Vad skulle du...

... se, känna, uppleva och säga om du mötte dig själv i skogen?

Den frågan fick jag från en klok person och den snurrade i mig tills jag satt mig ner och skrev ner svaren. Det var en intressant övning och det dök både upp väntade och oväntade svar från mig själv till mig själv. Inte bara på ytan utan på djupet. Jag arbetar dagligen med personlig utveckling och om man gör det så blir det ofta naturligt att arbeta med sig själv också. Det är dock viktigt för mig att även vila i mig själv och låta dagen och livet vara som det är ibland. Det tror jag på. Inte ständigt vara i förändring, förbättring, inveckling och utveckling utan det handlar om varandet, farandet och närvarandet också.

Jag finner en gammal gästblogg hos ENBART där jag reflekterat om att försöka leva medvetet. Jag hade glömt textens form men andemeningen är som jag minns den. Just nu känns det lite som jag tappat orden och inte fångar dem på det vis jag vill i textens rader och den här bloggen. Jag tror det handlar om det där andrummet jag väntar på där hösten fångar drömmar och min fokus kan vändas mot texter, tankar och att inte behöva vara i processer som handlar om andras personliga utveckling utan vila lite i min egen och äventyret. Just nu upplever jag många härliga stunder. Jag njuter sommaren i giriga klunkar och med ett leende. Orden får vila och hamna lite i skymundan då. Jag vet ju att de kommer åter. Utvecklingen likaså, den sker ibland av sig själv och får utrymme i vilan och lättjan. Inte minst får jag i min essens utrymme där.

När jag läser mina svar på vem jag möter i skogen så blir jag ändå ganska nöjd och inser omgående och relativt klarsynt vem det skulle vara även om jag så klart inser att jag  aldrig fullt ut kan se mig själv utifrån och bortifrån när jag lever inifrån.  Men det är en bra övning som jag kommer återvända till för egen del lite då och då. För även om möter sig själv dagligen så glöms det bort, i det där härliga livet som pockar på att uppleva så mycket annat .

Berättarkonsten..

... i muntlig form är något jag känt att jag vill förbättra för jag känner att jag inte är speciellt bra på det.

Om det är något jag verkligen tycker om så är det att lyssna på en riktigt bra berättare som förmedlar en berättelse så att jag i tanken befinner mig där. Så när chansen att gå en kurs i Storytelling (hos Fabula Storytelling) uppenbarar sig likt en port in till en annan värld så kliver jag in. Det är med skräckblandad förtjusning jag gör det eftersom den skrivande berättarformen som jag brukar gömma mig bakom och när jag gör det muntligen så har jag inte funnit min form.

Igår kväll inleddes kursen som fortsatte under hela dagen idag och det är bland det roligaste, mest givande och inspirerande jag gjort på länge. Som att finna en skatt som hela tiden funnits där men där man inte gläntat på locket tidigare men när man väl öppnat skattkistan så vill man aldrig stänga den igen. Det väcker också en kreativitet som fortfarande bubblar inom mig och som jag inte vet vilken form det kommer ta. Men en sak vet jag, och det är att det här vill jag ha mer av. Här ska det besökas berättarcaféer och jag ska även samla på mig berättelser till min alldeles egna berättarrepertoar.

I livets vandring kliver jag rakt in i berättelsen

Jag ser henne sekunden..

.. innan hon får syn på mig på tunnelbaneperrongen.

Jag känner igen henne direkt, hon är en av mina tidigare hjältar. Mitt i regnet står hon och väntar på tåget. När jag möter någon som jag arbetat med så överlåter jag alltid åt dem att välja att hälsa eller inte. Men innan jag ens hinner tänka tanken vilket hon kommer att göra så ler hon brett och ropar hon: MEN HEJ och kastar sig om min hals för en stor kram. Hon blir så glad så jag blir förstummad och bara ler. Nästa sekund kommer tåget hon väntat på in till perrongen och hon går ombord men ropar från tåget: Jag mailar dig. 

Det är ett ögonblick som snabbt är förbi. Ett möte i ett grått regn där jag står med mitt trasiga, prickiga paraply och med ett leende på läpparna och tacksamhet i hjärtat. Vid min sida står min bästa vän K eftersom vi just avslutat en av våra personlig utvecklingsträffar. Vi har bland annat pratat om vad våra livsintentioner är. Att fortsätta hjälpa människor fina sina drömmar och leva det liv de önskar är min. Där och då får jag kvitto på att den livsintentionen ska jag fortsätta följa. Om så bara för en varm kram och ett leende mitt i regnet. 

Följ ditt hjärtas väg till
drömmars land

Livstankar i Livs tankar..

... skriver jag som bildtext på Instagram till denna bild. Det låter som en boktitel skriver en vän. Det har hon faktiskt rätt i, tar och behåller den titeln i fantasin så länge.

Bilden togs för att jag skulle minnas startskottet till något viktigt på min personliga resa. Jag och vännen K bestämde nämligen för ett tag sedan att vi ska ha "personlig utvecklings träffar". Vi är båda coacher och beteendevetare med samma syn på mycket i livet och framför allt är vi vänner. Så vi bestämde oss för att träffas var 3-4:e vecka för att stötta varandra i det vi vill ha fokus på i livet. Idag var första träffen och det känns spännande att få ta del av hennes process och ha henne med på min resa.

"Alla bra coacher har en coach" sa mina lärare när jag läste till coach. Det där har jag anammat och bytt tjänster med en gammal kursare vilket varit oerhört nyttigt. Tanken med det här är detsamma men med vänskapsinslaget och inte strikt coaching. Effekten av att man vet att någon kommer att kolla hur det gått med det man lovat utföra, tänka på, hålla i fokus etc. kan vara större än vad man tror.

Detta är ett billigt och roligt sätt om man vill arbeta med sig själv men inte har lust, tid, råd att gå till en utomstående för att göra det.Så om du lockas av något liknande, leta då reda på en vän som har samma behov, intresse, lust. Skapa era egna ramar och kör igång. Vem vet var ni hamnar?

Life is compared to a voyage 
står det på boken jag valt att använda till våra träffar.
Den texten passar ytterligt såväl min livssyn som våra träffar. 

Bli hel.

Står det som rubrik på ett anslag om en kurs som sitter uppe på en anslagstavla på min gata.

Är vi inte alla hela blir min reflektion. Är det inte tanken som många av oss har som handlar om att vi inte är hela och måste fixas som ofta ställer till det för oss? Jag tror det. Jag fastnar där själv ibland. Men jag tror att i fokusen på att vi ska vara hela/perfekta/ eller vad det nu är vi inbillar oss är det lätt att känna sig misslyckad. Tänk om vi kunde se att i vår mänsklighet är vi hela.

Visst vi kan vilja förändra något men det innebär inte att vi måste fixas, justeras, bli hela utan att att vi duger utan den förändringen men livet kanske blir mindre stressigt, lättare, roligare eller mer harmoniskt om vi förändrar det. Om förändringen känns livsviktig så kanske den är det, men vi jag vill inte se oss som trasiga.

Om jag tittar på mitt eget liv så är jag nöjd med det på alla områden utom ett, antingen kan jag fokusera och lägga energi på just det området istället för att glädjas åt att det är så mycket i mitt liv som fungerar och som jag trivs med. Mitt liv är bättre än jag kunnat tänka mig och jag är tacksam över det. Jag har gjort stora förändringar för att hitta mitt sätt att leva som passar just mig (även om det varit motigt ibland) vilket kanske gjort mig mer harmonisk och jag tror att det är det som menas med kursen.. problemet blir bara att om målet är att bli hel så finns det en underförstådd tanke om att något är trasigt.

Jag tycker om den syn som återspeglas i wabi sabi och feng shui. Jag kommer aldrig att glömma när jag vandrar i vackra Cheong Fatt Tze Mansion i Penang (Malaysia) och guiden visar oss att i det smårutiga golvet så finns det ett ställe där man med flit har gjort fel. Det är för att visa att inget är perfekt och att det är en del av livet. Jag gillar den tanken.

Jag arbetar dagligen med förändringar men jag tror att det är viktigt att inte stirra sig blind på det vi inte har. Jag förstår att tanken att bli hel är god och jag har inte läst närmare vad kursen innehåller men jag hoppas att man tänker på att vi alla är olika. En del kanske vill ha mer acceptans och lugn i livet, en del  mer aktivitet och inspiration. Bara personen själv vet.

Som coach arbetar jag självklart med att stötta personer i att sätta sina mål, våga gå sin egen väg och göra förändringar så jag arbetar med att många vill förändra sina liv. MEN jag tror fortfarande att det också handlar om att byta perspektiv på vad man ser i sitt liv och hos sig själv. Vi har alla styrkor och resurser som gör oss till de unika stjärnor vi är även de dagar vi inte ser dem. Tänk om vi alla la mer tid på det vi har som är bra, vi är tacksamma över och det som är bra med just oss istället för att stirra oss blind på det som saknas oss och det vi inte trivs med eller jaga en helhet som ibland kanske inte ens är nåbar och om man når den är det fantastiskt, men jag tror att ibland så äger vi den redan.

Självklart trillar jag med jämna mellanrum ner i  tankefällan att något måste fixas hos mig.. att jag är "ohel". Det är väl det som innebär att vara mänsklig och hel i min mening. Jag tror inte att jag vore en bra coach/medmänniska om jag inte insåg det utan hela tiden trodde att det var eftersträvansvärt om jag var "perfekt" och inte trillade i tankefällor.Självklart önskar jag ibland att jag hade en talang för heminredning och matlagning. Jag kan önska att det fanns någon alldeles speciell som blev glad när jag jag kom hem och tyckte att jag var särdeles speciell och underbar. Men just de sidorna och den mannen finns inte i mitt liv, åtminstone inte just nu.

Jag väljer ändå att se livet som helt och se allt det underbara jag har och de sidor som kanske jag utvecklat som är bra med mig. Jag tror också att meningen med att vi är bra på olika saker är att då behöver vi varandra och kan hjälpa varandra. Jag hjälper en vän att få ihop sin arbetsansökan, hon hjälper mig att fålla byxor och inreda mitt hem. I livets pussel tror jag att vi alla är lika viktiga delar och kompletterar varandra. Vi går i världsklassen och vi lär av oss själva, av livet och av varandra om vi så önskar.

Hur tränar man på att säga nej...

.. är en fråga som Lolla ställer efter att ha läst mitt inlägg om varför jag låter hjärtat styra min livsväg.

När frågan kom så började jag spontant tänka på ett tre år gammalt inlägg som handlar om ifall man stulit någon annans ansvar men framför allt kanske i hur man tränar upp något. Det är inte så att jag alltid lyckas säga nej, men jag är bra mycket bättre på det än för ett antal år sedan.

Jag tror att om man börjar träna i liten skala att säga NEJ (eller JA) när det gäller mindre viktiga saker så är det lättare att göra det när det gäller de stora. Detsamma gäller för beslut om man har svårt att fatta dem. Våga fatta beslut i små "obetydliga" saker så blir du bättre på att göra det. Som att träna på gymmet, börja med en låg vikt och öka efterhand så kommer du att bli starkare än du någonsin anar.

Sen kan man ju fundera på varför man säger ja (om man egentligen vill säga nej eller kanske inte vet vad man vill svara). Är det för att inte göra någon besviken? Är det för att vara omtyckt? För att leva upp till en bild som man själv eller andra har skapat? Vad händer om man istället säger att jag ska fundera på det och återkomma? Kanske kan man då säga nej eller ha hunnit reflektera om det är något man verkligen vill och svara ja (vilket man kanske upptäcker om man får tänka efter).

Nångång så hörde jag att ett JA känns i hela kroppen (ibland ett NEJ likaså). Det innebär ju inte att det i mina ögon är eftersträvansvärt att alltid tänka på sig själv men jag tror att om vi lyssnar inåt så vet vi ganska väl i vilka lägen vi tackar ja när vi egentligen inte vill, orkar, har tid och så vidare.

Jag tror  verkligen på en hjälpsam värld men jag tror inte att lösningen är att aldrig säga nej. Kanske den personen som frågar också behöver växa genom att hitta en annan lösning. Om man väljer sina JA med lite mer omsorg så blir de mer förankrade och man har energi att lägga den där man verkligen vill.

Det krävs mod att våga förändra gamla mönster och man får växtvärk även av att växa som människa. Men det är värt det i mina ögon om det är något som du innerst inne vet att du behöver. Allt handlar inte om förändring utan ibland handlar det mer om acceptans av situationen, egenskapen eller livet i sig. Men just att säga nej eller ja lite oftare är ju att ta ansvar för sitt liv och sina val. Att inte välja eller låta någon annan välja är (som jag nog skrivit förut) också ett val och då är det bättre att själv fatta besluten och känna att man står för dem. Ibland ger livet dig de utmaningar du behöver men det är upp till dig vad du gör med dem.

Du darrade bara invärtes sa Puh och det är det modigaste sättet som finns att inte darra för ett mycket litet djur (Nalle Puh).

Det är nog nomaden i dig som gör sig påmind..

... säger pedagogiska mamman då jag påpekar att jag mår fysiskt och psykiskt dåligt om jag tittar på reseprogram eller läser resemagasin.

Min längtan till resandet är så stor att det knyter sig i magen och jag får ett tryck över bröstet. Vänners resor eller reseskildringar är en annan sak. Då kan jag glädjas men när det handlar om nån reporter eller okänd så blir jag som en surmulen femåring som tjurigt säger: varför dom och inte jag? Vissa har inte alls samma längtan utan mår bäst hemma.

Jag tycker också om att vara hemma i mitt vardagsliv men det finns ju så oändligt många platser jag vill se, uppleva, känna, insupa andra dofter, känna nya smaker och lyssna på ljuden från en plats som inte är min till vardags. Det finns helt enkelt så många äventyr som väntar och platser som jag vill återvända till.

Att resa i den yttre världen är att även göra en resa i den inre. Min personliga utveckling är faktiskt i många fall kopplad till mina resor. Men jag reser inte bort ifrån något utan jag reser TILL något. Mitt liv här är inget jag flyr från. En resa behöver ju inte vara lång, just nu är längtan stor ut i skärgård eller till kusten. Att sitta tillsammans med skärmflygaren på en klippa och dricka varm choklad och blicka ut över vågorna eller vandra på stigar jag inte mött förut.

I mina ögon är hela livet sin egen lilla resa och ibland är det stormar som råder vilket gör oss rädda, ledsna och otrygga, ibland står det stilla och man kanske känner sig trygg i det eller uttråkad, vid vägskälen så vilar vi ibland eller springer in på en av vägarna utan att stanna upp. Ibland är molnen rosaskimrande och stjärnfallen många. Ibland är det mörka moln som tornar upp sig och man har svårt att se himlen. I dimman ser man inte vägen och kan känna sig hjälplös, tröstlös och rädd. Man vill ju inte gå vilse. Men ibland i vilsenheten hittar man vägen igen eller en ny väg som man inte hittat annars.

I resan livet finns även nya dofter, smaker, platser (både inom och utom sig själv) att upptäcka. Man möter olika människor som lär en saker och som man kanske slår följe med under lång del av resan eller bara för ett kort möte. Livets resa pågår ju hela tiden och vi är alla nomader på livets resa (som Svante reflekterar över i sin blogg).

Själv önskar jag att jag kunde flyga fritt på min nomadväg precis som älvan på skylten. Men i tanken och fantasin flyger jag fritt... jag försöker att inte glömma att våga släppa taget och flyga fritt i livsrummet. Det är en av mina resvägar som jag försöker vandra på samtidigt som jag drömmer om de resor jag vill göra. För nomaden i mig talar ofta och längtar ut i världen, det är därför min längtan blir för stark ibland.

Mina första steg på vägen till diplomerad coach..

Hur var kursen.. undrar en av mina vänner.

Underbar, svarar jag. Det känns helt rätt.

Det finns så mycket att säga men jag vet inte var jag ska börja riktigt. Men en sak vet jag och det är att jag kommer att lära mig massor, likväl om coachning som om mig själv.

Det finns många företag som utbildar i coachning och jag visste inte vilket jag skulle välja. Jag var först på en presentation hos en annan coachutbildare men den kändes inte helt rätt. När jag lyssnat på Coach Companions presentation anmälde jag mig på rak arm (och det kostar en del men jag kände ingen tvekan). Det kändes så rätt för MIG. Det är ju det som är det viktiga. Någon annan kanske hade tagit en annan utbildning som känns rätt för dem.

Varför kändes det rätt?

* det kändes som om de tog så oerhört seriöst på coachning vilket är viktigt för mig. Jag har ju en beteendevetarexamen och praktisk erfarenhet och vill helt enkelt få valuta för pengarna.
* 10 tillfällen med mentorcoach som jag blir coachad av ingår i kursen
* om jag behöver handledning t.ex så kan jag ringa dagligen på kontorstid ner till Malmö och få det direkt
* att det ställs krav på mig som deltagare för att bli godkänd (som närvaroandel och vad jag ska klara av för att klara diplomeringen)
*att man får en internationell diplomerad coach utbildning

Det här var en del av anledningarna till att jag valde just den här kursen för det kändes som det jag vill ha och det som passar mig. Efter de 2 första dagarna så är jag ännu mer övertygad. Det var praktiska övningar, reflektioner, underbara möten och positiv stämning som präglade kursen.

För mig är den största utmaningen att hålla mig enbart till det coachande förhållningssättet vilket utgår från klientens tankar, målsättningar och erfarenheter. Jag är van från mina tidigare samtal att även ha en rådgivande, pushande funktion och att vara såväl mentor som förebild. Men här ska jag inte tex ge råd (om det inte är överrenskommet) utan snarare lotsa min klient framåt i coachningen. För framåt ska klienten antingen tankemässigt och/ eller beteendemässigt är målsättningen. Spännande och kul och stämmer med min bild av oss människor, jag tror att många av oss bär svar, lösningar och andra visioner inom oss utan att kanske vara medvetna om det. Jag har använt coachningstekniker men sällan ett helt samtal från början till slut så det ska bli spännande och roligt. Det känns helt rätt för mig och kommer att komplettera mina tidigare kunskaper vilket gör att min verktygslåda fylls på.

Så mitt jobb blir att få blomman att växa och våga öppna sig och visa all sin skönhet som den bär inom sig. För det hoppas jag ni vet.. miraklerna bär ni inom er.