tisdag 30 mars 2010

Med tårarna rinnande nerför mina kinder...

... går jag till tunnelbanan samtidigt som jag pratar i telefon med min syster.

Men det är inte för att hon berättar något sorgligt eller för att jag är ledsen som jag gråter utan jag tror först att det är för att jag är trött och vårljuset skarpt. Efter ett tag inser jag att det är en allergisk reaktion. Jag har provat en ny ögonkräm men den har nog inte riktigt den avsedda effekten på mina ögon. Det är tur att jag kan den här vägen utan och innan för mina ögon svämmar bokstavligen över. Däremot kanske de som möter mig undrar lite över mina röda ögon och min virrande gång och tror att jag tagit till starkare drycker för att vakna till liv på morgonen eftersom jag har en thermomugg i handen. Den innehåller i och för sig en stark dryck för en koffeinkänslig person som jag eftersom det handlar om cappucino men det är nog inte vad de tror.

Ögonen är inte så mycket att göra åt eftersom reaktionen är fördröjd och krämen för länge sen gått in i huden (det hände en annan gång med samma kräm men då insåg jag inte sambandet). Det är bara att gilla läget och torka ännu en tår. De rinner fortfarande över en timme senare det vill säga på tunnelbanan, på bussen och när jag kliver in på jobbet där mina kollegor tittar förskräckt på mig innan de förstår vad det handlar om.

Det här är andra morgonen i veckan som får en märklig start, vad ska detta sluta? Igår hann jag inom loppet av en halvtimme:

- Bränna tummen på thévatten
- Ha sönder ett favoritglas
- Bränna armen på strykjärnet
- Hälla ut ett helt glas vatten över en hög med viktiga papper som jag skulle gå igenom vid tillfälle. Där låg tidningar, pensionspapper, sifoundersökning, räkningar och stickbeskrivningar i en fin liten pöl och guppade. Mitt ordval när detta hände lämpar sig inte här men kapten Haddock skulle blivit inspirerad och imponerad.

Det är inte för inte jag brukar kalla mig själv fröken papphammar med jämna mellanrum och om någon observerade mig tror jag att de skulle dra samma slutsats och undra om man inte borde utfärda klass 1 varning på mig vissa dagar. Om inte för allmänheten så för mig själv.. undra om det är ett godtagbart skäl att stanna hemma från arbetet? Det borde nästan vara det.

I vilket fall som helst så virrar jag vidare i livet med röda ögon mot nya knasigheter och äventyr.På den vägen så skrattar jag ibland åt mig själv och det som händer. Det är väl just det som är livet, man vet aldrig vad en ny dag kan bjuda på.

7 kommentarer:

  1. Ja du...en del dagar är bara gjorda för att liksom vara upp och ner du vet...det är för att vi ska märka skillnader när allt är på topp
    kraaaaaaaam
    Emma

    SvaraRadera
  2. fniss...jag tycker lite synd om dig, samtidigt ger du mej en syn av dig själv där på väg till jobbet...haha...nå...du ska nog vara ledig ett tag i påsk är min känsla! varm kram och hoppas du blir fri från tårarna och krämen!

    SvaraRadera
  3. Efter regn kommer sol? Vad synd att du inte spelade in svordomarna: hade varit roligt att lyssna på...

    SvaraRadera
  4. Alla dagar kan inte vara bra dagar men det gör att vi uppskattar de ljusa stunderna desto mera.
    Hoppas att morgondagen blir bättre.
    Kram

    SvaraRadera
  5. oj vad läskigt med allergisk reaktion...hoppas att dina ögon mår bättre nu!

    det är helt sant, man vet verkligen inte vad en ny dag ska bjuda på men jag hoppas att du får en bättre resterande vecka!
    kramelikram

    SvaraRadera
  6. Vilken härlig positivitet!
    Hoppas du hade fått tillräckligt av papphammar för en dag och att den fortsatte bättre. ;)

    kram

    SvaraRadera
  7. Vilken dag, hoppas att det snart blir bättre.

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen