blå himlen och inser att jag är en astrounat, en rymdfarare i universums oändliga marken. Jag har inte sett det så men tänk att jag varje dag vandrar omkring på rymdskeppet jorden och deltar i en rymdresa. Det är magiskt.

Men vi är ju magiska varelser inser jag när Marie påminner mig om att vi är stjärnornas barnbarn eftersom vi alla har vårt ursprung i stjärnstoft. Stjärnstoft. Ett av de vackraste orden jag vet och även en av mina favoritfilmer. För då är det ju sant som jag tror, att vi alla är stjärnor inombords och vi har alla samma lyskraft när vi är i vårt rätta element. Ingen kan heller ersätta en annan stjärna för alla har sin plats i universum. Min fina Gorjuss-tavla kommer att påminna mig om det.

Så alla ni stjärnbarnbarn på er resa genom rymden glöm inte att ni alla kan sprida stjärnströssel och dansa längs med era egna vintergator. Rymdresan fortsätter och livet likaså och stjärnhimlen är uppspänd runt sina barnbarn. Stjärnhimlen är nämligen vårt fönster mot universum.