Tänk med hjärtat och känn med tanken..

.. är ett hawaiianskt ordspråk som handlar om att finna balans mellan tankar och känslor. Vi behöver båda lika mycket.

                                       (ur boken Hälsa, lycka, helhet av Susanna Nordlund)

Ett ordspråk som fångar "viktigt på riktigt" saker. Att låta både tankar och känslor få sitt egna utrymme och om den ena tagit över låta den andra komma fram. Att inte jaga tankarna eller känskan eller kanske till och med båda på flykten genom att fly in i andra saker. Känn livets färgpalett fullt ut och våga vandra i det som är. Den som vågar känna och uppleva alla känslor är faktiskt lyckligare. En optimist har inte färre negativa känslor under en dag eller en vecka men de väljer att hantera och se på dem annorlunda. De har alla sin plats och vi behöver fasetterna för att få mosaiken att bilda ett mönster.

Igår lyssnade jag på Klas Hallberg med föreställningen Hedra Mysteriet. Jag har varit på flera olika föreställningar och inspirationsdagar med honom, slutade räkna när jag var uppe i över 10 gånger så kanske, är en stalkerkarriär påbörjad vem vet?! Men jag tycker om formatet att påminnas om det viktiga i livet och få skratta samtidigt. Att förvirring är en del av det och att hedra det mysteriet som delar av livet är istället för att kontrollera det. Just nu är det lite förvirring i mitt liv och jag låter mig själv vara i det och vetskapen om att snart får jag svar på vägval som jag utforskar. Jag vandrar vidare på vackra vägar och njuter det som är och arbetar på att tänka med hjärtat och känna med tanken. 

Att få tillbaka något som betyder något..

... och som man trodde var förlorat är en obeskrivlig känsla.

I torsdags fick jag tillbaka min ring från Hawaii som hade trillat ner på tunnelbanespåret en dryg vecka tidigare då den gled av mitt finger. Den har inget högt ekonomiskt värde men i emotionellt hör vi ihop. När jag tappade den så tänkte jag att det är osäkert om jag får tillbaka den men efter kontakt med SL så uppmanades jag åka till stationen och få hjälp av trafikledare som har rätt att gå ner på spåret. En av mina svaga sidor är att jag kan ha svårt att be om hjälp eller känna att jag är till besvär men nu fick jag utmana den sidan för jag älskar den här ringen.. och han hittade den efter några minuters letande bland skräp, makadam och ogräs som växte längs med spåret. Jag blev så oerhört tacksam och glädjetårar trillade när jag lämnade stationen.

Varenda gång jag blickar ner på min hand nu så är jag så glad över att ha fått min ring tillbaka och jag påminns om att de där vardagsmiraklerna som sker hela tiden på olika sätt. Men det blir även en påminnelse om att man ibland inte reflekterar över hur mycket något eller någon betyder förrän det försvinner. Men ibland kommer något åter som man trodde var för evigt förlorat och jag blir påmind om att det är i det vanliga livet de vackraste miraklerna sker och för mig var det en alldeles vanlig torsdag på en tunnelbanestation. En ängel kan komma i många former och min kom i SL-kläder och med ett varmt leende och stor förståelse att även en liten ring kan ha stor betydelse.

Det som är en skatt för mig..

.. kan vara skräp för någon annan inser jag då städerskan på hotellet har kastat min vintage-Hawaiiskjorta och mina vintagemönster från 50- och 60-talet som jag köpt till min lillasyster.

Jag sörjer dem än men förstår hur hon tog miste då papperspåsen stod för nära soporna. Men det var en skatt funnen på en liten vintagebutik i Lanai town där tiden stått still och som vi besökte över en dag. För det är ju så med skatter, det är ibland ägaren som avgör dess värde och ingen annan. Det är kanske inte alltid mina dyraste smycken eller saker jag värderar mest utan de är de som jag har ett emotionellt värde i eller som är ett minne efter en plats, en stund eller den som ägt den.

Det finns en sajt som heter Historieskatten som är helt fantastisk, en blogg om svunna tider och sanna sagor. Det är en blogg som samlar gamla livshistorier och vill överbrygga gapen mellan generationer. När jag var liten älskade jag att höra om hur det var förr och det gör jag fortfarande. Sajtens skapare tänker att det finns så många livsäventyr att nedteckna och med det även skapa möten mellan generationer. Det är en riktig skatt tänker jag.

Jag har många gånger önskat att mina släktingar hade nedtecknat sina liv och att jag fått ta del av deras tankar och minnen som någonstans är en del av min historia. I sommar kanske jag intervjuar mormor och morfar och mailar in deras berättelser om jag får. De har lärt mig så mycket om livet och den skatten är ovärderlig.

Någonstans på Lahaina försvann en skatt, men med skattletarögon finner man nya även om jag önskar så att jag kommit hem med en Hawaiiskjorta från förr inköpt på en av de minsta öarna och med gulnande mönster från USA och Hawaii som bara min syster kunnat förstå värdet på. Nu blev det inte så men jag lärde mig något. Var rädd om dina skatter och förvara dem på väl utvalda utrymmen.

Minnet av ön Lanai sparar jag i mitt hjärta
som en reseskatt

Det är som en sagans land..

(Bilden är lånad från nätet)

... där regnbågars träd visar sina stammar längs med Hana Road på Maui.

Kanske är Hawaiiöarna skatten jag fann vid regnbågens slut. En plats på andra sidan jorden där regnbågar reser sig bakom berg och över hav. Regnbågseucalyptus heter trädet och det liknar inget jag sett tidigare. Det är som nån målat med färg längs med stammen och regnbågens rötter finner sin kraft i bördig mark. Jag fångar ingen egen bild från bilfärden utan har lånat dem från nätet. De är ännu vackrare i verkligheten och de är som tagna ur en saga. 

Om man inte lyfter blicken från vägen så kan man missa det som ögonen inte tar för sant, precis som i livet. Ibland måste man lyfta blicken för att finna något nytt eller en skatt där man minst anar. Nästa gång jag åker till Hawaii så ska jag gå ut och klappa på dessa vackra träd, känna deras stam mot mina händer och se om det finns en skatt vid dess rötter.

(Bilden är lånad från nätet)

Då bär du alltid en påminnelse om aloha med dig..

.. var du än befinner dig i världen. Jag känner att det är du som ska ha den, jag sänker priset säger silversmeden och jag köper den. Köpet seglas med en alohakram. Lite ovanligt men ändå så Hawaii.

Jag älskade silverringen från första stund men ändå tvekade jag, vad glad jag är över att mitt köp för jag tycker så mycket om den. Symbolen för vågorna tillika livets cirkel och Hawaiis alohakänsla på mitt finger året om och var jag än är i världen. Hawaii har en speciell plats i mitt hjärta. Ska du flytta dit frågar någon. Mitt svar är nej, för det är i Sverige jag hör hemma men jag har platser i mitt hjärta där jag också hör hemma, Hawaii öarna är en sådan plats en och Barcelona en annan. Det bor en nomad i mig som behöver stillas ibland, mina resor blir vattnet som för en stund släcker dess törst. 

Aloha, en livsfilosofi och ett sätt att leva i ett enda ord. Det betyder inte endast hej utan så mycket mer. Aloha är till och med inskrivet i Hawaiis statliga lag enligt följande lagtext (jag tror på att låta den stå på engelska och inte i en klumpig översättning av mig):

The Aloha Spirit Law is an existing law "on the books" in Hawai`i. It acknowledges that The Aloha Spirit was the working philosophy of native Hawaiians and was presented as a gift to the people of Hawai`i." All citizens and government officials of Hawai`i are obligated by law to conduct themselves in accordance with this law, while performing their duties and obligations, as well as in their day-to-day living. Likewise, those visiting our fair islands are expected to conduct themselves in accordance with this Hawaiian law.

 [§5-7.5] "Aloha Spirit"

(a) "Aloha Spirit" is the coordination of mind and heart within each person. It brings each person to the self. Each person must think and emote good feelings to others. In the contemplation and presence of the life force, "Aloha", the following unuhi laula loa (free translation) may be used:

 Akahai,  meaning kindness to be expressed with tenderness

 Lōkahi, meaning unity, to be expressed with harmony

`Olu`olu,  meaning agreeable, to be expressed with pleasantness

 Ha`aha`a, meaning humility, to be expressed with modesty;

Ahonui, meaning patience, to be expressed with perseverance.

These are traits of character that express the charm, warmth and sincerity of Hawaii's people. It was the working philosophy of native Hawaiians and was presented as a gift to the people of Hawaii.

"Aloha" is more than a word of greeting or farewell or a salutation.

"Aloha" means mutual regard and affection and extends warmth in caring with no obligation in return.

"Aloha" is the essence of relationships in which each person is important to every other person for collective existence.

"Aloha" means to hear what is not said, to see what cannot be seen and to know the unknowable.

(b) In exercising their power on behalf of the people and in fulfillment of their responsibilities, obligations and service to the people, the legislature, governor, lieutenant governor, executive officers of each department, the chief justice, associate justices, and judges of the appellate, circuit, and district courts may contemplate and reside with the life force and give consideration to the "Aloha Spirit". [L 1986, c 202, §1]

För mig som den ordälskare jag är så tycker jag om hur centrala och mångdimensionerade orden är i det hawaiianska språket. Filosofin som ligger bakom Aloha möts man dagligen av på Hawaii och jag önskar att alla bemötte varandra på det viset, det gör världen fredligare och vänligare.

Jag påminns om Aloha-andan och känslan när jag ser min ring. Vissa av Alohalagens delar behöver jag träna en del på som tålmodighet men vi har alla utmaningar. Vissa saker är meningen tror jag, att jag och Hawaii skulle finna varandra är en del av det som är meningen. Ännu vet jag inte vidden av det men jag vet att vi hör ihop på något vis.

Med kärlek,

Er Liv

Min aloharing men även mina armband
från Hawaii och min egendesignade
bricka som jag köpte förra
Hawaiiresan.

Lanai är den fjärde ön..

... vi besöker.

Det blir en dagstur då man enkelt kan ta färjan över från Maui. Det är 3000 bofasta på ön och den beskrivs som att inte mycket har förändrats sen 1920-talet rent utseendemässigt och i dess litenhet. Trots att plantagens tid sedan länge är förbi så är det lätt att resa i tiden och i tanken till när denna ö var avsevärt aktivare. Det visar sig stämma när vi kommer dit (bilder kommer senare på Lanai city eftersom jag glömde fota med mobilen).

Lanai är en privatägd ö som en synnerligen rik man köpte loss förra året. Det finns två stora resort som framförallt kännetecknar turismen på ön. Vi inleder med att åka upp till Lanai City som har några få butiker och restauranger. Hittar en jättefin vintageshop, den första jag stött på faktiskt och det är kul att botanisera bland begagnade kläder och prylar.

Efter en lunch i lilla staden så åker vi ner till en skimrande vacker strand. Det är en disig dag men glittrar gör ändå havet. Det står redan klart för mig att jag kommer att återvända till Hawaii. De här öarna trollbinder mig och jag vill möta dem igen. 

I mötet med havet..

....försvinner tid och rum, bara närvaron blir kvar och sinnena skärps. 

Mina egna hjärtslag bär mig genom vågorna och solljuset silas genom det turkosa vattnet. Revet bjuder fiskar i alla dess färger och storlekar. Plötsligt möter vi en manta, den är stor, smidig och glider fram några meter under mig. Men vi är där för delfinerna och vi möter dem gång på gång. Ibland är jag nära och möter deras blick. Tiden där och då står still. Det går inte att fånga i ord eller bild utan i minnesbilder, känslan och hjärtat. Det är magi, fridfullhet och explosiv energi likt ett tomtebloss som fyller hela mig samtidigt. 

Min reskamrat visar mod som snorklar för första gången i havet från en båt. En ny värld som öppnas. Jag minns själv hur det var, för mig handlade det om att kliva över rädslans tröskel för att finna en förlovad värld ditt jag ofta återvänder i tanken. Idag återvände jag dit i verklighetens hav men under förverkligade drömmars himmel. 

När jag landat på Konas flygplats..

... så känns det hemtamt även om det gått fyra år sedan jag var här. Hawaii eller Big Island som den även kallas är den största ön med snö, öken, regnskog och allt däremellan.

Kaua'i var vacker och dramatisk med höga vågor och prunkande grönska. När vädret var grått utforskade vi grottor och jag klättrade i träd och lekte hobbit under rötter.

Svindlande vägar ledde oss upp i Waimea Canyon som fick mig att tappa andan på fler än ett sätt då jag lider av höjdskräck. Det är omöjligt att fånga landskapet rättvisande på bild. 

Mahalo Kaua'i och aloha Hawaii. Nu är vi här och har landat i en lägenhet med havsutsikt, pool med en närhet till strand och Kailua-Kona stad. Att vi hamnade just här beror på ett härligt sammanträffande då vi gick in på ett kontor för att fråga om boende. Pam sålde lägenheter så hon hade inget att erbjuda men började leta på nätet, ringa uthyrare och förhandlade sedan till ett bra kontrakt.

Älskar när någon gör något bara för att vara snäll och utan att förvänta sig mer än ett tack. Det gör den här världen bättre och idag gjorde Pam vår dag. När solen sänkte sig i havet så kunde vi njuta det från vår balkong. I havet badar solen och imorgon badar jag i havet. 

Vi byter ö..

... och hamnar på Kaua'i. Hawaiis äldsta ö som kallas trädgårdsön på grund av sin grönska. Berget Mount Wai'ale'ale är jordens regnigaste punkt men bara ca 25 km fågelvägen därifrån så ligger Kekaha där det knappt alls regnar. Hawaiis kontraster som jag tycker så mycket om. 

Igår bjöd Kaua'i på regn och ruskväder (vilket tydligen nästan alla öarna drabbades av) så det planerade strandhänget blev istället utforskande av marknad och charmiga småstaden Koloa. Det handlar inte om hur man har det utan hur man tar det. Dock var det inget roligt väder att köra i då man stundtals knappt såg vägen för allt regn. 

Vi bor i Princeville (dåligt med prinsar såhär långt dock) där vi hyr en fin lägenhet med uteplats och tillgång till områdets gemensamma pool. De vi hyr av äger Island Soap and Candle Works som gör handgjorda tvålar och ljus. Igår var vi in i en av deras mysiga affärer där de även tillverkar delar av sina produkter.

En ny dag har tagit sin början här, vinden viner runt knuten men inget regn såhär långt. Snart ska vi ta bilen så får vi se vart vi hamnar. Tycker om att leva semestern så. 

När något griper tag i mig..

... så tappar jag orden och blir stum. Det blir så starkt så jag finner bara känslan och närvaron. De senaste dagarna har jag två sådana upplevelser men av väldigt olika slag.

Ulalena, en show som inte liknar något jag sett och som kanske är det bästa jag sett berör hela mig. Det är historia, kultur, dans, musik, sång och teater i en färgstark, lekfull och allvarlig mix. Det pågår 1,5 timme och jag är andlös när lamporna tänds. All dess dimensioner, symbolik och liknelser är som målande magi och jag skulle gärna uppleva det igen.





Idag bestod min andlöshet av naturens skönhet då vi åkte den oerhört vackra Hana Road som brukar beskrivas som ett besök i paradiset och vem vet om det inte var det. Kultur, historia, natur och närvaro i en tur som tar minst tre timmar att åka över 59 broar och 620 kurvor (undrar vilken stackare som räknat). Jag ser regnbågsfärgade träd, blommande hibiskusträd, badar i ett vattenfall och blickar ner över en kyrka byggd av korall.

Jag får gåvan upptäcka en nästan 1000 år gammalt heligt tempel för ursprungsbefolkningen. Gömd för omvärlden länge men som en familj sedan donerade för att den skulle skyddas och omhändertas. Som en gigantisk platå byggd av svart vulkansten med bergen bakom och skummande hav alldeles intill. Jag blir stum av att vandra där. Jag har lekt bland hjärtformade blad som användes som paraply tidigare och jag har ätit en fantastisk lunch på en plats vid vägens kant. Men framförallt har jag badat i grönska, hav och hjärtöppnande vyer.

Än så länge kan jag inte fånga alla dess vyer det i ord och bilderna ska laddas över från kameran, troligen blir det ett bildinlägg över resan när jag är hemma igen. Just nu vill jag bara vara i varandet.

Solen har gått ner sen länge, kvällen är fortfarande varm. Min ryggsäck är halvpackad för imorgon flyger vi till paradisön Kaua'i. Äventyret fortsätter, kärleken till ögruppen består.

Med kärlek,

Er Liv

PS. Som ni kanske märkt så trilskas Blogger när man skriver från mobilen och bilder blir för stora eller texten fetstilas. Jag kommer korrigera det sen. Även svar på era kommentarer och besök på era fina bloggar kommer.. men kanske först när jag är hemma. Här vill jag fånga det som är, när jag gör det med text så pausar jag och förstärker upplevelsen en stund men att läsa bloggar vilar jag med under semestern. Men jag ser fram emot att få ses igen när jag är hemma. DS.

Såpbubblorna stiger mot den svarta skyn..

... där månskäran hänger på sniskan. 

Havet slår in mot stranden nedanför strandpromenaden. Luften är varm och stjärnorna glittrar lekfullt ovanför såpbubblors färd. Det är en scen som tagen ur en sagobok eller en vacker film. 

Vid ett tillfälle fick jag frågan vad jag älskar med att resa och mitt svar blev till stor del sinnesbaserat. Att vakna mitt i natten och höra hur tystnaden bryts av alla de hundratals fåglar som sitter i det stora Banyanträdet mitt i Lahaina.  Det är doften av trädets blommor utanför vårt hotellrum på morgonen när solen börjar gå upp. 

Det är känslan av svart mjuk sand mellan mina fötter samtidigt som ljudet av havets vågor gör mig lugn. Varmt regn mot mitt ansikte när jag hänförs av Iao Valleys prunkande och storslagna skönhet som har såväl en brutal som vacker historia. Det är en så stor kontrast till de röda, vackra men ogästvänliga berg som tornar upp sig bara några kilometer bort. Där är det öken, här är det regnskog. Likt livet så lever kontrasterna sida vid sida. 

När jag klättrar upp i ett Banyanträd så samlar mina sinnen in synintryck, dofterna, känslan av len bark mot min hud. Jag känner tacksamhet, lekfullhet och trädklättrarlycka på en gång. 

Närvaro och härvaro. Det som vi alltid bär med oss men som jag ibland tappar i vardagen. I nyfikhetens resande så blir det lätt, jag vill fånga och minnas bilderna, doften, känslointryck och de annorlunda ljuden. Hänförelse över det vackra, annorlunda och ovanliga är lättare att uppnå i resandets utforskningsexpedition än i det vardagliga steget. Men det finns ju alltid där. Som Magnus, Brasse och Eva uttryckte det: HÄR har man alltid med sig. För mig handlar det om att minnas att bära det med närvaro, nyfikenhet, acceptans och tacksamhet. 

Det lilla lusthuset på innergården..

.. stjärnströsslar mitt hjärta med sin söthet så det slår ut i häftig blom.

Pioneer Inn är nog det mysigaste hotell jag någonsin bott på. Det är ett hus med själ och historia. Byggdes år 1901 som det första hotellet i Lahaina och här har celebriteter som Frank Sinatra, Katherine Hepburn, Spencer Tracy, Mark Twain, Jackie Kennedy och Tom Robbins har alla bott här. Men det är inte det mest imponerande utan dess charmighet och dess historia. Ett hotell för alla sorter och där en pippiprinsessa njuter lyckostunder. Det enda som kunde göra det mer fullkomligt vore vita gungstolar på träverandan till rummen. 

Bredvid hotellet ligger alldeles fantastiska Banyan tree, ett klätterträd som fyller en hel park men som man numera inte får klättra i. Frustrerande för en trädklätterälskare men klappa på det får man så det gör jag när jag passerar. Vackra träd som får stå kvar och breda ut sina grenar och sprida skönhet och växtkraft gör mig glad. På flera platser här i Lahaina har man låtit träden stå kvar och byggt byggnaden runt dem. Restaurangen vi besökte igår hade ett träd mitt i.  Det sitter en plakett bredvid Banyanträdet som ett tack och för att visa sin uppskattning åt de som låtit trädet stå kvar i sin prakt. Det är vackert tycker jag. 

I dagar 3 har vi vistats här men det känns mycket längre, att vi har 19 dagar kvar känns nästan overkligt. Läsandes en bok om hawaiiansk tro på en strand med ett glittrande hav som sköljer in så känner jag mig sådär lycklig och som om jag är på rätt plats. Det är nåt magiskt med Hawaii för mig som är bortom dess skönhet, kultur och det vackra vädret. 

Lahaina är dessutom en oerhört charmig stad med vackra byggnader som kliver rakt in i mitt hjärta. Det är lågsäsong och det märks vilket jag tycker om. Även om staden lockar turister så har den kvar något eget och är välbevarad när det gäller arkitektur. Från vår träveranda blickar jag ut över flanerande resenärer, ett träd prytt med blommor som jag älskar och en vacker fågel som ruvar i sitt lilla bo. Kanske får vi ta del av livets mirakel innan vi åker vidare. Men vi stannar nog ett tag till, det här är en plats som känns i hjärtat. Tack livets lycka.

I drömmars land vaknar jag..

... och min resvän fotar utsikten från vårt hotell. Aloha kakahiaka vackra ön Maui.

Flighten mellan Los Angeles och Kahului bjuder på ett härligt möte. Den amerikanska Ann som är 84 år gammal och som rest över hela världen. Hon arbetar fortfarande ibland när hon har lust men framförallt njuter hon livet. I 35 år har hon levt på Maui och kommer med fantastiska tips och varningar kring vår resa.  Hennes kunskap om de andra öarna och dess historia gör att drömresan tar form. Den typen av möten älskar jag och har skänkt henne stor tacksamhet i tanken under dagen. I minnet bär jag med henne ännu längre.

I landet där det slutliga priset är kryddat med skatt så det är svårt att veta vad saker egentligen kostar hyr vi en glittrande blå Mustang. Vår egen mustang Sally. Sen ger vi oss ut på vägarna på en roadtrip där avstånden är korta men där vägarna stundtals är slingriga. 

Vi hänförs över berg, regnbågar, mjuk sand i milsvida stränder där vågorna slår in över våra fötter. Palmklättrande män hugger ner palmblad från hisnande höjd vid strandens kant. 

Utforskarlusta leder oss till vackra staden Lahaina. Här vill jag bo säger min reskamrat och drömmar slår in för vid kanten av ett magiskt träd och hamnens kant får vi sista lediga rummet på mysigt hotell. Imorgon checkar vi in.

Stjärnklar himmel vilar över dagen och oss när vi anländer åter till vårt hotell. Stjärnströsslad lycka över vackra vyer, äventyr, lata stunder och livet själv följer mig in i sömnen. 

Mahalo! 

Kl är 3,30...

... och vi har just satt oss i taxin. 

Kl 6 går planet till Frankfurt, därefter flyger vi till Los Angeles och sen Maui. Vi flyger ett dygn men kommer fram samma datum. Tre veckor av äventyr och nya upplevelser.

Älskar resandet och närvaron i stunden. Att få tid att lyssna på egna tankar och få nya perspektiv. Jag blickar ut över den sovande staden som vilar i Oktobernatten. Taxin är snart framme vid terminal fem och äventyret kan börja.

 

Spisar jazz med katten..

... dricker thé och skriver packningslistor.

Det drar ihop sig. På torsdag morgon vid sextiden lyfter första planet på vår resa mot Hawaii. Nu börjar den äventyrliga nomaden känna av semesterkänslan. Vi har två bokade nätter när vi anländer (vilket kan vara ganska välbehövligt eftersom vi rest ungefär ett dygn) men därefter har vi ingen aning vart vi tar vägen. 

Det är lågsäsong på Hawaiiöarna och vi har därmed räknat med att hitta boende blir ganska enkelt. Så vi kommer resa utifrån lust, nyfikenhet och det som faller oss in. Minst tre öar är planen och en av dem är Big Island som jag redan varit på. Ett stort klätterträd, en grön strand, delfinsim, njuta regnskog och åka vilse är en annan del av planen. Älskar att resa på det viset, med några drömmar att fylla medan andra att finna. 

Älskar att vara på resande fot, fullt närvarande i alla sinnen och redo att hänföras och njuta av att inget är sig likt. Det gör mig lycklig på så många plan och snart är jag där. Den kärleken känns i hela kroppen och sveper med mig ut på nya färder om och om igen.  En nyfunnen vän översätter en ungersk låttext som får henne att tänka på mig och det får mig att tänka på äventyr:

Rulla äpplet på din kropp, 

och dammiga söndagars tristess med, 

drömmen når dig i trädgården 

och springer med dig på en vinbärsgren

jag kommer också,

du har kallat mig, jag hör, 

jag suckar lättjefullt

du vet min hemlighet, 

nu får du se mig

Mitt favorithalsband som ska följa med på färden.
Där själva hänget är härifrån men sen har en
fantastisk vän som har märket
KreatIB gjort symboliska
 hängen  som fyller
mig med kraft. 

När jag trycker på knappen boka..

.. så pirrar det till av förväntan inför det stundande äventyret.

I November så går resan till Hawaii för andra gången i mitt liv. HÄR hittar ni de gamla inläggen från den  förra resan. Det ska bli magiskt. Att upptäcka nya fantasiblommor, simma bland delfiner och njuta fascinerande landskap under solens takkrona i en annan del av världen.

Jag är den som reser med stor spontanitet och med upptäckarlusta i bagaget. I vardagen så följer dessa egenskaper mig längs med färden där jag följer livets karta på jakt mot nya upptäckter och gamla kända vägar. Jag ritar nya kartor över livet och trampar nya stigar för att hitta saker jag finner skönhet i, platser jag inte visste fanns och gläntor jag letat efter.

Jag är en vandrare i livets mitt som i mina promenader finner svaren. När November öppnar sin mörka kappa tänker jag vandra på vita, svarta och gröna stränder under palmers blad och till havets sång där delfiner leker för nöjes skull.

Vandrare, det finns inga stigar. 

Stigen föds i vandringen.

(Juan Manuel Serrat)

En karta för någon på den sanna skattjakten. 

I en annan del av världen...

... möttes våra livsvägar på Hawaii i November 2009.

Nu möts vi igen, en torsdag i Mars i Gondolens gröna fåtöljer. Vi sitter i 4 timmar och jag är glad i steget när vi skiljs åt. Vi har pratat om kärlek, rädslor, arbete, drömmar, förändringar, erfarenheter och sen så klart Hawaii och att vi båda kommer att återvända. Mötet med delfinerna, naturen, sig själv och varandra är ett minne som jag sparat i hjärtat. Vår kontakt är sporadisk men mötet lämnar ett skimmer och en känsla av visshet i magen.

I en annan del av världen så skakas marken om dagen därpå. Havet skapar tsunamivåg som tar med sig allt i sin väg. Kärnkraftsutsläpp och efterskalv följer i dess väg. I Japan bor även en av familjens vänner. Jag når honom via mail, först blir jag lättad över att han och hans familj lever men sekunden efter blir jag oroad för han är i Tokyo. Han beskriver det som att befinna sig mitt i en katastrof-film med den enda skillnaden att det är verkligt. Jag hälsar att vi alla här tänker på honom och hans familj och ber honom hålla oss underrättade. Sen dess har jag inte hört något.

I min del av världen ter sig mina vardagsbekymmer plötsligt minimala. Jag vrider huvudet mot vårsolen och andas in dagen, våren och livet. I oron finns en tacksamhet över det enkla. Här och nu är det bra hos mig, det är det enda jag vet. Jag glömmer bort det ibland.

Människor som är autentiska...

... och har modet att följa sina drömmar inspirerar mig.

Denna inspiration resulterade i två armband till två härliga bloggare vars skrivande korsat mitt i bloggosfären. Det är länge sen jag gjorde smycken men i helgen så kom inspirationen tillbaka och mina fina träpärlor inköpta på Hawaii som väntat på det ögonblicket kom äntligen till användning. Just dessa var utvalda till mina inspirerande bloggvänner.


För mig är Emma med sin kreativitet "divine inspiration" personifierad och igår fick vi några bubblande timmar tillsammans i solens sken. Hennes visdom, värme och livskraft färgar av sig i allt hon gör tycker jag.

En annan bloggvän, Chissra skulle varit där men fick förhinder så hon fick sitt armband med fjärilen (som symboliserar förändring och kreativitet) idag istället då vi sågs på en snabb spontanfika i farsta centrum. I dagens möte blev jag också påmind om att slumpen är ingen tillfällighet vilket var sann vardagsmagi.

Pärlorna är skapade av en ung kvinna som gjort smycken så länge hon kan minnas och vars lilla butik vi sprang på inne i centrala Kona (Big Island, Hawaii). Där kan man till och med köpa en pärla som jag designade (inte layoutmässigt men texten) och gav till några vänner.. den heter everything is made out of magic. Mitt avtryck i butiken leder till att nu kan vem som helst beställa just denna lilla fina pärla. Magiskt.

Det var en dröm om att simma med delfiner som tog mig till Hawaii. Genom att följa denna dröm så utmanade jag rädslor, mötte spännande personer, jag var med i en coachsession som förändrade livet för mig och jag mötte en kvinna som följt sin dröm och öppnat en egen smyckesbutik. Men det gäller ju att våga följa sina egna drömmar för att komma dit man vill, eller som hon själv uttrycker det på sin hemsida:

There comes a time when one must decide...Do they want to live their life following someone else's ideas and dreams, or are they Brave enough to have developed their Own.

(citat från elementz design)

Hawaiiminnen...

.. har avhandlats under veckan eftersom jag vid två tillfällen träffat två av mina medresenärer. Vi hade tänkt träffas alla tre men fick inte ihop det.

Vi möttes i en annan del av världen men att mötas på hemmaplan känns lika naturligt och det är spännande att höra om deras liv här. En bit av Hawaii fastnade på mig under den där resan, jag tänker ofta på delfinsimmet och kan sluta ögonen och vara där inom loppet av en sekund. Det var en magisk resa på så många vis och den är starkt förankrad i minnet. Mina medresenärer verkar bära med sig samma upplevelse. En vacker dag kanske jag återvänder.

Vägen hem kantas av vårluft, solsken och fågelkvitter. Samma sol som sänkte sig i havet och färgade himlen rosa lyser på en klarblå himmel och lockar ut våryra människor till uteserveringar, långpromenader och trådgårdsstund. Solen som vi så gärna vänder vårt ansikte mot har nu gått ner för dagen men jag vet ju att den pryder himlavalvet i en annan del av världen.

Med frost i ögonfransarna...

... så når jag Högdalen efter en halvtimmes promenad. En av vinterns kallaste dagar och med en lokaltrafik som är kaosartad. På vägen passerar jag en stor grupp som inväntar ersättningsbussarna för tunnelbanan. De påminner om pingviner där de står och trampar för att behålla värmen. Med en temperatur under -20 så kändes det i kinderna.

När till och med SL uppmanar alla att stanna hemma då förstår man att det kommer att vara rörigt. Men jag har haft tur under dagen och har inte fått vänta speciellt länge medan andra inte ens tog sig fram. Men solen sken och trots inställd bokcirkel så var jag ändå på ganska gott humör när jag vandrade hem under stjärnorna.

Men så har ju jag också kortat min vinter med de magiska veckorna på Hawaii och jag bär med mig känslan under alla lager av kläder och trots min röda nästipp. Jag halkar vidare i livet på väg mot nya äventyr och varmare tider. För vinterns kallaste dag kommer bara en gång och jag är ganska övertygad om att det var just idag. Imorgon är det nog varmare, om inte här så garanterat på Hawaii.