Vännäs stationhus kl 3,18 på morgonen...

... reser sig i soldiset med sina praktfulla drakar på taket. I Vännäs är min morfar född.

Jag blickar ut genom tågfönstret och det är 3 timmar kvar innan vi anländer till Boden där morfar väntar för vidare bilfärd till mitt paradis vid Luleälvens strand.

Hur mår Niquita har fler av er frågat. Tack för den omtanken. Jag gjorde bedömningen att hon kunde åka (dock en dag försenad) och det gick bra. Hon sov mest under resan men fick lov att matas vilket jag inte brukar göra under resor men nu behöver hon det mer regelbundet för sitt tillfrisknande.

Niquita är fortfarande medtagen, hon är väldigt vinglig men går runt lite ibland och helt plötsligt så lägger hon sig ner. Hon kan bara ligga på sidan och ryggen eftersom bröstskenan sitter på det reparerade bröstbenet. Varje dag måste jag kolla temperatur, att hon kissar, att bandaget ser ok ut (annars ska det bytas) och hon får inte springa omkring, gå ut eller hoppa upp på möbler de närmsta två veckorna. Hon vilar mest och har fortfarande smärtlindring i form av plåster i ryggslutet.

Hon vill gärna vingla omkring och jag hittade henne i garderoben bland mina skor när jag kom hem så vi fick lov att bygga ett litet fort så hon inte hade för stor rörlighet och gör illa sig själv. Mitt fort var av kuddar, bakbord, kattburar och det jag hittade.

Men nu är vi på semester så nu är det ju att bli bortskämd som gäller för både mig och katterna så morfar har byggt lyxhage till Niquita med nät så att hon inte kan rymma. Han är händig morfar så på ett kick så har hon en egen liten hage på verandan med allt hon behöver.

Men ynklig är hon och klumpig på ett sätt som är väldigt olikt en katt. Den där lössläppta hunden gjorde verkligen stor skada på några få sekunder och om han inte haft nossele så hade jag nog inte haft en liten ynklig katt som kunde komma på semester och bli bortskämd.

Hunden och hundägaren är ett kapitel för sig, tror att jag vet var de hör hemma och hunden är tydligen känd i området och flera är rädda för den. De flesta hundägare tar ju ansvar för sina hundar och skulle ta ett helt annat ansvar om det skulle inträffa något liknande. Fortsättning följer för lagen om katt och hund är oerhört tydlig på hundägarens ansvar för om den har sönder något eller skadar ett annat djur.

Tills dess tar jag hand om min katt som med vinglig gång tar en tur i buren och sen lägger sig på sidan och vilar lite. Jag är så lycklig över att hon gör små framsteg varje dag oavsett hur lång tid det tar.

Känslor i en enda röra..

... är det som rört sig i mitt inre de senaste dagarna sen i måndags kväll.

Jag har varit rädd, ledsen, arg, lättad, frustrerad, besviken, irriterad, orolig och oerhört rastlös.

I måndags blev nämligen min snälla katt Niquita attackerad av en lösspringande hund. Jag såg det inte men grannarna som gjorde det berättade att det såg otäckt ut eftersom han höll henne i käkarna och slängde med henne. De ringde mig för jag var inte hemma. När jag kommer hem ligger hon fortfarande på bordet på balkongen som hon flytt till. Vi åker in till bagarmossens djursjukhus och efter mycket väntan och oro och en katt som inte alls är sig lik kommer beskedet. Hon har brutet bröstben och det har skadat lungan och skapat en blödning och hon har luft i bukhålan (vilket tyder på att den är punkterad någonstans). Dessutom andades hon stötigt.

Så det var bara att lämna en älskad katt i någon annans händer och åka hem med oron som sällskap. Jag har haft mina katter i 13 år så de är mina kompanjoner i livet och verkligen en del av familjen. Efter chocken följde väntan, väntan och återigen väntan. Först har det varit väntan på att de ska ringa och meddela och igår var det oerhört jobbigt att efter 3 timmars sömn bara vänta på besked om något ytterligare tillstött eller om hon skulle klara sig.. Det blev positivt men hon behövde opereras och hon var inte i tillräckligt bra skick igår. Men idag var hon det och det gick bra men hon har ont och det är ännu inte säkert när hon får komma hem. Så nu väntar jag på det beskedet...

De som gjort att det går att härda ut trots allt är skärmflygaren som varit det största stödet av alla. Sen mina underbara grannar som trots att vi inte känner varandra letat reda på mitt mobilnummer och ringer mig. Jag fick låna en större kattkorg av dem (Niquita kunde bara ligga på sidan) och killen körde oss till djursjukhuset och erbjöd att hämta oss men det blev för sent. De räddade hennes liv genom att schasa iväg hunden och ringa mig. Såna grannar önskar jag alla.

Den där hundägaren däremot... den personen brydde sig inte ens om att kolla vad som hänt och har inte kontaktat mig. Hunden var lös och han var en ganska bra bit bort. Så nu blir nästa steg att ta reda på vem han är och se hur vi löser det här. Men min fokus har inte legat där utan bara handlat om att jag vill att min kisse ska överleva och komma hem. Men det har kostat mycket pengar, oro och eventuellt måste jag skjuta på min resa upp till norr.. så känslorna fortsätter att åka berg och dalbana.