.. i sina egna färger. Ovanför våra huvuden och i vattnets spegling.
Djurgårdens träd, gamla i ålder men varje årstid skiftar de skepnad. Beroende på väder och vind så varieras deras dräkt. Jag är förälskad i hösten, den tar andan ur mig och väcker alla sinnen. Jag vill stanna tiden och bara sparka i de fallna löven och känna värmen kantad av skir kylslagen höstluft.
Naturens egna kyrka är ständigt närvarande och vackrare än de flesta av byggnader. Dess tak himlavalvet fyller livet med stjärnglitter, stormar, stilla regn och smekande sol. Livet likaså vars kuliss du inte alltid kan ändra men däremot de danssteg du väljer när du kliver ut på scenen. Ibland dansar jag i acceptans, andra gånger i anpassning men jag kan även välja egna steg som jag dansar rebelliskt i otakt. Dansen är min tolkning. Ingen dansare är den andra lik utan i varje steg ser man en skymt av någons själ och tolkning av rytmen endast personen kan höra.
En tom bänk inbjuder till att andas höst under ett färgat valv som lövströsslar den som vilar i dess skugga. De där platserna som finns där vi kan möta oss själva eller andra. Det är som att vandra i en saga där vad som helst kan hända. I sagan livet är vi hjälten som fann lösningen där den minst anades eller som behövde visa sin sårbarhet, stolthet eller sitt mod för att skriva om slutet på sin saga.
Jag är en drömmare och längtare. En person som inte kan gå förbi den ensamma bryggan utan att sätta mig där och drömma, reflektera och bara njuta av vågskvalpet och trädens sus. Längtan efter en höstupplevelse fick mig att ta promenaden. En stillad längtan där vid drömmens skymning.
