Jag lyssnar regn..

... och dricker the.

Augustikvällars sköna krispighet är skirt och vackert. Sensommar i en vilande höst som bidar sin tid. Jag tycker om det förgängliga, det får mig mer varsam med det som är. Hösten är en smekning för sinnena, denna utskällda årstid som får lida i skarven mellan den av så många älskade sommaren och likväl den ovälkomna vintern. Själv älskar jag alla årstider, det är nästa något  man inte ska tala högt om i Sverigevärld. Men jag gör det. Allt har något vackert som jag uppskattar extra mycket och njuter när det är. Sensommar och höst är något alldeles särdeles vackert. 

Naturens konstverk faller i min väg. Jag stannar fascinerat upp och hänförs. I sin enkelhet är det oväntat vackert och jag blir som så många gånger uppslukad och förälskad av naturens kreation. Med glädje i hjärtat tar jag varsamt skönheten mellan mina fingrar och vandrar vidare mot de nya äventyr som väntar. 

Beslutet som grodde inom mig förra hösten slår snart ut i sin fulla blom och frihet. Jag har tre arbetsdagar kvar innan jag tar en time-out från arbetsliv och blir student igen. En student med väldigt mycket mer livserfarenhet än sist jag studerade. Jag köper ny kalender, letar fina pennor och lägger tusentals kronor på kurslitteratur med ett brett leende på mina läppar och i mitt hjärta. Jag köper till och med delar av kurslitteraturen till den kurs i kreativt skrivande jag inte kommit in på. Mina höstblommor handlar om kreativitet, reflektionstid, ny kunskap och mer frihet. Det känns som en ljuvlig tid snart tar sin början. En tid för mig. En nystart utan riktning och utan behovet att lämna något bakom mig. Jag pausar delar av mitt liv som jag kommer återvända till. 

Sörj inte de blommor vars skönhet klingar av ty dess frön väcker nya skönheter till liv i framtiden. Du vet aldrig vad det som sakta vissnar kan visa sig bära på för gåva. Det vackraste växer inom dig och när tiden är rätt och om du vårdar det väl så kommer det blomma och bära frukt året om. 

Take your sweet time..

... står det i boken jag tycker så mycket om. Den som jag köpte på Hawaii och som jag ofta bläddrar i.

Jag sitter på min balkong och augustisolen värmer dagen även om en sval vind smeker min kind där jag sitter i skuggan. Bakom min rygg frodas tomater i klasar av de plantor som pedagogiska mamman gav mig som spirande små blad och som nu växt sig stora. Jag dricker polkagristhe och äter kakor bakade med kärlek av finaste vännen. Hon som väver drömmar och får andra att göra detsamma. Stunden är stilla och jag njuter den som den är.

Jag tar mig min söta tid och jag sötar tiden. Med stunder, vänner och med livet. Det har varit vackra dagar. En vän jag inte träffat på tre år anländer från Thailand, sen sitter vi där i mitt kök och äter smågodis och pratar som om det var igår vi sågs. Hon reser snart vidare till ett annat land för att utbilda sig. Oavsett var hon befinner sig så följer jag henne på färden. Hon är den som inte längre låter sig styras av rädslor och det har tagit henne ut i världen.

När hon nu är i Sverige så vill jag tillbringa så mycket tid med henne som det går. Fylla min tid med hennes klokhet och våra gemensamma skratt och vänskapen som bara är i sitt varande och närvarande. Viktigt på riktigt tid men om jag inte är närvarande i den så missar jag det som är. Så jag närvarar i tiden och tiden varar i mig.

En annan av mina sötestunder är när skogen omfamnar mig med sin grönska efter en intensiv arbetsdag. Där plockar jag blåbär och njuter det vackra, det vildvuxna och det som inte lägger sig tillrätta eller försöker vara till lags. En plats som omfamnar mig med sin doft och allt det som är så bekant. Som liten växte jag upp invid en skog. Mina vänner och jag lekte där. Skogens väsen väcker frid i mig. Att jag boende nära staden även nu bor invid en skog är något som gör att jag verkligen tycker om den boplats som är min. Jag närvarar i friden och den närvarar i mig när jag får vara i skogsnymfen som inom mig ständigt vilar.

Men den mest sockerpudrade stunden är den när min brorsson Louie somnar på min axel och sover i min famn i timmar. De fridfulla andetagen och hur han tillitsfullt vilar hos mig får tiden att stanna och stjärnorna att tystna. Han är nästan fem månader och jag har fått den stora äran att passa honom några timmar. Det är som en gåva till mig och en stor ära, att det vackraste de har får vila hos mig. Vi vilar tillsammans i andetaget, stunden och ovanför oss glittrar stjärnorna ikapp med glittret i mitt hjärta. När lördagskvällen möter natten så har han lekt, ätit och somnat igen.

I söndagsstunden på balkongen stänger jag min bok. Den som i korta meningar omfattar så mycket av det jag tror på. Kort därefter har jag någon i mitt knä som vill leka mer. På bordet ligger den igenslagna boken med den passande titeln "Life is good". Det är ju det jag vill lära honom, att finna det goda i livet.

Är du dansare?

Ibland har jag fått frågan och mitt svar är alltid detsamma. Nej, nej, nej jag tycker bara att det är kul att dansa. Det jag svarar på är egentligen om jag är skolad dansare i någon form eftersom jag utgår från att det är vad personen frågar efter.

Men egentligen borde svaret på frågan vara ja, jag är dansare. Jag älskar dans och jag dansar. Om jag är bra på det avgör väl inte om jag är något. Är inte varje skapande människa en konstnär och alla som sjunger någon form av sångare? Vi kanske inte försörjer oss på det eller har lagt ner de timmar, den kraft och energi som de som försörjer eller försöker försörja sig på det har gjort. Men vi kan ju alla vara det vi älskar för de är ju vår essens och vårt väsen på sätt och vis.

Jag menar inte att man ska proklamera och saluföra sig som skolad dansare om man är det. Men en ens egna identitet är såklart baserat på kärleken och lusten till något, det är ju så vi skapar andra identiteter.  Jag borde svara, ja jag är dansare eftersom jag älskar dans, det är inget jag studerat men jag dansar så fort jag kommer åt.

Barn de är allt de önskat, superhjältar, prinsessor, konstnärer och sångare. Önskar att vi oftare plockar fram vårt inre barn som inte tänker lika begränsande som vi. Som kan vara allt de önskar och älska allt det tycker om att göra utan att värdera vilken mängd talang de besitter eller jämföra sig med andra.

Alexander Ekman påpekar i sitt fantastiska sommarprogram att han tycker vi dansar alldeles för lite. Rädslan för att dansa fult är alldeles för stor. Han uppmanar oss att strunta i hur det ser ut när vi dansar och fokusera mer på hur det känns. Vad händer om vi dansar mer för oss själva, för vårt egna nöje, för vårt egna välmående? Det tror jag med.

En vän till mig säger att hon inte kan dansa för hon har ingen taktkänsla, jag uppmanar henne att dansa ändå, om hon vill alltså. Jag önskar så att människor inte hindrades i sin dans, sin sång, sitt tecknande eller fotande utifrån att de ska vara bra nog på det de försöker göra. För vi är alla bra nog för att skapa det vi vill och hur vi vill. Så nästa gång nån frågar så ska jag svara att jag är dansare av den sort som inte kan sluta dansa och gör det närhelst jag kommer åt. Om följdfrågan kommer om jag dansat mycket så är svaret fortfarande ja men inte gått så många kurser utan mest för nöjes skull. Jag är en nöjesdansare som dansar såväl i sol som regn. Det tänker jag fortsätta göra, det är så dansare lever livet.

Det är när man får sms som detta som det känns
som man lärt någon bland det viktigaste man vill
lära dem om livet. 

Det är en såndär dag..

.. som tagen ur en sommardröm men jag är mitt i den och njuter den vackraste av dagar.

I arla morgon så kliver jag upp trots att det är lördag. Jag är inbjuden till kräftlunch i en annan stad och tåget går innan nio från centralstationen. Det är en vacker, tyst morgon med solen silandes mellan träden när jag går till min tunnelbana. Jag är trött men det är en vacker start på dagen.

Framme på centralen möter jag upp en av mina bästa vänner och ett alldeles vanligt lördagsäventyr tar sin början. Vi ska till en liten vacker ö i Hjälmaren som jag besökte i midsommar. En sån där plats som är så vacker så den tar andan ur själen. På Eskilstuna central möter vår vän upp oss för en vidare färd dit, där egenhändigt och nyfångade kräftor ska förtäras.

Väl framme på ön möts vi av naturprakt och fridfullhet. Det är en så vackert plats i Hjälmarens kant. Vi packar en flotte full med kräftor och goda tillbehör och far ut med den till en vacker vik där vi ankrar. Flotten är stor och det finns ett bord att sitta vid. Vi stannar i timmar och äter de godaste kräftor jag någonsin ätit och njuter sol och en vilsam härlig stund. Det är så underbart och livgivande på så många plan.

När kvällen börjar närma sig beger vi oss mot staden för att gå ut och dansa. Det är en fin dag som går mot sitt slut, de där timmarna på flotten kommer jag aldrig att glömma, de var magiska. Magi med vänner, god mat och vacker natur.  Inre och yttre fridfullhet. En vacker dag helt enkelt.

Jag älskar livet..

... och det påpekar jag lite då och då i olika sammanhang.


Det är olika hur den som hör det reagerar. En del reagerar med glädje men även tvivel och nästintill irritation och även en del avundsjuka har även mött mig. En del tycker att det är en naivitet i det eftersom livet inte alltid bjuder de härligaste dagar och vi alla har våra motgångar. Men jag älskar livet ändå, jag har helt enkelt en pågående kärleksaffär med det.


Men som med alla kärleksaffärer kan det även kantas av besvikelser, tuffa perioder och dagar när man känner att det gråa är starkare än det rosa. Som i alla relationer får man ibland kompromissa och finna lösningar i andra val än de man önskat sig. Min livssyn och att jag har valt att finna de små och stora glädjeämnena är en av de största skatterna som jag bär med mig. Att älska livet är ett synsätt och nämligen ett val för mig. Det är det jag har valt att välja, men även det man älskar kan bringa smärta men jag fyller det hellre med kärlek än låter bli.


Det är inte alltid rättvist i livet men vem har egentligen sagt att saker ska vara rättvisa och vart finns måttstocken för att mäta detta. Vad är egentligen rättvist i sammanhanget överhuvudtaget? Kan man ens använda det begreppet? I livets lotteri så vann jag vinsten att födas och i att stanna i ett land med hög standard och med stora möjligheter. Inte perfekt på något vis men en plats med mycket frihet. Men om jag inte kan uppskatta det och ta dem i handen eller om jag inte kan glädjas åt naturens skönhet i regnet istället för att ständigt leta solen så spelar det ju ingen roll. Jag ser ju vad jag ser och jag väljer ibland selektivt vad jag ser.


Dagligen möter jag dem som inte har haft eller har ett lätt liv men även de kämpar för att finna sin väg igenom det. Det finns så mycket styrka inom människor och de ritar om sina livskartor eller sin bild av sig själv genom att våga arbeta med det som är viktigt för dem för att finna det liv de önskar.


Jag har mina sorger och motgångar, men jag tar livet i hand och vänder mig till min familj och min självvalda familj (det vill säga mina närmsta vänner) för att få stöd i stunden. Utifrån att mitt liv inte har allt det innehåll i vardagen som jag önskat (i klarspråk är det en själsperson vid min sida) måste jag skapa det som blir bäst för mig.


Varför leva ett svenssonliv när det inte är något jag egentligen behöver göra just nu? Vad ska jag göra med all äventyrslusta och längtan efter lärande som växer inom mig? Det var de frågorna som låg till grund för beslutet att lämna arbetet för en termin och ägna den åt studier och resor. Det kittlar till i min maggrop av att veta att om dryga tre veckor så är det dags. Det känns alldeles underbart faktiskt.


Det är så kärleken till livet fördjupas, jag möter sorgen men slår bitterheten på fingrarna och reser mig och går vidare. I min riktning, på min väg och med en övertygelse om att jag kan finna glädjen i dagarna. Kanske inte i dem alla men även de sorgsnaste dagar har glimtar av glädje precis som de glada dagarna kan ha ett stråk av vemod som smeker mitt hjärta. Det är det som utgör livet.

Vad skulle du...

... se, känna, uppleva och säga om du mötte dig själv i skogen?

Den frågan fick jag från en klok person och den snurrade i mig tills jag satt mig ner och skrev ner svaren. Det var en intressant övning och det dök både upp väntade och oväntade svar från mig själv till mig själv. Inte bara på ytan utan på djupet. Jag arbetar dagligen med personlig utveckling och om man gör det så blir det ofta naturligt att arbeta med sig själv också. Det är dock viktigt för mig att även vila i mig själv och låta dagen och livet vara som det är ibland. Det tror jag på. Inte ständigt vara i förändring, förbättring, inveckling och utveckling utan det handlar om varandet, farandet och närvarandet också.

Jag finner en gammal gästblogg hos ENBART där jag reflekterat om att försöka leva medvetet. Jag hade glömt textens form men andemeningen är som jag minns den. Just nu känns det lite som jag tappat orden och inte fångar dem på det vis jag vill i textens rader och den här bloggen. Jag tror det handlar om det där andrummet jag väntar på där hösten fångar drömmar och min fokus kan vändas mot texter, tankar och att inte behöva vara i processer som handlar om andras personliga utveckling utan vila lite i min egen och äventyret. Just nu upplever jag många härliga stunder. Jag njuter sommaren i giriga klunkar och med ett leende. Orden får vila och hamna lite i skymundan då. Jag vet ju att de kommer åter. Utvecklingen likaså, den sker ibland av sig själv och får utrymme i vilan och lättjan. Inte minst får jag i min essens utrymme där.

När jag läser mina svar på vem jag möter i skogen så blir jag ändå ganska nöjd och inser omgående och relativt klarsynt vem det skulle vara även om jag så klart inser att jag  aldrig fullt ut kan se mig själv utifrån och bortifrån när jag lever inifrån.  Men det är en bra övning som jag kommer återvända till för egen del lite då och då. För även om möter sig själv dagligen så glöms det bort, i det där härliga livet som pockar på att uppleva så mycket annat .