Det är olika hur den som hör det reagerar. En del reagerar med glädje men även tvivel och nästintill irritation och även en del avundsjuka har även mött mig. En del tycker att det är en naivitet i det eftersom livet inte alltid bjuder de härligaste dagar och vi alla har våra motgångar. Men jag älskar livet ändå, jag har helt enkelt en pågående kärleksaffär med det.
Men som med alla kärleksaffärer kan det även kantas av besvikelser, tuffa perioder och dagar när man känner att det gråa är starkare än det rosa. Som i alla relationer får man ibland kompromissa och finna lösningar i andra val än de man önskat sig. Min livssyn och att jag har valt att finna de små och stora glädjeämnena är en av de största skatterna som jag bär med mig. Att älska livet är ett synsätt och nämligen ett val för mig. Det är det jag har valt att välja, men även det man älskar kan bringa smärta men jag fyller det hellre med kärlek än låter bli.
Det är inte alltid rättvist i livet men vem har egentligen sagt att saker ska vara rättvisa och vart finns måttstocken för att mäta detta. Vad är egentligen rättvist i sammanhanget överhuvudtaget? Kan man ens använda det begreppet? I livets lotteri så vann jag vinsten att födas och i att stanna i ett land med hög standard och med stora möjligheter. Inte perfekt på något vis men en plats med mycket frihet. Men om jag inte kan uppskatta det och ta dem i handen eller om jag inte kan glädjas åt naturens skönhet i regnet istället för att ständigt leta solen så spelar det ju ingen roll. Jag ser ju vad jag ser och jag väljer ibland selektivt vad jag ser.
Dagligen möter jag dem som inte har haft eller har ett lätt liv men även de kämpar för att finna sin väg igenom det. Det finns så mycket styrka inom människor och de ritar om sina livskartor eller sin bild av sig själv genom att våga arbeta med det som är viktigt för dem för att finna det liv de önskar.
Jag har mina sorger och motgångar, men jag tar livet i hand och vänder mig till min familj och min självvalda familj (det vill säga mina närmsta vänner) för att få stöd i stunden. Utifrån att mitt liv inte har allt det innehåll i vardagen som jag önskat (i klarspråk är det en själsperson vid min sida) måste jag skapa det som blir bäst för mig.
Varför leva ett svenssonliv när det inte är något jag egentligen behöver göra just nu? Vad ska jag göra med all äventyrslusta och längtan efter lärande som växer inom mig? Det var de frågorna som låg till grund för beslutet att lämna arbetet för en termin och ägna den åt studier och resor. Det kittlar till i min maggrop av att veta att om dryga tre veckor så är det dags. Det känns alldeles underbart faktiskt.
Det är så kärleken till livet fördjupas, jag möter sorgen men slår bitterheten på fingrarna och reser mig och går vidare. I min riktning, på min väg och med en övertygelse om att jag kan finna glädjen i dagarna. Kanske inte i dem alla men även de sorgsnaste dagar har glimtar av glädje precis som de glada dagarna kan ha ett stråk av vemod som smeker mitt hjärta. Det är det som utgör livet.
