måndag 25 oktober 2010

Det enda jag sörjer vet du vad det är..

.. frågar min älskade morfar på telefonen. Att vi bor så långt ifrån varandra svarar jag blixtsnabbt. Hur kunde du veta det frågar han förvånat. För jag sörjer samma sak svarar jag.

Tidigare under dagen har jag pratat med min finaste mormor och känt samma sak. Det är det svåraste när man har familj (och även vissa vänner på annan ort). Man har alltid någon att besöka men samtidigt vilar det alltid en längtan i mitt bröst efter dessa personer. I svåra stunder eller glädjestunder så känns det extra mycket. Vill ha dem nära.

Några minuter innan min morfar ringer har jag just nedtecknat några fina rader att blogga om skrivna av Tomas Sjödin (också en sommarpratare jag rekommenderar varmt) och de handlar om just det jag och min morfar berör, nämligen längtan. Slumpen är ingen tillfällighet tänker jag igen. Tomas ord går rakt in i hjärtat och uttrycker precis det jag vill säga när jag tänker på längtan.

Med avståndet- både tid och rum- växer längtan. Den längtan som är livets gåva. Kanske den finaste av alla. Längtan har inget med ägandebehov att göra. Den trånar efter några minuter av närhet, det korta viskande samtalet och de ögonblick när kärleken får tiden att stå stilla.

(ur "Den enklaste glädjen" av Tomas Sjödin)

Bilden ovan visar de finaste av morföräldrar, alldeles för långt borta geografiskt men alltid nära i tanken.

3 kommentarer:

  1. verkligen en beskrivning av min längtan till mina barn..och tack för att du delade den med mig! kraaaaaaaaaaaaaaaaaaam Di

    SvaraRadera
  2. sant! tomas sjödin är en underbar författare och talare, och just längtan är ju något som bor starkt inom oss alla. ett stort bevis på kärlek, tycker jag.

    SvaraRadera

Å vad jag blir glad när någon tar sig tid att skriva en fundering.. Tack så mycket och välkommen åter! Kram från lilla Vida i stora världen