Jag vill kunna lära mig simma..

... det är min högsta dröm säger fina R samtidigt som hon målar mina tånaglar knallturkosa.

Vi är samma ålder och jag har blivit en av hennes stamkunder på henne skönhetssalong. Hon berättar att hon fick hjälp att börja lära sig simma i fyra dagar i en simbassäng men att hon inte lärde sig. Jag berättar för henne hur lång tid det tog för mig att lära mig simma men att jag är övertygad hon kommer lära sig men att hon måste få tid.

Sen är det jobbigt med kläderna också, jag hade bara en t-shirt och shorts men läraren sa att det är svårare då eftersom de tynger. Jag bekräftade att det är mycket svårare att simma med kläder och framförallt när man lär sig.

Sen var jag också nervös för att det skulle finnas någon man som råkade se mig när jag hade så lite kläder. Kvinnorna kläds på medan männen kan klä av sig. De ska ha täckta axlar och knän. Deras vackra kläder är fantastiska men när de badar så badar de flesta i hela sarin. De står skrattande i strandkanten och längtar ut i havet och vissa vågar gå ut en bit men många gör inte det. Många av dem kan nämligen inte simma och jag har fått berättat att många drunkningsolyckor beror på att de varken kan simma och sen att de har alla dessa kläder. Långa tygstycken som kan trassla in fötter och dras med i strömmar. Det gör mig arg att det ska behöva vara så.

Men hon har en plan, hon ska hälsa på sin svärson som arbetar i Malaysia och bor i ett hus där det finns en stor swimmingpool. Där känner ingen mig och han har lovat hjälpa mig och då kanske jag kan ha våtdräkt eller kanske till och med baddräkt och inte vara rädd för att nån man jag känner ska se mig. Det ska jag göra, hon drömmer sig bort och ler.

Jag önskar jag var bättre på att simma och lära ut det för i så fall skulle jag se till att jag fick tillgång till en pool och sen kunde ett gäng indiska kvinnor komma och lära sig simma och karlarna skulle jag jaga all världens väg så de fick göra det i lugn och ro. Det önskar jag med att du kunde säger R. Men du tror att jag skulle klara det frågar hon hoppfullt. Jag är helt övertygad om du kommer lära dig simma om du verkligen vill. Hennes ögon lyser vid tanken och hon glittrar till i drömmens mitt.

Det enda jag hör är mina egna andetag...

.. och delfinernas egna skorrande och sång.

Jag simmar mitt ibland en delfingrupp på 30-40 delfiner. Minuterna går och jag är helt ensam i säkert 20 minuter. Det är bara vi, havet, min andning och solen som ritar sina gula glittriga streck ända från vattenytan och ner till botten.

Delfinerna simmar på rad, de cirklar runt som i dans och leker med varandra. De samlar löv på sina fenor och släpper dem. De vill att jag ska ta dem men jag kan inte dyka så långt ner. Det är ju knappt en vecka sedan jag tog mina första vattenfyllda och panikfyllda andetag och kände att kommer jag att fixa det här? Hur ska jag klara av att snorkla? Nu känner jag mig som ett med naturen.

Jag ler inombords och känner mig så lyckligt lottad, världen är blå och rosa för min nya mask har rosa kanter. Jag är här och nu, stor och liten på samma gång. Plötsligt kommer en delfin underifrån och överraskar mig med att simma kanske 30 cm ifrån mitt ansikte. Det är som den ler när jag rycker till. Jag är rädd att simma in i den (vilda delfiner ska man inte klappa, de ska inte ha våra bakterier) men den vänder sig om och nästan ler åt mig. Lite bus fixar du väl?

Jag simmar vidare och tänker att vad mycket jag har att lära av dessa vackra, underbara djur. Lek lite, sov lite, ät, andas och busa med personer som behöver det.

Mahalo!



(Obs, bilden är inte min utan en medresenärs som gett mig tillstånd att publicera den).