Ingen människa är en ö...

heter en bra bok av Sture Linnér (som även spelade in ett alldeles fantastiskt sommarprogram för några år sedan). Han beskriver i sin bok möten och människor som betytt något för honom och att vi alla kan göra en skillnad för varandra.

De senaste dagarna har jag tänkt på det. När livet blir svårt så är det inte framförallt min egna styrka som räddar mig utan allt stöd som finns omkring mig. Som när jag gråtande ringer min syster som kör budbil och hon direkt säger att jag slutar om 1,5 timme och jag kommer till dig då. Jag har bara sagt några få meningar och hon fattar beslutet inom någon sekund. Hon blir en famn att gråta ut i, hon får mig för en stund att tänka på något annat än det som väntar och sen kör hon mig till djursjukhuset. Hon kör mig sedan hem efter den svåraste av stunder. Jag tackar henne självklart men jag tror inte hon fullt ut förstår vad det betyder för mig att just hon fanns där just denna svåra dag. Att jag inför henne som jag känt nästan hela mitt liv kan vara just så liten och rädd som jag är i en sådan stund. Hon säger att hon beundrar mig för min styrka även om hon förstår att jag inte känner mig stark. Hon inser kanske inte att jag orkar just där och då tack vare att hon finns så nära.

Min magiska vän ringer på fredagen när hon fått veta och säger att hon kan komma ikväll efter jobbet, vi köper sushi och hon spenderar kvällen med mig. Jag kan komma imorgon med säger hon innan hon går, jag säger att det behövs inte men vetskapen om att hon kommer om jag vill och behöver henne gör en enorm skillnad. Min vän i Falun som ringer, messar, lyssnar och gråter tillsammans med mig när vi pratar i telefon. Som tröstar, svär åt dödens besök och bara visar så tydligt varför hon är en av mina närmsta vänner.

Andra vänner hör av sig. De erbjuder sig att fika, hjälpa till med andra saker men framförallt erbjuder de mig sin vänskap och värme. Jag har tappat rösten pga en förkylning och kan inte prata så mycket i telefon men jag får flera mess från mina familjemedlemmar som inte finns i närheten att de tänker på mig. Alla vet de hur mycket mina katter betyder för mig. Mitt i allt så har jag alltså en förkylning med feber, tappad röst och huvudvärk. Jag har under livet haft svårt att ta emot hjälp men jag försöker förändra det så när min magiska vän säger att hon kan handla åt mig och komma förbi senare ikväll så tackar jag ja.

Kommentarer via bloggen, meddelanden på facebook, mail från vänner vittnar om medmänsklighet, värme och tröst. STORT TACK alla ni som skrev en rad på mitt förra inlägg. Ingen människa är en ö, vi behöver varandra. Ensam är aldrig starkare än vad vi tillsammans kan vara. Kärlek, stöd, medmänsklighet sprider sig också som ringar på vattnet och jag tror precis som Sture Linnér att varje människa har möjlighet att hjälpa eller stötta andra. Oroshjärta delar med sig av fina rader som hon själv fick som tröst då hennes hund Molly fick somna in.

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Allt vi var för varandra det är vi fortfarande.
Le mot mig. Tänk på mig. Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.
Jag väntar på dig för en kort stund,alldeles i närheten.
Allt är bra.

Tack Niquita..

.. för alla de 14 år du tillbringat vid min sida.

Igår lämnade du denna värld och du fattas verkligen mig. Jag visste inte att du var sjuk och när vi väl träffade veterinären så fanns inget att göra. Det var mitt beslut att fatta att du inte skulle få plågas längre och det var det svåraste och samtidigt lättaste beslutet att fatta. Jag ville ju ha dig kvar och jag ville så innerligt att ditt liv skulle gå att rädda ännu en gång. Jag hoppas att du kände min kärlek och värmen av min famn när du somnade in. Stunden innan när du spann, fick mina kärleksord och jag klappade dig var fin men så oerhört smärtsam. Det var bland det svåraste jag gjort att vara hos dig i den stunden men du har varit där för mig i så många år. Du kommer att leva kvar i mitt minne och där sover du sked på min arm i soffan, njuter av god mat och pratar högljutt med mig. Marilyn och jag saknar dig men är tacksamma för att du delat vårt liv. Jag älskar dig. Igår. Idag. För alltid. Tack älskade du.

Vad har jag givit idag?

Var en av de kvällsfrågor som jag berättade om i ett inlägg om för några dagar sen.

Många gånger kanske man har gett någon ett leende, en hjälpande hand, en komplimang eller kanske man har gett sig själv en lugn stund, ett fint smycke eller blommor till köksbordet. Men idag svarar jag att pengar. Pengar till Spädbarnsfonden i Antonia och Gabrielles namn.

Jag känner inte Mamma Melissa personligen men hittade hennes blogg för ett tag sedan. Jag läste, grät, fnissade och blev förundrad över hennes förmåga att skriva så vackert, underfundigt och om den stora sorg som finns i hennes liv. Mamma Melissa är nämligen en änglamamma. Hon förlorade sina flickor i vecka 22. Såhär beskriver Melissa själv sin blogg:

Läs om livet som Melissa, änglamamma till Antonia och Gabrielle. Läs om två små tvillingflickor som föddes förtidigt, den 24/9 2008, och vars första andetag också blev de sista i deras mammas famn. Läs om det stora svarta monstret Sorgen, om mammor med guldsvärd och flickornas pappas eviga borrande.

Frågan om vad som egentligen hände kan inte läkarna svara på idag. Men i framtiden kanske de kan om vi ger pengar till forskning så att de kan ta reda på. Men pengarna går inte bara till forskning utan de går även till att förbättra kvalitén av andra änglafamiljer i sorg.

För mig var valet enkelt. Idag valde jag att ge lite av det jag har till den här insamlingen och jag vet hur stark och givmild bloggvärlden är så jag tror att många kommer att göra detsamma. För minns att om du sträcker ut en hand idag så kanske någon annan sträcker ut en hand till dig den dag du behöver det. Det tror i alla fall jag. Men det är inte därför jag skänker till insamlingen utan det är för att jag tror att vi alla kan göra en skillnad.

Du är som en solros..

.. säger en vän till mig och den komplimangen stannar i hjärtat och där är den kvar. Det är bland det finaste någon sagt till mig.

Idag möter jag den här solrosen i Tallkrogen där den står i solen och skiner upp på min väg hem. Nattfrost eller inte, den anpassar sig inte efter begränsande uppfattningar utan sprider sin skönhet och livsglädje omkring sig.

Nyss har jag funderat över döden då jag passerat Skogskyrkogården, nu påminns jag om livet i form av en solros i solen. Till Skogskyrkogården strömmar människor för att tända ljus och hedra de som inte finns bland oss. Jag väljer att hedra dem i hjärtat och i tanken med en solros.

Solrosen är till alla de fäder som lämnat jordelivet de gågna året. Jag tänker på andra föräldrar som inte finns kvar här hos oss men fortfarande betyder något för oss. Mina vänner och familjemedlemmar saknar er men i minnet lever ni.

Jag tänker på min gammelfarfar som med två händer byggde upp en affärsverksamhet och valde att se möjligheterna istället för omöjligheterna. Jag tänker på min gammelfarmor som bakade drömmar som smälte i munnen, än idag älskar jag småkakor och när jag tar en kopp the i hennes 50-tals servis så finns hon där. Jag tänker på min gammelmormor och minns hur hon bjöd på GB nougatglass och skapade med sina händer. Jag minns min bonusfarmor och hennes fantastiska apelsinsaft och underfundiga humor som hon spred till oss alla. Minns min morbror som lät mig peka på vad jag önskade mig i julklapp och det blev den stora fina leoparden som jag ännu har kvar. Jag minns den levnadsglada mamman som Alma fått sitt namn efter. Jag minns den humoristiska I-B som fick mig att upptäcka hello kitty som jag fortfarande är barnsligt förtjust i. Jag tänker på en vän jag lärde känna under min jorden runt resa och som älskade livet men som förlorade det. Det finns fler som finns i mina tankar men idag var det ni. Ni finns med mig och vissa av er kanske till och med vakar över mig. Min kärlek till er lever kvar i mitt hjärta och ni finns med mig i tanken då och då.

När jag besökte Turkiet och bodde hos en turkisk familj i 10 dagar 1995 så tog de med mig till deras gamla huvudstad Edirne. På väg dit så passerade vi en solrosodling, jag kommer aldrig att glömma den synen, solrosor hela vägen till horisonten oavsett vilken riktning man vände sig. Så oerhört vackert. Att jag inte bad dem stanna så att jag fick ta ett kort kan jag än idag inte förstå men minnet har jag kvar.

Så denna stolta, vackra, glada solros som blommade denna kalla "Alla helgons dag" är till de som inte finns hos oss men som fortfarande är med oss.

Tack för att jag fått lära känna er!

Ännu blommar det....

..i höstens trädgård. Skönheten finns både om man sänker och lyfter blicken. Skönheten bor även inom oss om vi bara vågar se den och slutar leta i de mörka skrymslena efter det vi inte kan eller inte har. Vi har så oerhört mycket mer än vi ser precis som vi inte kan se alla stjärnor samtidigt på en stor vacker stjärnhimmel som glimmar i höstnatten.

Livet finns här och nu. Lev livet levande och minns de som lämnat oss. Så länge minnet och kärleken finns så lever de vidare även om de inte finns ibland oss. Kärleken överlever döden. Sorgen måste också få plats, den är naturlig men samtidigt sörjer vi för att någon har gett oss glädje.

Jag tar ett djupt andetag och är så oerhört tacksam för alla de jag har omkring mig men även de som jag haft omkring mig. Ni som fattas mig bär jag med mig och vårdar ömt i minnet. Ni lever fortfarande där.

Livets bräcklighet..

.. gör mig ledsen när jag på kort tid drabbas av dåliga nyheter.

Den ena inte bland oss längre och den andra inte så länge till. Min vän som är rädd och ledsen över att hon snart troligen förlorar en förälder finns med mig i tanken hela tiden nu. Vi har känt varandra sedan vi båda var små och just nu så önskar jag att vi bodde nära så att jag kunde lyssna eller bara ge en kram. Men jag har sagt till henne att jag finns här och hon har sagt att hon vet det. Mer kan jag inte göra just nu.

Det här året så har jag redan två i min nära omgivning som förlorat en förälder alldeles för tidigt och oväntat. En av dessa sa att det är verkligen viktigt att inte ta livet för givet och verkligen leva som man vill och inte låta livet stå på vänt. Det ligger mycket i det.

En annan vän ska snart börja återrekonstruktionen av sitt bröst som hon tog bort när bröstcancern upptäcktes för några år sedan. Sedan dess har hon gjort en resa med operationer, en dödsdom (som visade sig vara fel) och en rädsla att det kanske kommer tillbaka. Vi har inte hörts på ett tag och nu när vi hörs och vi pratar om den kommande operationen så undrar jag om jag kan göra något för henne. Jag trodde hon skulle be om något praktiskt men hon svarar.. du får gärna peppa mig. Det gör jag gärna.

Det är ju det enda vi kan i vissa lägen. Finnas där. Det är värt så mycket och kostar oss så lite.

Berörd..

..blir jag när jag kommer hem efter en mysig fika i gamla stan med Chissra och läser det här inlägget.

Det finns inga ord kvar efter det. Bara ledsamhet.

När livets äventyr till sist tar slut

Nyligen var jag på begravning.

Jag har tvekat på om jag ska skriva något om det men tänkte att man kan inte ha en blogg som handlar om livet med sina små och stora frågor om man inte kan skriva om det som är en oskiljatlig del av livet det vill säga döden. Man kan inte blunda för sådant som är svårt. Svårast för de närmast anhöriga vars hela liv förändras men även svårt för oss andra som uppskattade honom för den person han var. För min del var han en stor del av min barndom men även någon man alltid trott ska finnas där. Finnas där med sin trygghet och kärlek till sin familj och nu fattas han oss. Det är ju för att man uppskattar de man har mött i livet som det gör ont när de inte längre finns ibland oss. En människa som berör dem han möter blir också saknad och ingen person kan ta någon annans plats.

Begravningen var väldigt vacker, sorglig men framförallt personlig. Det var ett fint men samtidigt smärtsamt sätt att ta farväl. Framförallt för hans familj vars hela vardag och framtid förändras men även för oss i ytterkanten som uppskattat att lära känna honom som den fantastiska person han var när han levde. Hans familj hade valt att ha en borgerlig begravning och det kändes annorlunda och personligt. Det kändes också mer som det passade honom.

Den borgerlige begravningsförättaren valde att använda tre rosor för att symbolisera det han ville att vi skulle ta med oss från denna stund då vi valde att minnas:

• Den första rosen symboliserade Kärleken - så att vi minns den kärlek vi känner till alla dem vi har/hade omkring oss
• Den andra rosen skulle påminna oss om vår Tacksamhet - för att vi fått en chans att lära känna den personen och hur detta påverkat vårt liv.
  
• Den trede rosen värnade om våra Minnen - att minnas det roliga och fina. Att minnas personen som den var och så länge vi minns så lever en person vidare.

Denna symbolik tänker jag bära med mig när jag tänker på dem som lämnat oss men även de som jag har runt omkring mig som fortfarande lever. Att visa kärlek och tacksamhet och minnas det som är bra och som gör mina livsvänner och familj unika.

Talet och människorna som samlats plockade fram minnen från min barndom, minnen om hur det känns att sitta i en släde bakom en häst en kall vinterdag och sedan dricka varm saft.. minnen hur det känns när man hoppar i hö, den där hisnande känslan i magen innan man landar mjukt och hur det luktar när man ristar sitt namn med glödpenna på en trädbit. Men även minnen av hur han var som person och vilka som var hans personliga värderingar och som han verkligen levde efter. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att leva som man vill, med dem man vill och visa dem man har omkring sig sin kärlek. Men samtidigt hur oerhört tacksam jag är över vissa personer som korsat min livsstig.. och jag tänker fortsätta att minnas.

Med fötterna i en tjärn...

.. så begrundar jag dagen som varit. Försommarens skönhet är slående, allt står i blom och fjärilarna dansar i sommarvinden. Idag har varit en märklig dag (kanske skriver jag mer om detta senare, har inte bestämt mig ännu) då jag förundrats över livets bräcklighet och det tomrum en människa lämnar efter sig. Men det har samtidigt varit en vacker dag.. en dag som jag kommer att minnas. Inte för den vackra sommarens skull utan för det var en dag när vi tog adjö av någon som berört mig och många med mig.

Frågor som inte har svar..

När någon inte längre finns ibland oss så väcks frågor. Frågor som inte har enkla svar.. frågorna överskuggas av känslor som river i hjärtat och skapar smärta. Bland frågor och smärta tränger sig även glada minnen fram som värmer hjärtat och får oss att le. Men framförallt så känner jag att det känns overkligt och att det var för tidigt. Men man rår inte över döden, därför måste man välja hur man lever livet men just nu ger den tanken ingen tröst och frågorna som snurrar i mitt huvud är fortfarande utan svar.