Vida filurar över nostalgi...

Regnet slår mot rutan och jag blickar ut över Luleälvens vatten och vet att jag snart lämnar mitt lilla paradis för den här gången. Jag blir nostalgisk av att tänka på det.. på samma sätt som ett bortglömt minne från barndomen svepte över mig häromdagen när jag hittade en del av en kvarglömd skatt.

Jag är nog ganska nostalgisk som person, har platser som väcker många minnen och undrar lite om det hänger ihop med att det är platser som jag lämnat och inte längre tillhör i vardagen. Som mitt besök i Falun till exempel, eller när jag vaknar i byn där mina föräldrar bor.


Bilden (ovan) visar tapeten i min lekstuga som står vid vår sommarstuga och jag minns första gången jag såg den. Det var en vinterdag i Gällivare och den stod uppställd utanför min gammelfarmor och gammelfarfars hus. Den var gul och ganska sliten. Men jag blev så glad. Min morfar som var färghandlare valde den finaste tapet jag någonsin sett och rustade stugan och målade den röd. I den har jag tillbringar många timmar och jag går alltid in i den när jag är här, öppnar lådorna och tittar på leksaker från förr. Man vill att det alltid ska vara sig likt där.. inget ska ändras.

När det gäller nostalgin så undrar jag om jag bara är en nostalgisk person eller om det handlar om min rastlöshet, målmedvetenhet och nyfikenhet som gjort att jag flyttat en del och därmed har många platser att vara nostalgisk på. De som bor kvar och ser förändringarna och platserna dagligen kanske inte tänker att där nattbadade vi när vi var i tonåren utan för dem är det bara tjärnen som de alltid badat i och att det är längesen de byggde en ny brygga.

Men själv har jag flyttat och har inte en nuvarande relation till platsen, personen, byggnaden etc. utan minns den som den var när jag hade en annan relation till platsen.

Så när jag hittar det här vykortet hos mina föräldrar så frågar jag om jag kan få det och ha som bokmärke. Det är kiosken Mitti (eller som det står på baksidan: mitti sverige, mitti dalarna, mitti leksand) och jag bodde ett stenkast från den när jag flyttade till Leksand. På lördagarna gick man och handlade sitt lördagsgodis och på den tiden var det ingen självbetjäning utan man fick peka på vilka godisar man skulle ha och sen kostade de olika.

Kunde ta tid, man ville ju förvalta sina 5 kronor väl innan man gick hem med sin lilla vita godispåse med färgade bubblor på. Hur många har jag kvar var en vanlig fråga? Sen skulle man välja om man ville ha 5 såna, 3 såna eller 2 såna.. eller om man skulle blanda.. svåra beslut för ett barn. Tänker ibland på de som bara skulle ha tidningen och stod bakom i kön. Men man kanske hade mindre bråttom då vad vet jag? Jag minns ju bara hur man funderade och pekade på godbitarna bakom rutan och sen gick hem och kände att man hade den perfekta lördagspåsen i handen...