Jag vandrar...

... på ovandrade vägar, över berg och stränder. 

Jag hamnar i steget och närvaron. Jag drabbas av andlöshet inför naturens skönhet både i det otämjda och det sinnligt vackra. Mitt saltade hår lockar sig och låter inte tämjas, lite som mig själv kanske. Den fria själen leker tafatt i vindens virvlar och hoppar jämfota i regnet när himlen öppnar sig innan solens strålar skapar regnbågar och glitter. Själen har längtat och försökt påminna om att det måste vara dags snart att ta äventyret i handen. Nu är vi där. 

På höga höjders höjd vindlar gröna dalar under vår blick. Havet som lyser ikapp med himlen och där vitkalkade stränder på andra öar i Seychellerna kantar och skapar sin egen guldkant. Solen steker och över stock, sten, bäckar, rötter och på vindlande stigar vandrar vi mot stranden, den där som ska se ut som den i drömmens land. 

Det finns flera vägar att komma dit men vi tar den vackraste tror jag. Finner hus som ligger avlägset vackert men också otillgängligt. Sen efter en timmes vandring når vi vårt mål, Anse Lazio. Vacker som en dröm men ännu vackrare än det går att fånga. 

Jag låter vågor svepa in över mig. Bella, 3 år, skrattar högt när vi leker vid havets kant. Hon har utan att klaga vandrat med oss en timme i nästan 30 graders värme. För henne är det vardag, för mig är det kontrast. Seychellerna fångar mig.  Det är närvaro, möten och äventyr på samma gång. Det är vit sand under mina fötter och ett turkosfärgat hav som kittlar mina sinnen. Ett blodrött lövhjärta nedbäddat på stranden visar vägen. Hjärtats väg, den jag vill välja och väljer.