Just som jag njuter

... av upptäckarlusta och ligga i hängmattan och njuta att fötterna inte längre är på jorden så drabbas jag av teknikens under.

Min mobil tvärdör efter att ha laddat ur på alldeles vanligt sätt. Då inser man hur avkapad man känner sig utan, jag är nåbar via nätet men inte på annat sätt. Jag kan inte fylla mitt instagramflöde och jag vet inte om någon försöker messa mig. Jag har försökt på alla sätt jag kan men inget händer. Jag ska ta den till någon som kan titta på den (inte lika lätt här som hemma i Sverige kan jag säga) och jag hoppas på ett under, för jag vill kunna kommunicera och bli nådd. Annars kanske jag får köpa en indisk mobil av enklare slag och ge mig in i den byråkrati som krävs för att få ett simkort. Jag ska sova på saken och hoppas även min iphone gör det och vaknar på bästa sätt imorgon. Men jag har det bra, oförskämt bra annars. Så mig går det ingen nöd på, bortsett från lite tekniknöd. Men mail, facebook och andra kontakvägar finns ju kvar. Men jag inser att den där lilla manicken är mer värdefull för mig än jag skulle önska.

Sen helt plötsligt efter att jag skrivit det här inlägget så startar den helt utan förvarning, så kanske hörde den mina böner, svordomar och min vädjan. Jag kan nås igen, tack universum för det.