I mötet med havet..

....försvinner tid och rum, bara närvaron blir kvar och sinnena skärps. 

Mina egna hjärtslag bär mig genom vågorna och solljuset silas genom det turkosa vattnet. Revet bjuder fiskar i alla dess färger och storlekar. Plötsligt möter vi en manta, den är stor, smidig och glider fram några meter under mig. Men vi är där för delfinerna och vi möter dem gång på gång. Ibland är jag nära och möter deras blick. Tiden där och då står still. Det går inte att fånga i ord eller bild utan i minnesbilder, känslan och hjärtat. Det är magi, fridfullhet och explosiv energi likt ett tomtebloss som fyller hela mig samtidigt. 

Min reskamrat visar mod som snorklar för första gången i havet från en båt. En ny värld som öppnas. Jag minns själv hur det var, för mig handlade det om att kliva över rädslans tröskel för att finna en förlovad värld ditt jag ofta återvänder i tanken. Idag återvände jag dit i verklighetens hav men under förverkligade drömmars himmel. 

Hur hade du det på Hawaii?

... är en av de vanligaste frågorna nu.

Jag brukar svara att det är en av de bästa resorna jag gjort. Den överträffade alla mina förväntningar. Tajmingen kunde dessutom inte varit bättre med ett uppbrott och tappad riktning framåt.

Resan var magisk helt enkelt, likt ett lotteri med vinst varje gång. En yttre resa fylld av upplevelser som mötte en inre resa fylld med insikter och klarhet. I mötet med delfinerna mötte jag mig själv. I workshopsen och coachingen fann jag mina sanningar och i vilken riktning jag tänker vandra i framtiden. Jag öppnade nya dörrar och lämnade gammalt gods bakom mig.

Mina sinnen och mina ögon möttes av nya facetter av resande. När jag reser hittar jag hem i mig själv och känner mig sprakande men samtidigt rofylld och min inre nomad är lycklig. Därför behöver jag resandet för att må bra. Min nomad är stark och min upptäckarlusta och nyfikenhet stor. Utmaningarna som jag behöver kommer av sig själv i allt från att släppa kontrollen under snorklingen till att möta ett motstånd större än ett berg vid havet under trädet vid en coachingsession. Men det går och jag landar i visshet.

Knölvalens återvändande och smäckra stjärtfena bara några meter från båten och havssköldpaddans bus under vattnet följer mig i tanken och i vardagslivet. Vulkanens hetta, kraft och styrka fyller mig. Jag påminns om min egen del av något större och naturens enkla sanningar. Jag påminner mig själv om att det finns där hela tiden om jag väljer att se det, inte bara på främmande mark men även i min vardag.

Mahalo Hawaii! Aloha livskraft och nya vägar.

Det enda jag hör är mina egna andetag...

.. och delfinernas egna skorrande och sång.

Jag simmar mitt ibland en delfingrupp på 30-40 delfiner. Minuterna går och jag är helt ensam i säkert 20 minuter. Det är bara vi, havet, min andning och solen som ritar sina gula glittriga streck ända från vattenytan och ner till botten.

Delfinerna simmar på rad, de cirklar runt som i dans och leker med varandra. De samlar löv på sina fenor och släpper dem. De vill att jag ska ta dem men jag kan inte dyka så långt ner. Det är ju knappt en vecka sedan jag tog mina första vattenfyllda och panikfyllda andetag och kände att kommer jag att fixa det här? Hur ska jag klara av att snorkla? Nu känner jag mig som ett med naturen.

Jag ler inombords och känner mig så lyckligt lottad, världen är blå och rosa för min nya mask har rosa kanter. Jag är här och nu, stor och liten på samma gång. Plötsligt kommer en delfin underifrån och överraskar mig med att simma kanske 30 cm ifrån mitt ansikte. Det är som den ler när jag rycker till. Jag är rädd att simma in i den (vilda delfiner ska man inte klappa, de ska inte ha våra bakterier) men den vänder sig om och nästan ler åt mig. Lite bus fixar du väl?

Jag simmar vidare och tänker att vad mycket jag har att lära av dessa vackra, underbara djur. Lek lite, sov lite, ät, andas och busa med personer som behöver det.

Mahalo!



(Obs, bilden är inte min utan en medresenärs som gett mig tillstånd att publicera den).

En lyckopeng...

... i stort format och fylld med choklad påbörjar min resa.

Jag får den av den trevlige kassören som inte vill ta betalt för den utan ger mig den på köpet då jag handlar latte på älskade Starbucks på Frankfurts flygplats. Först tänker jag behålla den men sen äter jag upp lyckan tillsammans och dricker min perfekta latten. Lyckan smakar gott och man kan ju ändå inte spara den utan det gäller att ta vara på den när man har den.

Just nu känner jag mig lycklig. Idag förverkligade jag en dröm och simmade med vilda delfiner. Vägen dit var inte helt lätt utan det var panikartat första gången jag klev i vattnet och skulle snorkla. Men min dröm om delfinerna och mitt synsätt att man ska möta sina rädslor hjälpte mig tillsammans med en stor dos envishet. Det var magiskt, obeskrivbart och jag kände mig mycket lycklig och faktiskt lite stolt över mitt mod.

Det finns så mycket jag vill berätta om denna fantastiska plats, denna fantastiska ö men det kommer. Jag kommer att ta mig tiden till det när jag kommer hem och fram tills dess så får ni se glimtar av det jag upplever. Hör havet slå in mot lavastranden och stjärnorna lyser över mig. Klockan är inte mer än 20 men jag kryper snart till kojs och drömmer vidare om nya äventyr, nya möten och nya lyckopengar.

Mahalo!

Out swimming with the dolphins...

... tänker jag mig att det står på en fiktiv skylt som jag nu hänger här på bloggen.

Imorgon kl 9 går planet mot nya äventyr och de kommer ni att få dela, men det är inte säkert hur mycket tid jag väljer att ta på att skriva de inläggen när jag är där eller om det mesta blir när jag kommer hem. Det är ju en kombinerad semester och utbildningsresa så jag vet inte nu hur mycket fritid för just bloggskrivande jag kommer att ta mig. Kanske vill jag skriva massor och kanske vill jag bara vara.

Som en del av er anat så har det hänt en del i kulisserna (som mamma Melissa så klokt skrivit om) som jag inte tagit upp på bloggen. Det är nämligen så att det i veckan tagit slut mellan skärmflygaren och mig men att det varit på gång under flera veckor. Jag kommer inte att skriva om orsaken eller vad det är exakt som hänt av hänsyn till att han inte valt att bli bloggad om och att jag anser att det här är något mellan honom och mig. Det handlar inte om att den här bloggen inte ska få handla om sånt som är svårt utan att det är en annan person (som dessutom kan gå in och läsa) som är involverad och inte har valt att dela sitt liv med andra på nätet. Dessutom skulle det enbart bli min version som fick stå oemotsagd. Men jag vill någonstans att ni ska veta för det blir märkligt annars och det påverkar mig så klart oerhört mycket.

Så när jag beger mig mot Hawaii så blickar jag mot nya horisonter på flera plan och kanske borde jag hänga upp ytterligare en skylt i fiktiv form på den här bloggen:

"Välkommen till lilla Vida singlar vidare mot nya äventyr i stora världen"

För det är ju så det är och bara framtiden kan utvisa vad som väntar. I vilket fall som helst ska det bli gudomligt skönt att lämna ett Novembermörkt Sverige för att byta miljö, utmana vissa rädslor, förverkliga en dröm och hitta ny mark att stå på. Det hade inte kunnat komma mer lägligt så jag packar ryggsäcken och fortsätter att gå dit hjärtat leder mig.

Ett frö såddes en regnig kall dag i juni

... då jag fick ett mail från min gamla coachlärare om en kurs i att hitta sitt eget unika ledarskap. Kursorten var Hawaii och med i programmet fanns även simturer med vilda delfiner och yoga. Det där drömfröet spirade och slår snart ut i en storslagen blomma då jag faktiskt åker om mindre än en vecka. Det ska bli magiskt. Två veckor blir jag borta och landar igen på svensk mark 5:e december.

Den här veckan har handlat om förberedelser av praktisk art som att inhandla simfötter, snorkel, resorb, myggmedel, åksjukearmband och stödstrumpor. Men även skatter som jag inte köpt in har kommit i min väg som en vodooängel från mamms, min lakritschoklad som jag vann hos ex amino och sen trisslotter från mormor.

Under veckan så påminns jag återigen om att jag verkligen är lyckligt lottad som har så fina vänner. Den bjuder på kaksmul och gapskratt i soffan när pojken med stjärnögonen är här och hälsar på samtidigt som hans mamma K lånar ut sin våtdräkt. Jag tar en spontanfika med min kickboxande kompis och vi pratar om livets med- och motgånger. Sedan dansar jag tillsammans med min magiska vän och min dansande vän till exotiska rytmer med Golbang (som jag hör för första gången) när den stjärnklara kalla natten väntar utanför. Det är roligt att dansa, det väcker livsglädje och jag ler när en tant gör tummen upp åt mig. Jag borde dansa oftare helt enkelt.

Idag är det åter en regnig och grå Novemberdag och jag ska snart åka in till stan för att äta brunch med min själssyster och handla lite mer saker till resan. Efter ett turbulent men också härligt år så ska det bli gudomligt skönt att se andra vyer, fokusera på mig själv och förverkliga en dröm. Då slår blomman ut vars frö såddes i juni men hur dess frukt ser ut det återstår att se. Skattjakten fortsätter.

Jag drömmer skira drömmar...

.. som likt rosa sockervadd fastnar i mitt medvetande.

Drömmen som just nu växer sig starkare omfattar coaching, yoga, hawaii och att simma med vilda delfiner. En magisk kombination som omfattar kropp, själ och ande. Livsdrömmar som vävs samman med reslusta och upptäckarglädje och en stark övertygelse om att det här är det jag vill göra.

Min rosa sockervadd växer under informationskvällen som anordnas. Delfincoaching, ni hör ju själva att det är något för mig. Att leka, bara vara, utvecklas och uppleva ett nära möte med djur som jag fascinerats av under så många år fyller mina drömmar och blir till en ny målsättning. Min egna visionboard ska utökas med denna dröm. If you can dream it- you can do it!

För jag vet att drömmar kan gå i uppfyllelse och ju mer jag vill det och arbetar för det desto sannolikare blir det. Eller som den här bonaden så fint uttrycker det:

Vilja och kraft uträtta stora ting.