När livets äventyr till sist tar slut

Nyligen var jag på begravning.

Jag har tvekat på om jag ska skriva något om det men tänkte att man kan inte ha en blogg som handlar om livet med sina små och stora frågor om man inte kan skriva om det som är en oskiljatlig del av livet det vill säga döden. Man kan inte blunda för sådant som är svårt. Svårast för de närmast anhöriga vars hela liv förändras men även svårt för oss andra som uppskattade honom för den person han var. För min del var han en stor del av min barndom men även någon man alltid trott ska finnas där. Finnas där med sin trygghet och kärlek till sin familj och nu fattas han oss. Det är ju för att man uppskattar de man har mött i livet som det gör ont när de inte längre finns ibland oss. En människa som berör dem han möter blir också saknad och ingen person kan ta någon annans plats.

Begravningen var väldigt vacker, sorglig men framförallt personlig. Det var ett fint men samtidigt smärtsamt sätt att ta farväl. Framförallt för hans familj vars hela vardag och framtid förändras men även för oss i ytterkanten som uppskattat att lära känna honom som den fantastiska person han var när han levde. Hans familj hade valt att ha en borgerlig begravning och det kändes annorlunda och personligt. Det kändes också mer som det passade honom.

Den borgerlige begravningsförättaren valde att använda tre rosor för att symbolisera det han ville att vi skulle ta med oss från denna stund då vi valde att minnas:

• Den första rosen symboliserade Kärleken - så att vi minns den kärlek vi känner till alla dem vi har/hade omkring oss
• Den andra rosen skulle påminna oss om vår Tacksamhet - för att vi fått en chans att lära känna den personen och hur detta påverkat vårt liv.
  
• Den trede rosen värnade om våra Minnen - att minnas det roliga och fina. Att minnas personen som den var och så länge vi minns så lever en person vidare.

Denna symbolik tänker jag bära med mig när jag tänker på dem som lämnat oss men även de som jag har runt omkring mig som fortfarande lever. Att visa kärlek och tacksamhet och minnas det som är bra och som gör mina livsvänner och familj unika.

Talet och människorna som samlats plockade fram minnen från min barndom, minnen om hur det känns att sitta i en släde bakom en häst en kall vinterdag och sedan dricka varm saft.. minnen hur det känns när man hoppar i hö, den där hisnande känslan i magen innan man landar mjukt och hur det luktar när man ristar sitt namn med glödpenna på en trädbit. Men även minnen av hur han var som person och vilka som var hans personliga värderingar och som han verkligen levde efter. För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att leva som man vill, med dem man vill och visa dem man har omkring sig sin kärlek. Men samtidigt hur oerhört tacksam jag är över vissa personer som korsat min livsstig.. och jag tänker fortsätta att minnas.