Det är som om det är..

... flera veckor sedan jag ingick i arbetslivet och ändå är det bara två sedan jag lämnade det.

Det har hänt så mycket och jag som trodde jag skulle blogga mer när jag blev tjänstledig har nästan bloggat mindre nu. Men skrivlusten börjar klia så smått i fingrarna och nu när saker börjar landa så kommer orden åter tror jag. Det här inlägget blir dock ett rent dagboksinlägg och ingen livsreflektion och det är för att jag själv ska minnas det som sker. Vissa av inläggen har mer den karaktären, att jag vill minnas stunder och ögonblick.

Min syster som bor i Umeå kom till mig förra lördagen för att umgås ett dygn och tillsammans gå på Momo eller kampen om tiden . Det är en historia som följt oss båda hela livet och är viktig för oss så det var fint att göra det tillsammans. Sen är min syster en klok person som jag lär mig mycket av så vi hade intressanta samtal under spöregn, sol och hemma i min lägenhet. Ett dygn som kändes betydligt längre med andra ord.

När min syster åkt hem så åker jag och min skaldjursälskande vän på skaldjurskryssning med Birka och åt dem ur huset båten. Jag som inte varit på kryssning på 20 år och nu är det den andra inom loppet av 3 månader,  men den här gången var det skaldjuren som lockade och vi blev inte besvikna utan vi åt oss mätta och mer därtill. Det var fantastiskt. Sen blev det en lugn kväll i hytten eftersom min vän var förkyld. Det var också mysigt. När jag klev av båten åkte jag och fixade mitt indiska visum, ett steg närmre ett av mina äventyr i höst.

I onsdags lämnade jag storstaden för en vecka och hamnade i mitt älskade Gällivare, den plats där mitt liv tog sin början och där mina fina morföräldrar bor. En hemplats som flera andra i Sverige. Sommarvärme slår emot mig när jag kliver av tåget och den har hållit i sig de senaste dagarna. Naturen och hösten är så skimrande vacker häruppe under Dundrets överseende.

I fredags var det varmaste platsen i Sverige just Gällivare som landade på 23 grader. Det var ljuvligt och jag är glad att jag packade med en somrigare klänning som jag trodde skulle bli oanvänd för annars vet jag inte vad jag skulle ha haft på mig. Jag och en vän jag lärt känna via bloggvärlden (men som inte bloggar längre) satt och fikade i tre timmar i centrala Gällivare. Det är några år sedan vi möttes men ändå är det som om man bara kan ta vid och att samtalen kan ske på så många olika nivåer. Det är smått fantastiskt, dessutom är det så varmt så vi väljer skuggan efter ett tag.. det är också fantastiskt på sitt vis med tanke på månaden. Bloggandet var en oväntad skattkista som öppnades när jag började skriva igen. Det upphör aldrig att fascinera mig hur de jag lärde känna via mitt skrivande har förändrat mitt liv. Jag känner mig glad och inspirerad när jag går ifrån vårt möte.

Det är så skönt att vara här, att slå ner på tempot en vecka och bara umgås med morföräldrar, äta gott, vara i vacker natur och kunna fokusera på studierna och få en överblick över vad som ska göras och när. Att ligga och läsa i solen ute på altanen och sen äta en sillunch i strålande sol utan mer måsten än vad man själv bestämmer sig för att lägga in i dagen. Jag har bestämt att helgen är helt studieledig så jag håller isär pluggdagar och fritid vilket känns viktigt. Så just nu slappas det i massor och det är alldeles underbart.  

(Jag är medveten om att bilderna är konstigt placerade i det här inlägget, det har med att den webläsare jag just nu har tillgång till inte är så kompatibelt med blogger)

Jag ser en tidstjuv....

.. utbrister den lille pojken i pausen på Enskedespelets version av Momo eller kampen om tiden.

Tänk om vi alltid kunde se tidstjuvarna och vart vår tid tar vägen? Jag är glad i hela hjärtat när jag vandrar hem efter att ha sett denna fantastiska historia som jag burit med mig sedan tidig ålder.

Två av mina bästa vänner delade kvällen med mig och i ett cirkustält i en park i Enskede så mötte Momo mig och påminde mig om det allra viktigaste, man kan bara leva i nuet och man kan inte lagra tiden.

Man blir nog väldigt blöt om man halkar idag..

... säger jag till Skärmflygaren och blickar ut över is täckt med vatten, snöslask och massor med pölar.. Stockholm från sin bästa sida med andra ord.

Japp man blir väldigt blöt konstaterar jag en halvtimme senare då jag sätter mig pladask i en härlig pöl.. inpå bara skinnet går vätan och jag har valt att sätta mig på en mycket trafikerad gångväg mellan tunnelbanestationen och vår Icabutik. Jag var glad över att kappan mirakulöst åkt upp så att jag kunde dölja min genomdränkta byxbak lite i alla fall, men det kändes märkligt. Men är man fröken Papphammar så är man. Måste ju leva upp till min titel.

Men jag rekommenderar ingen att pröva i allafall utan istället vill jag tipsa om två andra saker:

* För er morgonpigga som är nyfikna på Momo så läser Mats Rosén högt ur denna bok imorgon söndag i P3 kl 7,40 . För er andra som inte är uppe vid den tiden så lägger Sveriges radio ut alla program på sin hemsida i 30 dagar efter att de sänts.
* För er stickglada med hjärtat på rätta stället så kan ni sticka varma kläder och därmed skänka värme till hemlösa i Stockholm. Läs mer på www.hjalpstickan.se.

Nu ska jag stanna inne idag och inte ha någon mer uppvisning i roligt fall på blöt is i farstartad stil. Det får nog andra stackars Stockholmsbor stå för. Ibland gäller det att gå med försiktiga steg på livets stig.

Momo - eller kampen om tiden...

... är en berättelse som följt mig genom livet.

Det är en bok av Michael Ende (som även skrev "den oändliga historien") och i min hylla står ett tummat exemplar. Jag har även en inramad affisch från en föreställning som jag och pedagogiska mamman var på i Göteborg när jag var liten. Den hängde i mitt barndomshem som liten och har hängt i många av mina hem även om den inte gör det nu (men den kommer att följa mig genom hela livet). Momo- eller kampen om tiden är en barnbok men den har mycket att påminna även oss vuxna om anser jag och brukar läsa den lite då och då.

Momo har bildligt flyttat in i mitt hjärta och påminner mig om att inte räkna timmar, inte jaga efter något som jag redan har. För tid har vi alltid i nuet, eller hur?

En av mina vänner säger ofta "jag har all tid i världen" och då har hon ju det. Trots att hon arbetar, har barn, träffar vänner, skapar med sina händer och bor i hus. Det handlar ju om hur man ser det för tiden finns ju där. Ibland glömmer jag det här och tappar tiden, räknar tiden, försöker fånga tiden och glömmer bort det som mäster Hora berättar för Momo:

.. alla de här klockorna är bara som ett slags hobby för mig. De är bara högst ofullkomliga efterapningar av något som finns i varje människas bröst. För precis som människan har ögon för att kunna se ljuset, och öron för att kunna höra tonerna, har hon också ett hjärta för att kunna förnimma och ta vara på tiden. Och all sådan tid som inte tas till vara med hjärtat, den är lika hopplöst förlorad som regnbågens färger för en blind och en fågels sång för en döv.

Det kan hända att jag skrivit detta citat förut men jag tycker att det är så fint. För livet är här och nu. Ta vara på den tid som är er och gör något idag som får hjärtat att sjunga.