Över 4,5 timme sitter vi och fikar..

.. det är 18 år sedan vi sågs sist och vi delar 9 grundskoleår och en uppväxt i samma by.

Det är spännande att ses efter så lång tid. Hon tycker jag ser ut som min mamma. Det är inte så ofta jag får höra det men även min mormor har jag blivit liknad vid på senaste tiden. Med åldern kommer kanske andra drag fram.

Att möta någon som man lärde känna när vi hade tandgluggar och vi lekte bland röda hus och grusvägar är en stund jag tar med mig. Våra livsvägar har gått åt olika håll, hon tycker mitt jobb verkar svårt och jag får anstränga mig för att förstå hennes. I samtalet så avhandlas dåtid, nutid, drömmar och erfarenheter om vartannat. Det blir ett avskalat samtal där vi avhandlar livets vackra ögonblick, svåra stunder och tankar kring hur vi hamnade där vi hamnade.

Tänk när man bara möts och hittar likheter och olikheter men framförallt njuter skratt, allvarligheter och ärligheter. Ett härligt möte, som lämnar många tankar inom mig. Vad olika livet fört oss men vad lika vi finner vissa tankar. Doften av ett regn möter solstrålar som väcker regnbågar till liv, själv vandrar jag på minnenas allé och njuter nya tankar. Snart vaknar våren än mer till liv och öppnar sin blommande famn så vi kan dansa under råsa blomsterprakt. Men idag vandrar jag i regnbågar och njuter skatter från möten i livet.

Det är inte så många personer...

... som känt en nästan hela livet. 

Men idag träffar jag en sån, den barndomsvän jag känt sen vi började på samma dagis i treårsåldern. Som sen bodde i den by dit jag flyttade och som jag gick i samma klass med hela grundskolan. Som jag delat hemligheter, sommarlov och livets början med. Som jag känt i närmare 35 år. 

Numera hörs vi inte speciellt ofta och ses desto mer sällan. Ändå är det något speciellt med att ta en fika några timmar med någon som vet så mycket om en. Jag märker hur jag själv kliver in ett sånt möte helt utan murar. Redan i bilen gapskrattar vi åt något som hänt och våra samtal berör allt från familj, livet, döden, vad vi lärt oss och vad vi fortfarande behöver lära oss. 

Dagen präglas av regn, sol, regnbågar och fina möten. Framför allt minns jag den sista dagen i juli för att tacksamheten blommar mitt hjärta som den vackraste av regnvåta blomsterängar som vilar under regnbågsglans.

Rosbiten blev min och gjorde fikan blommande på mer än ett sätt. 

Vida filurar över nostalgi...

Regnet slår mot rutan och jag blickar ut över Luleälvens vatten och vet att jag snart lämnar mitt lilla paradis för den här gången. Jag blir nostalgisk av att tänka på det.. på samma sätt som ett bortglömt minne från barndomen svepte över mig häromdagen när jag hittade en del av en kvarglömd skatt.

Jag är nog ganska nostalgisk som person, har platser som väcker många minnen och undrar lite om det hänger ihop med att det är platser som jag lämnat och inte längre tillhör i vardagen. Som mitt besök i Falun till exempel, eller när jag vaknar i byn där mina föräldrar bor.


Bilden (ovan) visar tapeten i min lekstuga som står vid vår sommarstuga och jag minns första gången jag såg den. Det var en vinterdag i Gällivare och den stod uppställd utanför min gammelfarmor och gammelfarfars hus. Den var gul och ganska sliten. Men jag blev så glad. Min morfar som var färghandlare valde den finaste tapet jag någonsin sett och rustade stugan och målade den röd. I den har jag tillbringar många timmar och jag går alltid in i den när jag är här, öppnar lådorna och tittar på leksaker från förr. Man vill att det alltid ska vara sig likt där.. inget ska ändras.

När det gäller nostalgin så undrar jag om jag bara är en nostalgisk person eller om det handlar om min rastlöshet, målmedvetenhet och nyfikenhet som gjort att jag flyttat en del och därmed har många platser att vara nostalgisk på. De som bor kvar och ser förändringarna och platserna dagligen kanske inte tänker att där nattbadade vi när vi var i tonåren utan för dem är det bara tjärnen som de alltid badat i och att det är längesen de byggde en ny brygga.

Men själv har jag flyttat och har inte en nuvarande relation till platsen, personen, byggnaden etc. utan minns den som den var när jag hade en annan relation till platsen.

Så när jag hittar det här vykortet hos mina föräldrar så frågar jag om jag kan få det och ha som bokmärke. Det är kiosken Mitti (eller som det står på baksidan: mitti sverige, mitti dalarna, mitti leksand) och jag bodde ett stenkast från den när jag flyttade till Leksand. På lördagarna gick man och handlade sitt lördagsgodis och på den tiden var det ingen självbetjäning utan man fick peka på vilka godisar man skulle ha och sen kostade de olika.

Kunde ta tid, man ville ju förvalta sina 5 kronor väl innan man gick hem med sin lilla vita godispåse med färgade bubblor på. Hur många har jag kvar var en vanlig fråga? Sen skulle man välja om man ville ha 5 såna, 3 såna eller 2 såna.. eller om man skulle blanda.. svåra beslut för ett barn. Tänker ibland på de som bara skulle ha tidningen och stod bakom i kön. Men man kanske hade mindre bråttom då vad vet jag? Jag minns ju bara hur man funderade och pekade på godbitarna bakom rutan och sen gick hem och kände att man hade den perfekta lördagspåsen i handen...