Det glittrar...

.. av sommarens väsen i mig. Morgonens dagg vilar i de gröna bladen och väcker naturens dofter och mig till liv. Solens ljus silas genom takkronor och skapar stråk över gröna blad och blommors längtan att veckla ut sig i sin skönhet. Det är tidig morgon och jag sover gärna så länge jag kan på morgnarna men när jag ska träna är jag uppe tidigt och även om jag knappt är vaken så kittlas mina sinnen av det vackra.

Att lätt kunna hänföras är en av de sidor hos mig jag är tacksam över, jag kan bli glimmande lycklig av att se att blåbären börjat växa och att känna rosors doft. Jag luktar på alla jag går förbi så jag inte missar de  som doftar men även de som saknar doft har sin skönhet och jag njuter färgkavalkader och deras perfektion i att bara vara som de är. Tänk om vi människor kunde vara lite bättre på att se att också vi duger precis som vi är och vara i vårt varande istället för det som vi tror vi måste vara.

Jag kan halka i den fällan själv ibland, där jag ser det som fattas hos mig istället för den person jag är med alla mina vardagliga härligheter och superkrafter som kännetecknar just mig. Det är klart jag har svaga sidor också men jag tror ju att vi alla behöver varandra och att någon annan har det som styrka som är min svaghet och kan dela med sig eller att jag kan lära av den personen. Ingen människa är en ö, vi är alla länkar i livet som kan stötta varandra.

Men vi har alla superkrafter, någon är duktig på att laga mat en annan på att vara en god lyssnare. Om man värnar och använder sina superkrafter istället för att fokusera på det man inte kan så blir man nöjdare med sig själv och dessutom gagnar det både en själv och andra. Sen gäller det ibland att inse att man själv har makten över hur mycket och vilka som får ta del som är unikt just för dig. Ibland kanske du behöver vilan istället för att ge till andra i just den stunden. Bara för att man är bra på något innebär det inte att man alltid ska ställa upp utan man behöver stämma av med sina egna behov och hur livets ramar ser ut i stunden.

När jag hade utmaningen NFI (nytt för idag) i 100 dagar så fanns det självklart dagar när jag fick uppfinna ett nytt för idag. En dag satte jag mig ner och började skriva ner mina superkrafter och det här är delar av den listan:

* Att jag kan roa mig själv oavsett om jag sitter ensam på en sten i skogen. Jag kan leka med tankar, läsa något, skriva något, lyssna på podcast eller dansa utan musik eftersom jag bär musiken inom mig.

* Jag är en romantisk drömmare.

* Jag sover gott i de flesta miljöer, är inte lättstörd och somnar om lätt.

* Jag gillar verkligen livet, det finns dagar det är tufft att leva men jag har en kärleksrelation till livet och som i relationer så går det upp och ner. Livet är det största äventyr jag kommer få uppleva och jag vill njuta det medans det varar.

* Jag är genuint intresserad av människor, deras tankar och livsöden.

* Jag kan resa på egen hand och tar mig fram även om jag inte kan språket. Jag tänker att jag reser ut i världen och möter vänner och då gör jag det.

* Jag är en livsnjutare.

* Jag har lätt att känna tacksamhet (det har jag dock till stor del övat upp och det är en av de saker som förändrat mitt liv mest).

*Jag antar utmaningar även om de kan skrämma mig.

* Jag är nyfiken och vill alltid lära mer, veta mer och fortsätta utvecklas.

Vad är dina superkrafter? Vad behöver du göra för att känna att du duger som du är? När vill du använda dina superkrafter och när vill du låta dem få vila? Även superhjältar behöver vilopauser eller hur.  När behöver du be om hjälp? Vad är dina vänners superkrafter? När glittrar det i dig?

Dagen vandrar vidare och jag med den. När jag kliver ut från gymmet har asfaltens värmts upp och känslan är annorlunda. Min kropp är trött efter träning men jag är lycklig. Jag köper frukost på ett café och beger mig till mitt arbete, ett arbete där jag använder mycket av mina styrkor och får de jag möter att göra detsamma. Om du i mötet med en person är på jakt efter deras superkrafter och styrkor kommer du se helt andra saker än om du letar fel. Vi har alla ett val.

När jag blickar upp mot skyn..

...upptäcker jag det bulliga molnhjärtat som några ögonblick senare lösts upp och bildat nya molnskapelser. Men jag hinner fånga det och jag är tacksam över att jag öppnade ögonen just då och såg.

Jag minns när jag som barn låg på rygg tillsammans med mina vänner och vi såg skepnader i molnen. Tror de flesta har lekt den leken nån gång, undra varför man inte gör det oftare? Det är vilsamt att vara i nuet och leka med tanken, det skapar härvaro och utrymme för nya saker att kliva in.

Ibland glömmer jag att lyfta blicken och se det som är just i stunden, det är lätt att fastna i framtid och dåtid medan nuet hamnar i skuggan trots att det är det man alltid bär med sig. Jag talar inte om de stunder man väljer att väva framtida drömmar eller minnas det vackra som var eller det viktiga som livet lärde mig i det förflutna.

I ett moln finner jag något vackert, stunden efter är det borta som en vacker stund kan vara. Men man kan spara den i sitt inre och om man njuter den i nuet så är den vacker där och då. Ibland behövs varken mer eller mindre.

Det kan finnas nåt så särdeles vackert..

... i ett gammalt fönster som knapphändigt döljer sina hemligheter för den som vandrar förbi.

Jag tänker på bloggvärlden som en plats där man ibland öppnar fönstret på glänt eller vid andra tillfällen på vid gavel. Kanske så låter man betraktaren få kika in mellan glipan i gardinen till det som finns där innanför eller så låter man vackra utsirade fönsterluckor vila kring ens hemligheter och innersta drömmar. Vissa delar mycket och andra lite, oavsett vad så väljer man ju själv vad man vill berätta för omvärlden men det innebär såklart att bilden alltid är regisserad och korrigerad som i så många andra möten såväl i verkliga livet som över nätet.

Det är upp till var och en vad man visar, mottagandet vet man ofta inget om. För någon månad sen uppmanade en gymnasiekompis mig att söka till folkets sommarpratare eftersom hon älskade mina texter på bloggen. Jag hade ingen aning om att hon läst på min blogg sen flera år och tycker om det jag skriver. Det gjorde mig sådär glad i hjärtat när någon får ut något av mina snåriga tankar, lek med ord och ibland bara vardagsbetraktelser över livet. Men när jag skriver så tänker jag inte så mycket på mottagaren utan jag skriver för att minnas, skriva av mig eller bara få uttrycka mig på det vis jag tycker om. Det är en plats för mig, men det är mycket jag inte visar upp här som döljer sig innanför mitt fönster, det är jag nog lite för privat för. Men det känns fint att när jag gläntar på mitt fönster så kikar någon in utifrån sin egen horisont.

I verkliga livet så tycker jag om autentiska möten där man lär känna människor genom att våga glänta på fönstren till sina och deras inre rum för att senare kanske ställa dem på vid gavel och både våga visa dammtussarna under sängen som sina fina koppar. Det är inte alltid jag själv tycker det är lika lätt att öppna upp mina fönster och visa mina mindre härliga sidor som också en del av mig. Men för att våga möta nya saker måste du också våga blicka ut genom ditt fönster och varsamt öppna det så att syrendoft, fågelsång och regnets rytm kan öppna upp sinnenas rum och allt som döljer sig i ditt vackra hjärta.

Vad vill du öppna upp för? Hur ser ditt fönster mot livet ut?