När jag blickar upp mot skyn..

...upptäcker jag det bulliga molnhjärtat som några ögonblick senare lösts upp och bildat nya molnskapelser. Men jag hinner fånga det och jag är tacksam över att jag öppnade ögonen just då och såg.

Jag minns när jag som barn låg på rygg tillsammans med mina vänner och vi såg skepnader i molnen. Tror de flesta har lekt den leken nån gång, undra varför man inte gör det oftare? Det är vilsamt att vara i nuet och leka med tanken, det skapar härvaro och utrymme för nya saker att kliva in.

Ibland glömmer jag att lyfta blicken och se det som är just i stunden, det är lätt att fastna i framtid och dåtid medan nuet hamnar i skuggan trots att det är det man alltid bär med sig. Jag talar inte om de stunder man väljer att väva framtida drömmar eller minnas det vackra som var eller det viktiga som livet lärde mig i det förflutna.

I ett moln finner jag något vackert, stunden efter är det borta som en vacker stund kan vara. Men man kan spara den i sitt inre och om man njuter den i nuet så är den vacker där och då. Ibland behövs varken mer eller mindre.

Mitt hjärta är fyllt av..

... syrenlycka, ballonglängtan och livets konfetti. Vad fyller du ditt med?

Min syrenlycka symboliserar närvaro, härvaro och tacksamhet över det som är just nu. Imorgon kanske syrenen blommat ut men tacksamheten finns kvar och i närvaro finner man ny lycka. Min längtan efter ballonger är hoppet, drömmarna och det som fyller mig med energi som finns och lyfter mig och min själ över marken. Ballonger som gör lite som de vill och sprider glädje. Ett knippe ballonger kan lyfta den gråaste dag.

Livets konfetti är det jag strösslar över dagarna och som ibland faller över mig utan att jag anat det. Idag föll två sms från två olika vänner som har funnit nya jobb och vandrar in på nya spännande livsstigar. I en fika möter jag någon som jag känner igen i mig i tanken, glädjen och närheten till skrattet. Jag äter en hjärtpralin och tänker att vänskapsströssel är bland det vackraste jag vet medan samtalet tar nya vändningar. I syrenens doft så sjunger min vän en sång från sitt land. Solen skimrar i vårt hår och livet blir ibland inte godare än så.

Att fylla hjärtat med kärlek till livet självt, de som finns där och alla vackra stunder gör att mitt hjärtas trädgård blommar året om.

Intakt men trampat på...

.. blickar det lilla aluminiumhjärtat upp på mig när jag är på väg hem.

Se mig verkar det ropa och jag SER det mitt bland barr och vilande på asfalten men med ett budskap om kärlek. I min betraktelse av världen skapar jag min egen verklighet och du kan skapa din. Vilka glasögon präglar din dag? Ser du dina misstag, det du saknar och det som irriterar dig? Jag gör tvärtom och för mig gör det hela skillnaden.

Jag vet också att beroende på vem som betraktar mig så ser de olika saker även om jag är densamma. Någon ser en person som är modig, spontan och följer sina drömmar och någon annan ser en singeltjej utan barn som lever ensam med två gamla katter. Andras bilder av mig kan inte styra mig. Jag måste våga vara i min egen unika prakt. Vi är alla unika. Mina världsglasögon påverkar även hur jag betraktar dem jag möter, som intressanta människor eller som avvikande. Jag gillar olika och utmanas av när jag möter något annat än det jag förväntar mig. Som ett litet trampat hjärta mitt på trottoaren en grå dag i September.

If you can't change the world, change your world.
(Oroshjärta)

Rysken gästbloggar..

.. på the adventure of life.

Ännu en guldklimp i bloggskatten är ryskens blogg. Jag blev väldigt glad när han tackade ja till att gästblogga hos mig och här kommer hans läsvärda inlägg (tidigare gästbloggsinläggg hittar ni i länklistan över gästbloggare).

Jag vill berätta för dig om min bästa träningskompis, någon som står mig väldigt nära, någon som jag har öppnat mitt hjärta för och släppt djupt in på livet. Jag har en PM (pacemaker). Jag skulle aldrig släppa in någon så innerligt inpå livet som min PM. Min älskade träningskompis, bäste vän och livräddare.

Hur det kommer sig att jag har den? Jag har under större delen av mitt liv idrottat och tränat i en eller annan form. Basket och friidrott när jag var mindre (tills jag blev för kort (?) för basketen) och tappade intresset för idrott. Bodybuilding när jag blev äldre, parat med löpning och klassisk balett (!). Skadade axeln och ryggen men det var inte så farligt att jag slutade träna, utan fick ”hålla upp lite”.

Sedan ”mognade” jag. Förlovade mig, fick barn, började arbeta heltid, förstörde knät i en skojmatch i fotboll. Började som chef och fick ett mer utsvävande liv – jag började ”unna” mig saker, som öl, vin, god whiskey. Mycket konferenser, mycket resande, utbildningar och ett stillasittande jobb. På ett sätt kände jag att jag var värd allt detta, samtidigt som jag ”visste” att jag inte gick upp i vikt. ”Jag” blir inte fet, intalade jag mig.

Sedan började ryggen konstigt nog att krångla. Ofta. Typ fyra ryggskott per år. Så här i backspegeln mådde jag inte bra. Jag hade lyckats gå ner mig i ett djupt träsk utan att själv förstå det. Jag hade blivit fet, sur, negativ, men framför allt trött. Otroligt trött hela tiden och orkade egentligen inte med något annat än jobbet. Och knappt det.
Jag får väl börja träna, var ju slutsatsen. Och sluta dricka alkohol.

Jag började träna men kände mig fortfarande väldigt trött trots att jag gick ner i vikt. Slutsatsen blev att jag var för dåligt tränad för att träna. Så jag ökade dosen. Cyklade till jobbet (fem mil i veckan), började på Friskisgympa och skivstång. Kände mig ändå väldigt ofta otroligt yr under uppvärmningarna och fick ofta leda cykeln uppför backar. Somnade vid matbordet. Somnade framför datorn på jobbet.

Sedan började jag (genom sonen) i Kickboxning. Alltså ännu tuffare träning. Vid detta lag hade jag gått ner tio kilo trots att jag lagt på mig muskler. Såg ut som en riktigt vältränad ”hunk”. Men fortfarande så orkade jag inte springa. Orkade inte cykla i uppförsbackar. Fick värma upp innan uppvärmningar för att inte behöva sätta mig ner av att det snurrade så i huvudet.

Sedan small det till. Vi värmde upp på kickboxningen genom att springa runt i salen. Jag blev yr. Väldigt yr. Stannade till och stretchade lite. Jag vaknade av att träningskompisarna försökte få liv i mig. Ambulansen var där. De tog med mig in till akuten. Läkare kom och gick. Jag fick stanna över natten för observation. Det var något konstigt med EKG´t.

Dagen efter kom läkaren och pratade med mig. Han berättade att hjärtat gick ner väldigt i hastighet under längre perioder. Som lägst slog det 28 slag i minuten. Egentligen var han inte intresserad av vad jag hade att säga. Utan konstaterade att jag behövde en pacemaker akut.
De släppte ut mig från sjukhuset två dagar senare. Mig och min nya kompis. Min käraste ägodel som sitter fast med två trådar in i hjärtat och förhindrar pulsen att gå under femtio slag i minuten. Som sparkar igång hjärtat när jag tränar. Som styr min andning.

Nu, fjorton månader senare har jag gått ner ytterligare 8 kilo i fett, jag springer obehindrat, tränar 8-10 timmar i veckan, är en alkoholfri, positiv, välmående man i mina bästa år. Tack vara en liten batteridriven metallbit och två små trådar.